Att flyga

Jag är urdålig just nu med att skriva på bloggen, jag vet. Det har varit mycket ett tag och jag är just nu uppslukad av att sitta med min målarbok för vuxna. Barnsligt avslappnande och rofyllt.

T hade ju en månad där hon åt som vanligt och även spelade två innebandymatcher. Nu märker jag att hon tappar igen. Ingen frukost och stenkoll på portionernas storlek. Det är ingen katastrof ännu men min kontroll ökar igen, vakenheten skärps. Har vågat säga till henne att jag blir orolig, men hon fräser bara tillbaka. Det är också ett tecken. 

Hon går ungefär halvtid i skolan, ligger efter med ett par prov men ingen katastrof. Jag har omedvetet släppt kollen på tider för prov, inlämningar osv.

Mitt huvud klarar inte att hålla koll på det just nu. Det har resulterat att hon fått skriva två prov utan att ha pluggat, men klarat det ändå. Utan att få panik och sticka. Skönt!! Jag vill att hon ska klara sånt själv och nu bara måste jag släppa. 

Vi var på bedömningssamtal hos psykolog på vuxenpsyk. Innan vi åkte dit undrade hon vad hon skulle säga. Jag sa bara: du ska ta kontroll över ditt liv och känna att du duger. Hon svarade med er mm.

Väl dör möttes vi av en supergullig kvinna som T fattade tycke för direkt. Dock varnade hon för att det inte fanns tider hos henne förrän i januari. Vad fan!!

Samtalet fortsatte och T berättade och pratade. Jag fyllde i ibland och när mötet närmade sig slutet brast psykologen ut: oh Vad jag vill möta upp dig nu direkt. Du ska inte få gå och må så här dåligt. Kan du komma nästa onsdag?! T log och sa ja. Psykologen undrade om hon vågade komma själv men det ville hon inte. Så de bestämde att jag skulle vara utanför i korridoren. Det känns så jäkla skönt att hon fick en sann och tydlig bild av hur T mår och vad som har blivit hennes handikapp. Det känns som om jag kan släppa taget lite nu.

Just nu när jag skriver sitter jag på Trafikverket i Kristianstad. Vi åkte hemifrån klockan 6 i morse för att T ska göra muntligt förarprov där idag. Håller tummarna för att hon ska fixa det. Sista månaderna har jag läst körkortsfrågorna högt för henne 100 ggr. Räknade ut att det blir 50 timmar. Sedan har jag suttit med henne alla 25 ggr hon kört med bilskoleläraren. Därutöver all övningskörning vi gjort. Pust!!!! Låt henne klara detta. För mig är körkortet en viktig del i hennes självständighetsprocess. Vi bor ju så att man måste åka bil om man inte ska bli skjutsad. Hoppas hoppas!!

Sorg

Vår fina Molle är död, finns inte längre. Dessa orden gör så jävla ont att skriva. Han blev inte sex månader innan vi tvingades att låta honom somna in. Vi fick inget val utan veterinären var bestämd i sin åsikt. Det var skönt på sätt och vis. 

Han somnade in i T:s knä lyckligt omedveten om att han skulle försvinna. Han trodde vi alla tre låg på golvet inne i undersökningsrummet och grät och gosade med honom för att han var bäst i världen. Det var så han var, lycklig och självsäker på att allt och alla älskade honom mest. 

För att göra en lång historia kort så föddes han inte med världens bästa kropp. Det gjorde att hans ben bröts och att hans höfter var alldeles förstörda så liten han var.

Allt gick fort och vi är nu i total chock, förstår inte hur vi ska komma vidare. Skönt är att vi suttit tillsammans och gråti i soffan. T har varit otröstlig men samlad. 

Ångest

Lilla T har ju varit väldigt pigg på starten av terminen. Har njutit av det men samtidigt undrat hur länge hon ska orka. 

Hon ville till storstaden och ett köpcentrum häromdagen. Ville även prova på att köra stadskörning . Jag som inte varit i en klädaffär på 2 månader tar snällt fram kryckorna och tänker att jag får offra mig. Kan ju vila mig sen. Hon rattar stabilt in och ut från motorvägen och tar rätt placeringar vid filkörning. 

Vi går runt i långsamt tempo och avslutar med en delad pasta på Vapiano. 

Hon blir avsläppt hos pojkvännen. Hon är pigg och glad. Tänker sova där. Kors i taket. Det har hänt en gång sista året. Jag åker hem till mannen. Vi grillar goda korvar, mat som hon inte äter, så vi passar på. Jag undrar om vi inte ska dela en flaska vin. Vädret är fint och det är en tropisk kväll. Mannen är tveksam till om det är en bra idé. Jag säger att hon är ju i superform. Det blev en mysig kväll ute med filtar, ljus och gamla godingar på stereon.

Jag lägger mig och somnar nöjd och glad. Vid 02.00 kommer första sms:et. Jag kan inte andas!! Vi skickar sms fram och tillbaka. Till slut ringer hon och storgråter. Hon sitter utanför hans hus. Jag förklarar åter att jag inte kan köra. Hon måste be pojkvännen. Han vill inte och tycker hon är en jävla barnunge. Han bor 3 mil ifrån oss. Jag letar upp taxinumret och tänker ringa, men blir sen förbannad och ringer honom. Han svarar inte men kör sen hem henne. Slänger av henne i farten typ och gasar iväg. Hon kommer in och vi ligger i soffan och pratar om vad som hänt. Efter en stund har hon lugnat ner sig men börjar då istället ångrat sig att hon åkte. Jag säger att hon inte kan ångra att hon mår dåligt. Så fungerar inte ångest. Man kan inte välja. Vid 4 kryper vi i säng.

Groggy

Sitter hos den snälla läkaren med de utforskande ögonen. Han säger att det syns att jag fortfarande inte ser pigg ut. Han pratar på, jag svarar enstavigt. Koncentrerar mig på att inte bryta ihop totalt. Det räcker med att svetten rinner i mitt ansikte och tårarna rinner sakta nerför mina kinder. Inget sammanbrott Anna är det enda jag tänker. Jag lyckas.

Min kropp och själ mår inte bra. Det behövs en hel del mediciner just nu för att jag ska må bättre. Just nu gör den senaste att jag befinner mig i en dimma av dåsighet. Ingen känsla jag trivs med men får härda ut med i några dagar.

Scones

Mamma jag vill ha scones med Philadelphiaost till frukost. Hon tittar på mig med bedjande blick. Mannen som står och steker ägg till mig eftersom jag vaknat helt under isen tittar på henne. Hon säger snabbt att det kvittar. Jag hoppar upp ur soffan och slänger snabbt ihop två scones. En till henne och en till mig. Hur dåligt jag än mår kan jag inte missa en sån chans. Så är det att ha en ätstörd dotter. Man släpper allt för en frivillig önskan om mat. 

Normal portion

Jag sitter i min solstol på trädäcket. Det är nog sommarens sista varma dag. De lovar regn nästa vecka. Min ork och leder är inte bra så det är det enda jag orkar just nu.

Lagade en fläskfilégryta med kantareller, bacon. Till det olivoljerostade småpotatisar. T hade varit på stranden några timmar med kompisar. Två söta kompisar hon har börjat umgås mer och mer med. Dessa fina vänner tänker alltid på henne och ringer till henne så fort de ska göra något. De är så omtänksamma.

T var hungrig när hon kom hem och eftersom vi sista halvåret kör med att hon plockar mat själv enligt överenskommelse  med henne och läkare tog hon sin tallrik. Hon lägger upp tre potatisar och slevar upp gryta på tallriken. Hon älskar gelé, det passar det mesta enligt henne så därför blir det en rejäl klick av det röda, söta också. Jag lägger märke till detta i ögonvrån. Detta är inget jag får kommentera, då slänger hon tallriken. Det vet jag. Sen kan jag säga något men inte nu. Så börjar jag inse att jag kan inte själv lägga upp mer på min egen tallrik. Jag kan inte äta mer. Jag måste ändå ta lite mer eftersom hon jämför sina tallrikar med mina. Hur ska jag orka?!

Hon slevar i sig allt och jag kämpar. Min matlust är inte bra nu. När hon är klar reser hon sig och klappar sig på magen. Går till tv:n och fortsätter sitt Gossip Girl marathon. Mannen och jag sneglar på varandra över matbordet i tyst förundran och glädje. Det här var ett genombrott som heter duga.

Vad händer?!

Positivt besked

Tumören i min lunga är ofarlig och ska sitta kvar så länge den inte växer. Så skönt och i efterhand förstår jag hur mycket det har tyngt mig. Trodde jag tog det lugnt och sansat men så inte. 

Var hos läkaren häromdagen. Den här gången fungerade tekniken. Det känns bra och han går nu igenom mina olika krämpor på noga vis. Ny tid nästa vecka. Han sa att terapeuten skrivit att jag mår mycket sämre. Stämmer det?! 

Som vanligt

Som vanligt när jag skriver att det går bra med T så händer det något. Idag tror jag pojkvännen har gjort slut. Han har varit märklig mot både henne och oss sista halvåret och ni som läst min blogg vet att jag vill att det ska ta slut. Jag tror att först måste man rädda sig själv innan man kan börja bry sig riktigt om någon annan. De bråkar och blir sams varje vecka. Kallar varandra saker jag aldrig skulle drömma att ta i min mun. Kräver saker och uppoffringar av varandra som man inte gör om man älskar och respekterar varandra. Jag har försökt prata med henne om att de är inne på fel spår. Att man inte gör så mot varandra. Hon tror hon inte klarar sig utan honom men det vet jag att hon gör. Allt kommer bli lättare. Hon blir arg på mig. Tystnad. End of discussion !!

Nu ligger hon på sitt rum och gråter stillsamt. Inte argt som i vanliga fall när de bråkat. Kan han ha gjort slut på eländet?! Jag bävar och önskar på samma gång. Dock tror jag att de snart är ihop igen.

innebandy

Mitt i mitt sjukkaos har T börjat må bättre. Hon äter ingen frukost men jag gör rekordtidig lunch hela tiden så det är ändå okej. Hon äter helt klart större mängder mat på lunch och middag. Vågar lägga upp mera, ibland äter hon upp och ibland inte. Jag vet att hon kämpar hårt just nu så jag gör ingen affär av det. Innan har hon lagt upp 2 köttbullar och den minsta potatisen hon hittar, en klick sås och lingon. Nu sist tog hon 4 köttbullar och 2 potatisar, alltså dubbel mängd. Hennes morot just nu är att hon ska få börja träna bandy igen och det har hon fått okejat av läkaren i Lund. Så långe hon äter som hon gör, inte kräks och värdena håller sig på bra nivå. Hon vill spela bandy och ta igen förra säsongen som försvann pga sjukdomen. Härligt att se henne taggad och med vilja!!  Jag njuter och känner mig lite lugn för en gångs skull. Håller tummarna för att nu är vi inne i en tid med förändring, en vändpunkt!!

Läkarbesök

Den sympatiska läkaren med snälla blicken sitter bakom sitt skrivbord. Just nu är han stressad och irriterad eftersom datasystemet lagt ner. Han kommer inte åt något. Det är andra gången vi träffas och han har varit på semester. Han kommer nog inte ihåg mig. Vet inte att jag knappt kan sitta eftersom jag väntar på besked från CT röntgen. Jag hjälper honom på traven. Han har en hög med papper på skrivbordet och där ligger mitt svar. Jo, knölen sitter i lungan och den är 1 cm. Han förklarar att han ska ringa till lungläkaren i eftermiddag så jag snabbt kan komma dit. Skönt! Han lyckas komma snabbt in på datorn och ser att ett prov som handlar om reumatism visat positivt. Hm! Hög sänka, hm! Jag får remittera dig vidare där också. Gastroskopi behöver göras också men vi avvaktar det andra. Utslängd från datorsystemet igen. Han ger upp och ber om ursäkt, säger att vi får boka en ny tid snabbt

Min kropp verkar just nu leka rundor med mig. Går den bokstavligt sönder av stress? Ibland undrar jag?!

Idag börjar mina kollegor jobba efter sommarlovet. Det känns jobbigt att jag inte är där:(

Upp som en sol ned som en pannkaka

T har haft en bra vecka. Jobbat med maten så det märks att hon försöker. Den stora grejen är att hon lägger upp mycket mer mat på tallriken. Sen lämnar hon ju en del, men bara se mängden mat på tallriken känns bra. Hon pratade med behandlaren i Lund i över en timme och provat att träna två KORTA pass innebandy utan att kroppen slagit bakut. Hon har varit på stranden med kompisar och varit på en fest. 

Däremot vaknade hon upp idag och det svarta trillade över henne totalt. Några av hennes vänner har åkt till Aya Napa och det stör henne. Hon vill vara där och ångrar sig fullt förståligt. Hon har glömt att hon inte kan vara hemifrån och klara sig utan mig mer än en dag. Det finns inte just nu med i hennes tankar. Puts väck!! Anledningen till att hon inte åkt med var att vi skulle till Italien i juni. Att vi inte hade råd med både ny hund och resa är inte hennes fel. Att vi har varit både i Spanien och London sedan december har hon glömt. Hon bara tittar anklagande på oss och lider demonstrativt. Stackars henne!!!!! Att jag är skitnervös för mitt besked om lungan i övermorgon bryr hon sig inte om. Att jag inte hade klarat en italienresan i skicket jag varit i spelar ingen roll. Hon är sjuk och är elak när hon mår dåligt. Jag vet det. Försöker inte påverkas men det går fan inte. Hon tar sig innanför skinnet och det gör ont!!

Hålla andan

"Andas in!" Jag andas in och bristen rör sig. "Nu kan du andas igen!" Detta upprepas några gången medan jag körs igenom en cirkelformad grej. Jag är på CT röntgen för att kontrollera vad min knöl kan tänkas vara. Jag har gått i ett konstant vakum och oro sista två veckorna men under undersökningen känner jag ett lugn. Det är klart att det inte är cancer. Det är en ofarlig vävnadsgrej. Jag är inte döende! Dagen efter undersökningen sitter samma känsla kvar. Det är lugnt!

På måndag får jag svaret och sen kan jag gå tillbaka till att må lagom dåligt pga allt annat. Deal!?

Nu ska jag njuta av att det är soligt och varmt. 

Skriver av mig

Just nu offentliggör jag inte det jag skriver. Jag sparar det som utkast. Kommer det ut på bloggen så gör det det när jag är redo. Just nu är jag inte redo för att dela med mig på bloggen att jag är rädd för att dö. Att jag förra veckan efter lungröntgen fick ett samtal som vände upp och ner på min värld. Vi har hittat en 1 cm knöl på höger lunga som vi tror, men vi vill kolla upp det mer noga eftersom att det skulle kunna vara i mjukdelarna också. Du ska göra en skiktröntgen snarast. Du ska inte oroa dig. Nej, jag ska inte oroa mig säger jag käckt utan att ställa följdfrågor. Smart!

Nu går jag i ett vakum. För det mesta är det okej, men så kommer paniken över mig med full kraft. Pang! Jag ska dö och det fort antagligen. Klart jag har den värsta jävla cancern man kan ha: lungcancer. Jag som inte tagit ett bloss i hela mitt liv, jag som aldrig utsatts för passiv rökning. Jag är död om ett år. Kvävd till döds. 

Hur fan ska T klara det? Hur ska hon kunna gå vidare utan att förgöras av dåligt samvete över allt elakt hon i sin sjukdom skrikit till mig. Hur ska hon få i sig mat och klara sitt liv?! Jag vill se henne frisk och lycklig!!

En annan del känner att det faktiskt ska bli grymt skönt att få slippa allt. Mitt liv är inte så kul just nu. Helt ärligt är det skit!

Det har varit en skitsommar. Jag har inte mått bra en enda dag. Jag känner mig lite piggare korta stunder nu med mer järn i kroppen. T har inte heller varit pigg och prover gjordes på henne i veckan. Lågt HB men framförallt stor järnbrist. Tog blodtryck och det var också alldeles för lågt. Inte konstigt att hon bara orkar ligga i soffan. Telefontid i morgon, då fpr vi se hur vi går vidare. Jag och T hade en ordentligt arg ordväxling på sms igår. Hon är arg på mig för jag inte ser att hon försöker. Att det aldrig duger när hon försöker äta. Jag är aldrig nöjd. Jag kontrar med att jag aldrig kan vara nöjd förrän hon är frisk. Ingen rolig dag igår alltså 

Paus

Jag tar paus ett tag från bloggen eftersom jag inte orkar uppdatera den på något tillfredställande sätt. Vare sig min kropp eller hjärna fungerar som sig bör dels givetvis pga alla påfrestningar med T. Utöver det har det även tillstött ett större, mycket obehagligare problem med min hälsa som inte T kan beskyllas för;(

Jag avvaktar jobbigt svar och för att orka stå på benen och ta hand om mig själv och T så tar jag paus ett tag. Ta hand om er och uppskatta det ni har❤️

Miljöombyte

Vi åkte till Småland för ett avbrott och miljöombyte. Svärföräldrarna har en stuga vid en sjö långt ute i skogen. T och mannen var ute och plockade kantareller. Vi spelade kort och läste svärmors skvallertidningar. Jag försökte lösa korsord men det gick sådär. Jag äter järntabletter och annan järnrik kost. Känner mig långsamt piggare. 

Efter några dagar åker vi hem igen och det kändes skönt att komma hem igen. 

Zombie

Mitt mående har sista veckan bara blivit sämre och sämre. Hjärtat har flimrat nästan hela tiden, jag har haft ont i bröstet och huvudet. Jag har andats som jag inte får luft och vinglat fram för jag har varit så yr och för att öronen susar. Dock har den förlamande tröttheten och apatin varit värst. Jag har varit en zombie, enbart legat i soffan eller sovit. Inte orkat läsa eller se på tv. Tankarna har virvlat runt? Vad händer? Är det så här det känns att fullständigt gå in i väggen? Varför just nu? Hur ska jag kunna hjälpa T? Nu går ALLT åt skogen!! Lovade ju mig själv förra veckan att mår jag inte böttre på måndag ska jag ringa läkare igen. Mannen har velat köra in mig på akuten men jag har vägrat. 

Sagt och gjort så ringde jag. Höll inte på att få en tid för sköterskan hade själv gått in i väggen och läste min journal och såg att jag har en depression. Hon sa att tyvärr är det nog så här du kommer må ett tag. Jag stod på mig och sa att det känns verkligen så fysiskt. Fick en tid dagen efter hos den nya läkaren som jag fått nu när min gamla läkare har slutat. Han var inkännande och lugn. Trodde också på det psykiska men såg i mina papper att jag låg ju på ett knappt för lågt  blodvärde i juni och tyckte det var värt att följa upp. Dagen efter ringer han upp och säger att mitt HB är riktigt, riktigt lågt. Att det sjunkit akut sista månaden. Inte konstigt att jag mått som jag gjort. Jag lägger på och googlar. Ser att jag kan checka av alla symptom som man har vid riktigt allvarligt låga värden. Sedan är ju inte anemi i sig en sjukdom som han säger utan det finns en annan orsak till det som måste utredas. Jag oroar mig inte för det utan tycker bara att det är så sjukt skönt att jag har en fysisk åkomma som det går att medicinera mot. Nu ska jag orka hjälpa T igen. Nu ska jag inte bara vara en zombie. Snart är jag på G!!!

Kär vän

Har träffat en kär vän idag. En vän jag träffar alldeles för sällan men som betyder väldigt mycket för mig. Att kunna sitta ner och prata om allt mellan himmel och jord, högt och lågt, innerligt och utan censur. Välbehövligt och enormt skönt. 

Sova middag

Ligger i vår säng och lyssnar på T:s lugna andetag och kattens spinnande. Jag har precis vaknat efter en middagslur men T sover fortfarande. Jag gick och la mig efter vi kommit hem från Lund och läkaren och hon kom snabbt efter. Jag vill  också ligga här och vila med dig. 

Vi låg med våra mobiler en stund och sedan slocknade vi.  Mannen ligger nog och sover till Tour de france om jag känner honom rätt. När jag ligger här och lyssnar på hennes andetag känns hon så lugn och trygg, precis som hon inte har några problem. Tiden står stilla och allt är som vanligt för en stund. Ingen grå hinna över huden och en blick som ser ledsen och arg ut på samma gång.  När jag tittar på henne ser hon brunbränd och vacker ut. Min fantastiska T.

Idag gick vi upp tidigt eftersom vi skulle till läkaren i Lund. Vi lämnade Molle hos storasyster och åkte sen på mötet. Det var bara läkaren där eftersom M har semester. Det var ett helt okej möte, utan att vi pratade om allt för jobbiga/ djupa saker. Ganska slätstruket om jag ska vara helt ärlig. 

Efter mötet åkte vi hem till storasysters nya lägenhet och fikade. 

T ville köra hem och det innebar motorvägspåfarter och avancerad körning i 6 mil. Det gick alldeles galant!!

Efter solsken kommer regn

Det låter som en klyscha men är så sant. Jag tänkte igår när jag skrev att det var lugnt att det kommer jag få äta upp. Det är så det brukar vara och det är så det tydligen alltid kommer vara. Hon började redan igår kväll när vi gått och lagt oss skriva ett sms där det stod att hon inte mådde bra. Jag med sömntablett i kroppen tvingar mig upp och knackar på hennes dörr. Vi går upp och sätter oss i soffan och jag vet att min uppgift är att få tankarna att försvinna genom att prata om annat och distrahera henne. Efter någon timme kan vi gå och lägga oss igen. 

Idag lyser solen ute men inte hos T. Hon ligger i mörkret på sitt rum och har bitit två bett på mackan och druckit en halv mun av sitt te. Jag låter henne vara och blir som vanligt när hon inte mår bra fasligt effektiv för att slippa tänka och känna. Jag sorterar och städar fast jag inte orkar. Vi får se hur dagen fortsätter. Tur i oturen vi ska till läkaren i Lund i morgon.

Theory of everything

Vi har det just nu förhållandevis lugnt med T. Hon är stabil, har inga utbrott och ovanligt lite ångest kring maten. Däremot börjar jag bli mer och mer orolig för mig själv. Jag är så orkeslös att jag inte orkar ett smack. Skrämmande!!!! Får låta veckan gå men fortsätter det så här får jag nog ta tag i saken nästa vecka, suck.

Igår såg vi på den fantastiska filmen the theory of everything som handlar om Stephen Hawkings liv, ett geni som i ung ålder drabbades av ALS och fick två år kvar att leva. Han trotsar det och lever fortfarande 72 år gammal. Det var en film om kärlek, att kämpa och att allt är möjligt. T och jag grät så det skvalade, pojkvännen skruvade på sig och mannen tog inte upp mobilen en enda gång. Det kändes fint att vi kunde sitta tillsammans och se den. 

Får man ont i magen när man går upp i vikt?

Min unge har vägt samma siffra de senaste tre åren. Alla kompisar har fått former och kurvor medan hon ser ut som ett barn i kroppen. Hon är egentligen inte nöjd över det, vill ha bröst och rumpa. Kläder sitter inte så bra på henne när hon vid enstaka tillfällen försöker göra sig fin. Då blir hon arg och frustrerad. De senaste gångerna har hon vägrat väga sig hos läkaren, så just nu vet jag inte exakt vad hon väger utan ser mer på kläder och så att hon är sig lik.

Igår när vi stod och borstade tänderna efter att jag hämtat henne på en grillkväll hon sent om sido bestämt sig för att åka på en stund. Senaste veckan har hon även varit på pokerkväll med tjejkompisar.  Hon har mer ork och är ovanligt stabil. Vågar knappt skriva det. När vi stod på badrummet bad hon mig känna på hennes mage, bara en sån sak. Sen frågade hon om man fick ont i magen när man går upp i vikt. Om man blir svullen? Jag förklarade så gott jag kunde vad som händer med magen och varför den blir stor först. Hon lysande uppmärksamt. Jag frågar inte om hon gått upp i vikt. Rätt eller fel men tänkte att om hon i tysthet bestämt sig för att våga gå upp i vikt inte ska fokusera på det utan fokusera på positiva hälsoeffekter. Mer ork osv.

Känner mig förhoppningsfull...

Sommarjobb eller ej

Har varit kallt och blåsigt några dagar nu, hu. Vi har haft ännu ett besök. Räknade ut igår att vi har haft folk som sovit över hos oss i 12 dagar i sträck. Inte underligt att vi är slitna:( T och jag låg i soffan igår och såg två filmer samt gjorde lite körkortsfrågor. När vi ligger där ringer de henne från sommarjobbet hon fått via kommunen. En praktikplats typ i fyra veckor sex timmar om dagen på ett ålderdomshem. 10 000 att tjäna. Ingen av läkarna tycker det är en bra idé, men det är klart T vill ha pengar. Hon sa att hon skulle komma på introduktionen på måndag. Sen får vi fatta ett beslut. 

Besök

Vi har långväga besök av min syster och hennes familj. De har två små goa ungar på ett och tre år. Fullt ös med andra ord. De älskar moster Anna och T. Vill ha vår uppmärksamhet hela tiden. Vi orkar inte hela tiden utan måste få vila med jämna mellanrum. T blir även svartsjuk på barnen om jag bryr mig för mycket om dem. Min syster vet hur vi mår och hon och familjen åker på utflykter och lämnar oss själva lite. Skönt! Idag är dock T med dem på vattenland, något som känns ovanligt och bra. Väldigt vanligt liksom. Jag har legat hemma i solstolen:)

Äta ute

Det är äntligen sommar. Vädret är underbart och vi är lediga. T är ändå inte nöjd. Hon vill åka utomlands. Mannen och jag har Englandsresan i färskt minne och Italien för två år sedan. Resor där maten flippat och ångesten alldeles för stor. Hur varje restaurangbesök blev en gemensam ångesttorktumlare för oss alla tre, inte bara T. Vi är inte i skick mannen och jag för att överleva en sån tripp. Det låter kanske konstigt men så är det. Man måste vara stark och pigg för all ångest, ilska, sticka iväg från oss problematik som det betyder och nu räcker det med att någon blåser på oss för att vi ska trilla ihop. Visst längtar jag till en utlandsresa med tillhörande god mat men det ska vara utan T som det känns just nu. Skulle vilja iväg med mannen. Det hade vi verkligen behövt eftersom vi just nu bara glider längre och längre ifrån varandra.

Fint väder och svensk sommar betyder grill och äta ute. Det är problematiskt för oss eftersom då har T alla möjligheter i världen att kräkas lättare än vanligt. Hon kan gå in direkt efter maten utan att vi hör. Vi får slänga i oss maten för att ha koll. Aldrig kan monstret vila :(

Havet

Vi bor 500 meter från havet och det är en plats jag ofta besöker när jag behöver tänka/andas. Jag har nu suttit i två timmar och tittat ut över den här vyn. 

Det börjar bli lite småkyligt men jag vill inte hem riktigt än. Är ledsen över T:s avståndstagande till mig och att jag inte just nu får röra vid henne. Försökte klappa hennes kind eftersom hon var ledsen pga pojkvännen ( igen). Hon flög ut mot mig, fäktade och sa några mindre trevliga ord. Jag vill så gärna krama henne hårt och länge men just nu får jag inte det och det gör ont.

Em-guld!

Igår satt vi i soffan hela gänget och hejade fram Sverige till deras bragd. Levde oss in och upplevde en massa olika känslor som inte bara var oro, ilska eller panik. Vi pratade och surrade. Hade taktiska åsikter och bara njöt. Som jag skrivit någon gång tidigare har T spelat fotboll och även jag en gång för 100 år sedan. 

Det var glömt att hon uteslutit alla mål utom kvällsmaten under dagen, där hon åt 1/2 dl ris och 1 dl korvstroganoff. 

Det var glömt att jag haft hjärtklappning hela dagen med tillhörande symptom. 

Det var glömt att mannen var sanslöst trött efter att ha hjälpt stora dottern med sin flytt till stor, fin lägenhet. 

Det var glömt att svärfar, som mannen varit och hämtat från Småland, sitter och inte längre är den starka och fina man han en gång varit.

Det är fotboll och EM- guld. Då får man glömma för en stund!!

Fyrbent kompis

Jag har inte lagat mat på flera dagar. Ätit kall mat eller tryckt på knappen till micron. Ätit när jag vill utan att bry mig om omgivningen. En mycket märklig och angenäm känsla. Hm, kan det vara så här?

Första dagarna blev jag paralyserad. Visste inte vad jag skulle göra, blev sittandes på olika ställen hemma och tänkte på saker jag borde göra. Läs städprojekt. Hur är man funtad egentligen? Städa ? Jag har insett hur många timmar en dag innehåller när man inte har några måsten eller andra att tänka på. Jag och Molle har myst och boundat. Jag har legat som ett barn på golvet och haft kärleksfulla brottningsmatcher med honom. Vi har legat på golvet och vilat tillsammans. Han är trots sina 14 veckor en ganska stöddig kille på 15 kg. Vi har varit ute och gått kissepromenader. Lagom korta för en valp och rn utbränd mamma. Jag har pratat med honom och berättat ett och annat som han lovat inte berätta för någon. 

Mannen och T kom hem igår och gråtandes berättade jag för min terapeut idag  att jag tror jag är allergisk mot dem. Jag tål dem inte. Jag mår dåligt av dem, min familj som jag älskar. Idag har jag yrsel, hjärtklappning, dimsyn, öronsus, svettningar och noll tålamod. Skulle bara kunna springa härifrån. Hon fick ner mig i lugn igen och förklarade på bästa sätt att det är inte dem som jag inte tål utan kraven på mig själv. 

Gräsänka

Sitter själv hemma i soffan med en vovve vid fötterna och två katter liggandes bredvid. Plötsligt och lustigt bestämdes att mannen och T skulle åka på Bråvallafestivalen för att se T:s stora idol Calvin Harris och mannens favoritband Kent. Det ska kombineras med stopp på hemvägen hos mannens föräldrar i Småland. 

Det innebär att jag ska vara själv hemma i 3 dagar. Yes! Precis vad jag behöver. Nu kan jag bara göra det jag själv vill. Lyx!!!

Möte nummer 2

Kunde stört omöjligt somna i går heller. Det har varit så hela veckan. Jag hade bestämt mig för att sova utan preparat i kroppen. Det går inte nu och det har ju inte gått på ett bra tag tidigare. Somnade vid två och vaknade vid halv fem, där i mellan har jag varit uppe och gått på toa 2 ggr. 

Lite smått groggy väcker jag T vid åtta. Hon dricker samlat sitt energipulver och macka. Hon tar på sig sina mysbyxor och sätter upp håret i en hård tofs. På senare tid bor hon i myskläder. Hon orkar sällan bry sig om sitt utseende och klöder. Orkar inte duscha, det är ett för jobbigt företag, så det blir var tredje dag ungefär. 

I bilen deklarerar hon att mötet får gå fort. Hon är inte sugen på något långt möte. Nej, som jag är det?! Däremot är jag sjukt nervös inför vem doktorn är som vi ska träffa. Kommer han lyssna på T, kommer han få henne att prata??!

I väntrummet på vuxenpsyk är det lite som Gökboet när vi sitter och väntar. En man i 40- års åldern sitter med sönderklippt mössa på huvudet och dricker en öl. Han pratar ivrigt med alla. En gammal dam kommer förvirrat in och har tagit fel dag på sitt besök. Hur hon hittar hem igen undrar jag över. En kille i 30-års åldern står nervöst med en bunt journaler och väntar. Han trampar och trampar. Har värsta ticksen för sig. En medelålders kvinna sitter tyst och grå och bara sitter. Hon ser ut att trilla ihop vilken sekund som helst och jag bara väntar på att T ska säga. Nu går vi hem!!!

Vi får vänta i 20 minuter för att läkaren ska hinna läsa i journalerna. Väl på hans rum är det okej. T är tystlåten men inte sur. Han ställer mycket frågor kring medicineringen som varit och hur det är tänkt. Det är frågor som är svåra att svara på. Har mediciner verkligen hjälpt? Tveksamt. Han säger att man gett T dessa mediciner för att de varit rådvilla med hur de kan hjälpa henne. Att misstanke bipolär fortfarande finns, men att hon är för ung för att få diagnosen.

Han vill veta hur hon mår just nu och hur de kan hjälpa oss. Hon ska givetvis träffa psykolog och de står beredda men det är väntetid. Han ska göra sitt bästa för at skynda på. Likaså dietisten. 

Han vill skriva ett läkarutlåtande för aktivitetsstöd till henne. Vad är det? Något jag missat. Någon av er som läser som har något att berätta?!

Pratar mycket med T om hennes låga stämningsläge och att hon ska ta det superlugnt. 

Allt gick väl okej, men var inte heller fantastiskt. 

Möte 1

Idag har vi varit i Lund på läkarsamtal och behandlarsamtal. Det var ett bra tag sedan mannen var med men idag kunde han. Vi lämnade Mollevovven hos några vänner under tiden. Han hade suttit länge vid grinden och tittat när vi åkt iväg med bilen. Han saknade sin familj det lilla gullet. 

På mötet var även en st läkare med. Dessa möten är inbland så svåra eftersom T sluter sig och blir tyst. Idag var en sån dag då hon inte mådde bra. Det har hon inte gjort på några veckor igen tyvörr. Kunde sätta ord på att hon tycker allt är meningslöst och tråkigt. Att hon inte känner livslust överhuvudtaget just nu. Det är tungt, mycket tungt som förälder att höra. Läkaren försöker prata med T och jag anstränger mig för att vara tyst. Tycker jag har vissa grejer som jag vill prata om som hänt sedan sist osv. De tar jag upp och hon blir arg på mig för jag pladdrar. Läkaren bollar skickligt tillbaka ordet till T och jag får snällt sitta tyst igen. Typ så går det till ett möte. Jag drar igång  något och hon blir arg på mig eftersom jag missuppfattat allt. Läkaren förstår ungefär vad jag menar och försöker få henne att prata. Vi balanserar på en tunn linje och de kämpar och kämpar för att nå henne. Jag blir frustrerad för att vi inte pratar på riktigt, vi vågar inte. Vi tassar runt omkring henne. Åh, vad jag vill prata. Hon sitter där i sina tjocka vinterkläder och ser tom ut, helt grå och ledsen. Det gör så ont i mig. Känslan när vi går därifrån är svart, mycket svart. Hur ska vi kunna vända detta mörker?!

I morgon ska vi på vuxenpsyk i hemstaden för ett första läkarsamtal. Håll tummarna!!

Födelsedag

Min stora tjej fyller år idag och eftersom hon inte längre bor hemma bestämmer vi träff i den stora staden som hon bor i. Vi ska äta lunch och fika. På kvällen ska hon ut med pojkvännen för att fira vidare.

Jag vaknar med skyhögt blodtryck och migrän. Går inte över förrän jag kräks. Jag måste orka köra bilen de 6 milen. Jag lider av ständigt dåligt samvete för att jag inte orkar bry mig lika mycket om min stora flicka. Måste orka !!!

Vi tar oss dit efter att jag klarat kraftprovet. T har klätt sig i höga vinterstövlar och vinterjacka fast det är slutet av juni. Jag väljer att inte kommentera. När vi kommer fram inser hon att hon är väl tjockt klädd, även för en som saknar underhudsfett. 

Födelsedagsfirararen ville äta på tgi Fridays så vi strosade dit. T var sugen på mat efter att ha skippat frukosten. Läser på menyn men blir mer och mer surmulen, inget passar.  Den goa stämningen börjar bli nervös, vad ska nu hända?  Efter 10 minuter lyckas hon välja ut något, ribs. 

Puh!! Maten kommer in och hon äter lite  . vill smaka på min mat, den är godare, så där sitter jag med revbensspjäll. Allt är sig likt. 

Vi fortsätter med lite shopping och en fika , där T inte äter något alls. Dagens ranson är uppäten. 

Mannen och T tittar nu på film medan jag ligger i soffan och slötittar på Allsång på Skansen. 

Fristad

Dagen före midsommarafton och samtal med terapeuten. Hon undrar hur det känns att det är sommarlov och både mannen och T är hemma hela tiden. Jag drar på det och svarar sen ärligt att det känns jobbigt. Jag får inte vara i fred. Jag får inte de stunder av ensamhet som jag annars får när de är i skola och på

Jobb. Att jag behöver vara själv. Att jag inte orkar vara social. Hon undrar var min fristad är någonstans och jag inser att det är bilen. Att jag sätter mig i bilen och kör någonstans när jag vill vara i fred. Hon säger att jag nu fram till nästa samtal ska åka iväg en timme varje dag med bilen på en bestämd tid. Att jag ska berätta för familjen att det kommer att ske och att det är viktigt för mig. Jag nickar och svarar. Det låter som om jag är ett dagisbarn när du pratar så konkret med mig. Att jag själv borde fatta och ta tag i en sån här grej. Jag är ju fan dum i huvudet nu för tiden. Hon svarar att det är du inte men just nu är du för sliten för att ta tag i saker och ting. Din hjärna är inte logisk, den kan inte sortera och arbeta som den brukar. Det är därför jag är så överkonkret. Sedan försöker jag hjälpa dig med att bryta invanda mönster. 

Hm...

Dålig uppdatering

Är seg som kola i mitt huvud just nu så inga ord och formuleringar har kommit ur mitt huvud. Jag har försökt flera gånger att skriva men det går inte bra. Allt låter som en 12-åring har formulerat sig. Om det är biverkningar av mediciner jag äter eller att min hjärna är utbränd av för lite sömn under för lång tid vet jag inte riktigt.  Min läkare vill att jag ska ta sömntabletter och jag har stretat emot. Vill inte förlora kontrollen. Vill inte sova för djupt så jag vet hur T mår. Märka om hon mår dåligt. 

Nu har hon i alla fall fått mig att gå med på att äta dessa piller i en vecka. Resultatet är att jag fortfarande sover ytligt fram till 5 ungefär sedan somnar jag hårt och kan inte ta mig ur sängen. Det är som om någon klubbat mig. Får tvinga mig upp vid 10. 

Vi har sommarlov och är i det är inte så fint väder. T är lite otålig och låg. Kompisar jobbar och hon känner sig ensam. Hon har inga planer för midsommar och det stressar henne. Alla lyckade människor är väl bjudna på en trevlig midsommarfest?!

Hon håller ätandet på en relativt okej nivå just nu, ca1200 kalorier om dagen har jag räknat ut. 

Idag ska lilla Molle få en spruta och jag ska till terapeuten. 

Sommarlov

I denna ljuva sommartid. Vi har klarat detta skolår, vi har tagit oss igenom det!!! 

Jag skriver vi eftersom att det är vi. Först och främst T givetvis, hon har kämpat och kämpat trots att orken sällan funnits. Hon har klarat pressen med nationella prov och annat i slutet och kommer få betyg i alla ämnen fast hon har 35% närvaro. Imponerande och så jäkla skönt. 

Ursäkt

Tog mod till mig och berättade hur kränkt jag blivit av läkarens attityd möte två som vi hade. Det var hon som bjöd in till det genom något hon sa. Jag minns inte riktigt vad. Hon berättade att hon lätt engagerade sig för mycket och att hon ville mig väl. Ville vara mitt ljus i mörkret och stå på min sida. Att hon bad 1000 gånger om ursäkt och att hon förstod precis vad jag menade och att hon förstår hur fel det blev. Det kändes skönt, otroligt skönt.

Annars är det ingen ordning på mitt fysiska mående, så nya undersökningar beställda för att klargöra om det är det fysiska eller psykiska som spökar eller båda och. 

Psykologiska faktorer

Varför drabbas man av en ätstörning? Varför? Ibland får jag frågan om varför T är sjuk? Det måste ju finnas en orsak!!

Vad svarar man på det? Varför har du cancer eller diabetes? Hm

På den här listan kan jag pricka in ett antal drag i T :s personlighet som stämmer. 

Samtal

Utdrag från ett samtal

Efter vårt förra samtal har jag tänkt på att ditt största problem är att du skuldbelägger dig själv hela tiden i alla situationer. Du märker det inte själv, du är inte medveten om det, du tror att du inte gör det eftersom du vill vara superkvinna. 

Tystnad. 

Skuld är den mest förödande känslan av alla känslor. Den bryter ner en. Den har brutit ner dig mer än du förstår. Du tror att du har gått vidare och inte skuldbelägger dig själv. Det stämmer inte. 

Tystnad 

Det är länge sen jag såg en kvinna med så lite energi och en kropp i så stark panik. Jag ska försöka hjälpa dig få tillbaka kraft. Jag lovar.

Fortsätt nu och ha en mysig födelsedag , det var ju nästan synd att du skulle behöva komma hit och bli så ledsen på din födelsedag. Tänk nu på vad vi pratat om så ses vi nästa vecka.

Tvära kast

Tittar på mobilens display som lyser upp. Det är T som ringer och avbryter min för tillfället väldigt mysiga flykt från verkligheten. Jag har precis suttit på en filt vid havet och druckit rött bubbel med goa vänner. Har skrattat, njutit och känt mig mer levande än jag gjort på flera månader. Vi är alla som sitter rätt stukade av livet på olika vis, men i det sammanhanget kan vi berätta och dela med oss om saker och händelser vi aldrig annars gör. Vi är trygga med varandra och vi respekterar varandras olikheter. Trots i allt jobbiga kan vi skratta åt varandras och vårt eget elände.

Det börjar bli småkyligt och vi bestämmer oss för att gå upp mot stugan. På tomten  finns ett helt bestånd med liljekonvaljer, min favoritblomma. Jag stannar upp och luktar. Får en luktförnimelse från min barndom och minns alla buketter med liljekonvaljer jag plockat. Telefonen börjar vibrera ilsket och vips är jag i beredskapsläge igen. I andra ändan hör jag T som snyftar "mamma". Mitt hjärta snörps åt och jag svarar " vad är det gumman?". Nu är det bara hulkande och snyftningar från andra sidan. T är i väg på sitt livs äventyr. Hon fick biljett till Summerburst i Göteborg av sin pojkvän i 18-års present. De ska vara borta fredag till lördag natt. Sova en natt på hotell och se Axwell och ingrosso, Avicii mm. En dröm för en frisk T, men nu det mest skrämmande hon kan göra. Vara borta från oss en natt. Det har hon inte varit på mycket, mycket länge. Hela veckan har varit darrig och ett stort utbrott har vi överlevt. Hon har varit omänskligt nervös. 

Nu ligger hon på ett hotellrum i Göteborg och går igenom en ångestattack delux. Jag pratar och lugnar, försöker avleda och till slut märker jag att hon kommer tillbaka. Jag säger att tvinga dig nu till arenan och titta på Axwell och mår du fortfarande inte bra så hämtar vi dig i natt ( det är ju bara 35 mil).Vi småpratar ytterligare en stund och sen säger hon hejdå. 

Jag går tillbaka till stugans värme och anstränger mig för att hitta tillbaka till den varma känslan jag hade innan telefonen  ringde och påminde mig om att mitt liv är inte som alla andras liv. Jag lyckas inte helt, känslan av oro är för stor. 

Väl hemma får jag ett sms från henne som är fullt med glada gubbar och hjärtan där hon berättar hur bra det varit och att hon hoppas att även jag haft det trevligt. 

När jag sovit en timme ringer telefonen och då undrar hon om hon ska ta sin medicin som hon glömt ta klockan åtta. 

Ilska

"Tror du jag är så dum att jag kräks över en timme efter jag ätit!!! Att jag väntar så länge" " Jag har börjat parfymera badrummet för jag luktar så mycket svett" "kan du inte bara låta mig vara!!" " Du bara skapar problem som inte finns"

Orden och alla försvarsargumenten  flödar när jag pratar med henne. Väntade tills hon gjort kvällens kräkning på badrummet och jag hittat säkra spår. 

Försöker prata, säger att jag vill hjälpa henne. Hur kan jag hjälpa henne? Möts av vassa ord och ilska. Hon vägrar erkänna fast hon sitter med rosa kinder och hon vet att jag vet att hon ljuger. 

Mellomys

Att se på mello kräver godis och annat gott för att inte somna. T laddar upp hela dagen. Hon vill ha chips och dipp. Hon vill ha Tutti fruttigodis. Oh, vad hon är laddad. För tävlingen eller godiset det är frågan?! 

Kompenserar matintaget under dagen för att ha marginaler. Jag låter det vara och kommenterar det inte. 

Kvällen kommer och hon börjar optimistiskt." Jag vill ha chips nu, vill du också ha?" Jag drar på det. Är proppmätt efter middagen. "Jag vill inte ha om inte du ska ha. Vill du ha? " " Jo, det hade varit gott" Så där sitter jag och äter chips fast jag inte vill ha. Det är så underbart vad man gör för sin ätstörda dotter. Hon ger sig på godiset också, tar en bit och biter den i små små bitar. Jag ser att tankarna börjar snurra. 

Helt plötsligt kommer hon på att hon ska gå och bada. Då vet jag att nu kan hon inte hantera ångesten längre efter att ha ätit 2 dl chips och 5 tuttifrutti godis. Det måste upp. Honatt det inte hörs att hon kräks när hon låter badkarets vatten rinna. Jag vet att hon sista veckan har haft en kräkperiod. Jag vet att hon brukar kunna sluta igen. Jag vet att jag måste prata med henne. Jag vet att hon kommer bli väldigt arg.

Trädgård

Sitter på trädäcket och tittar ut över trädgården. Det kliar i fingrarna och när kaffet är urdrucket ger jag mig nog ut för att dela lite funkior och annat smått och gott. Känner mig lite inspirerad faktiskt. En ovanlig känsla som jag nog ska följa. 

Trädgård har varit en stor hobby för mig under de senaste 20 åren och det här är den andra trädgården som jag byggt upp. Jag älskar att kombinera färg, form, höjd i rabatterna. Jag älskar att hitta ovanliga fynd av växter. Jag går igång på rosor och perenner. Jag och mannen har varit runt i England på tre trädgårdsresor så det är ett gemensamt intresse. 

Här är några bilder på mina blommor 

Att erkänna för sig själv

Dagarna går sin gilla gång här hemma. Jag har fokus på att hålla mig lugn och göra så lite som möjligt, stanna upp när alla tankar börjar flyga rundor i mitt huvud tänka att det bara är tankar. Det är inte lätt men det går lite bättre. Min chef ringde för en stund sedan och undrade hur jag mådde. Det kändes lite bra. 

Har träffat terapeuten ett par gånger och det kan nog bli bra. Hon ställer frågor som jag logiskt vet svaret på men som egentligen ställer till det mer för mig och mitt mående än jag vill erkänna. Att våga visa sig svag, att  vara oumbärlig superkvinna, att tänka på alla andra men inte sig själv osv.  Hon säger att jag måste vara oerhört försiktig eftersom mina energinivåer är så extremt låga. Det är så små marginaler till att jag skulle kunna trilla dit helt och hållet. Det ska jag inte göra!!! 

För mig är det så overkligt att jag mår så här, att jag är så skör. Det är inte jag. Jag vill inte vara så här. 

Fokusskifte

Denna ljuvliga varelse kom in i vår familj i fredags och sen dess är inget sig likt. Vi har fått en bebis och nytt fokus. Det ska ut och kissas flera gånger i timman. Han ska få obegränsat med tyck om och uppmuntran. Mår han bra? Längtar han efter mamma? Sover han? Är han hungrig? Den kommentaren som är sagd minst 1000 gånger är:"Åh, så söt han är!"

T tar sitt uppdrag på största allvar på alla tider förutom när han vaknar vid 4-5 tiden på morgonen och behöver kissa. Då messat hon mig och så tar jag ut honom och sen lägger jag mig på en madrass på golvet och försöker sova vidare. Han leker då runt mig en stund och sen lägger han sig och sover en stund till. 

Som sagt nytt fokus och det är lite befriande faktiskt. Ibland har det känts som vår familj har en litet lock på oss, att vi lever i anorexi, depressionsbubblan och att det har blivit vi på något sätt. Att i vår familj reagerar mannen och jag direkt på ett speciellt tonfall hos T. Hur mår hon? Kommer ångesten? Kräks hon? Kommer aggressionsutbrottet? Gråter hon? Vi blir på helspänn direkt. 

Nu sitter vi och tittar på en bedårande söt valp istället och det känns skönt.

Äntligen lite positiva besked

Efter att allt känts som om det gått emot oss ett bra tag har vi äntligen fått lite positiva besked. 

Mannen har fått ett nytt jobb nära där vi bor som innebär att han kommer kunna hjälpa till mer hemma.

Vi verkar få ett positivt besked angående vårdbidrag som gäller till juni nästa år. Det innebär att jag inte behöver jobba heltid. 

Nu är det bara T:s försäkringspengar som vi hoppas ska komma också.

Nu ska jag fortsätta sitta i solen och göra ingenting.

Skolidrott

Tvingade iväg T på skolidrotten i morse. Tycker att det är onödigt att inte bli godkänd i det när hon egentligen är så duktig. Det var orientering i skogen parvis. Hon och hennes partner gick banan på en timme. Jag hämtade henne efteråt och hon var helt okej. Väl hemma tar hon slut helt. Kroppen blir konstig och hela hon mår konstigt / dåligt. Den tar slut liksom. Den känslan har hon resten av dagen.

T har de två senaste veckorna ätit bättre än på evigheter. Några gånger till och med mer än mig. 

Jag vet ju att det finns några ungdomar med liknande problem som läser det jag skriver. Känner ni igen det som beskriver? Hur länge har ni ätit bra innan kroppen börjar svara igen? Tacksam för respons, givetvis från alla, inte bara ungdomar. 

Sjukskrivning

Efter att ha träffat min läkare så hade hon bytt inställning igen. "Nu får du inte jobba mer!!!!" sa hon när jag berättade vad som rörde sig i mitt huvud och eftersom att blodtrycket blivit ännu högre trots medicin. "Gå i terapin och gör bara sånt du mår bra av!"

Så det är så jag gör nu och det känns så skönt. Bara det gjorde att jag kan slappna av på ett annat sätt. Att en tyngd försvunnit från mina axlar. 

Här är en bild från min morgonpromenad.

Hund

Får jag presentera vår nya familjemedlem som T står och håller i ett fast grepp. Om en vecka kommer han hem och tills dess ska vi komma på ett namn. 

Vi har ju som jag skrivit tidigare varit sugna på hund men inte kunnat enas om ras. Nu föll alla bitar på plats och vi kom överrens om denna lilla Berner sennenvalp. Han har alla bra sidor i sitt temperament vi vill ha. Glad, lugn och trofast familjehund. Används även som terapihundar. På minuslistan kom storleken men vi kom fram till att det var coolt. 

Högt blodtryck

Har haft väldigt lite energi den här veckan till att skriva. Känner dålig motivation och känner att jag upprepar mig själv. Jag vill inte hitta på saker att skriva utan jag vill att de ska komma av sig själv. 

Mitt blodtryck har visat sig ligga skyhögt och har med medicin försökt få ner det. Det har gått ner lite men det är inte bra nog ännu. Har dock en hel del jobbiga biverkningar av både den och den antidepressiva jag också börjat äta. Så nu får jag se hur T har haft det när hon har börjat ta sina mediciner. 

T har haft en stabil vecka, peppar peppar

Energi

Jag kom hem helt slut efter min dag på jobbet medan T var pigg och glad. Hade gjort sig lyxmackor som hon var så nöjd över. 

Blev lite förberedelser för morgondagens engelska nationella och psykiatri. 

Helt plötsligt säger hon att hon är sugen på att jogga långsamt med pappa. Han tackar aldrig nej till motion så sagt och gjort sticker de ner till havet och springer. T har inte ens tänkt tanken att träna de sista 4 månaderna, så detta var ett framsteg. I morgon ska hon och sjukgymnasten börja träna upp hennes klena överkropp på deras gym. Tänker somna med en go känsla. 

Sömn

Suck, ska nu iväg på min första jobbdag på ett tag. Vad händer? Somnar vid halv 12, men vaknar upp halv 2. Inte en chans att somna om. Försöker dricka mjölk, byter sovplats, provar läsa lite. Nej, tankar virvlar och min hjärna går på högvarv. Ligger och lyssnar på när tidningsbudet kommer, regnet som smattrar, fåglar som kvittrar. Går in på sovrummet igen, ligger och lyssnar på mannens andetag. Vid halv 5 går jag upp. Gör frukost och plattar håret. Tar blodtrycket, inser att än hjälper inte min blodtrycksmedicin. Bit ihop och pröva jobba idag. Det kommer säkert gå bra

För stora kläder

Att prova kläder med T är en nervpärs, jag tror nog jag skrivit om det förut. Hon blir oftast på fruktansvärt humör i provhytter. Så där arg att blicken är svart och hon blir inåtvänd. För mig gäller det att vara maximalt osynlig men samtidigt ha en åsikt. Sjukt svårt!

Just nu är det ju modernt med mönstrade, lite stora byxor. Överallt i affärerna finns de. T tycker det är snyggt och försöker om och om igen hitta ett par som duger. Hon provar och konstaterar argt att hon ser tjock ut, att hon ser bred ut och att de är konstiga. Nej, hon ska inte ha några!! Gången efter samma visa, nu tror jag nog hon provat 15 olika par och samma resultat. 

Hon letar även efter korta jeansshorts och när även stl 34 är för stort är det inte kul. Då blir hon arg för att de tillverkar för stora storlekar. Det är ju inte klokt att  hon som ändå inte är så liten kan hitta ett par som passar. 

Just nu har hon tyvärr slutat bry sig lite om hur hon är klädd, väljer oftast hoodie och mjukisbyxor. Det är ingen bra trend känner jag. 

Besök hos mina föräldrar

Jag har inte orkat ha besök den sista tiden, men mina föräldrar vill ju fira T:s födelsedag. Jag och T bestämde oss för att åka de 35 milen dit de bor och sova över en natt. Mannen har gubbaträff hemma hos oss så vi var sugna på att komma hemifrån. T pratade nästan oavbrutet de två första timmarna om Valborg och festen hon varit på. Pratade om den goda frukosten hon ätit med kompisarna. Som vanligt när hon är speedad tänker jag mani. Nu är hon manisk, nu kommer det de väntat på. Det är ju inte så, det vet jag, eller chansen är liten. Varför kan jag inte bars vara glad att hon är glad?! Tredje timmen spelade hon musik och sen somnade hon. 

Det har varit en mysig kväll hos mina föräldrar. De hade fin oxfilé med goda tillbehör. T fick panik direkt när de i hennes enorma filébitarna las på tallriken. Mamma får jag skära bort halva direkt?!sen åt hon bara upp hälften av sin halva bit. Jag lät henne vara, hon satt med oss vid matbordet och pratade glatt om allt möjligt. Det blev en mysig middag trots att hennes tallrik hade mycket kvar. 

Vi avslutade kvällen med film och småprat. Alla känner sig nöjda och glada , det har ju varit lite kaos de sista gångerna T har träffat mina föräldrar, så detta var skönt för alla.

Legendariskt möte

Vaknade upp nyss efter att ha sovit bort tidernas migränanfall. Det är tredje gången i mitt liv som jag drabbas av migrän och att jag fick det just igår är väl inte helt otippat. Både samtal med min läkare och möte i Lund med T:s läkare och behandlare. 

Kvällen till Valborg bestämmer sig T för att åka till en vän i Lund med två andra kompisar. De ska ha tjejkväll och sedan ge sig ut i Lund på Valborgsfirande på förmiddagen. Vi har möte vid tre hos hennes läkare, och jag förstår att Valborg i Lund innebär någon form av alkoholintag. Upplyser henne om att det mötet är viktigt. Inga problem mamma, jag är ansvarsfull. Skjutsar henne till tåget vid sju och sedan har jag en härlig ensamkväll eftersom mannen är på konsert. Ska hon verkligen fixa att sova över? Hon har inte gjort det vare sig hos pojkvän eller kompisar på över ett år. Gjort några försök men behövt bli hämtad när ångesten har blivit för jobbig.

Jag skriver godnatt och får godnatt tillbaka. Halvslumrar hela natten, väntar omedvetet på att hon ska ringa. Det gör hon inte dörren halv 8 på morgonen, på ett strålande humör. Vi bestämmer hur det ska gå till när vi ska hitta varandra bland 30 000 valborgsfirande ungdomar. Vi hittar en bra lösning och tid. 

Innan vårt möte tillbringar jag med storasyster som bor och läser i Lund. Vi äter lunch och pratar. Hon är lite solbränd efter en resa till Holland med skolan och är så glad och lycklig. Pojkvännen och hon har fått en tvåa med inflyttning i juli. Livet leker för henne just nu och jag blir varm i hela hjärtat när jag tänker på henne. 

Efter mycket om och men hittar jag T, och vi åker på mötet. Jag känner på lukten att hon har druckit. Scannar in att hon är sansad och helt okej, bara lite, lite påverkad. Bestämmer mig för att vi åker till mötet. De känner också att T luktar, vi utbyter lite ögonkast. T pratar på mer än vanligt. Vi börjar prata och sen blir det en timme riktigt bra möte, så bra att läkaren på väldigt mycket skoj säger att lite Redbull och vodka innan nästa möte också T så kan vi prata om viktiga saker igen. Under mötet berättade hon om hur hur dåligt hon mådde veckan innan sin födelsedag. Att jag hade fog för min oro. Att hon hade velat dö. Att det nu känns lite bättre igen. 

Hon berättade att hon är orolig för mig och känner skuld. Att hon vill bli självständig, men att det måste gå långsamt.

Vi pratade halva mötet om mat och hur hon ska våga äta mer. För första gången kunde vi vara lite tuffa mot henne när hon berättar att hon visst äter jättemycket. Passande nog hade hon suttit och petat i en Cesarsallad jag hade tagit med mig till henne. Det var en ren straffspark till oss. De frågade om hon ville träffa en dietist och det ville hon. När mötet var slut sa läkaren att det här var ett legendariskt möte av två anledningar. Dels att hon var salongsberusad men framförallt för vi kunde prata om mat utan att hon blev vansinnig. 

Nu försöker jag igen

Jag har börjat skriva det här inlägget i flera dagar nu, men har verkligen inte kunnat samla ihop mig tillräckligt för att fixa det. 

Jag är just nu helt knäckt. Vad hände?

Jag var på återbesök hos läkaren som jag kände mig så väl omhändertagen och lyssnad av i fredags. Uppföljning av prover och fortsatt prat trodde jag. Såg nästan fram emot det. När jag sätter mig på hennes rum märker jag redan i luften att något är annorlunda. Hon är kall och avståndstagande. What?!

Tar direkt upp att hon efter mycket om och men fått tag på läkaren i Lund. Att han säger att T inte är döende, att hon klarar att vara hemma själv om dagarna osv. Jag försöker tappert ge svar på tal att jag INTE sagt att T är döende. Att hon äter så pass lite att hon aldrig väger mer än 45 kg, att hon mår precis lika dåligt i sitt huvud ändå.  Att hon inte alls klarar vara själv hemma hela dagarna. Att vi provat det i 4 månader och att det blev katastrof för hennes mående. Hon sov till klockan var fyra på eftermiddagen eftersom hon inte ville vara vaken själv och sedan var uppe tills vi gick upp klockan 6 på morgonen. 

Jag minns egentligen bara fragment från samtalet eftersom jag var så chockad. Jag minns att hon pratar om att sjuka barn utnyttjar sina föräldrar emotionellt. Att det är vanligt. Hon ville ge mig antidepressiva tabletter. Hon talade om att hon inte ville sjukskriva mig men gjorde det på nåder fram till den 13 maj på 50% och att sen kunde jag inte komma tillbaka och vara lika trött. Att min vab inte kunde ersättas av sjukskrivning, osv. Jag försöker lamt svara och säga att jag just nu nog inte ens orkar jobba 50%. Hon avslutar med att säga :att du förstår väl varför jag gör så här?! Jag svarar : nej, det gör jag inte. 

Sen dess har jag gråtit och inte kunnat sova, inte orkat göra ett smack. Har aldrig känt mig så kränkt. Hur kan hon efter att ha träffat mig i en timme bestämma sig för att det är bäst för mig och min dotter att jag börjar jobba 100%?! Min plan är att börja jobba 100% efter sommarlovet då förhoppningsvis T har körkort och kan bli mer självständig. Jag är ingen jävla smitare, jag vill bara göra så bra för min dotter som möjligt och just nu mår jag skit. Och jag mår skit på grund av min dotter, det har hon rätt i.

Idag har jag försökt nå läkaren i Lund eftersom jag vill veta vad han sa till min läkare och om detta är hans idé också och varför i hela fridens namn han inte har pratat i dessa termer förut. Jag är just nu sjukt besviken på honom, eller jag vet inte om jag är det. Jag måste få veta bara, annars äter det upp mig. Han har dock inte ringt tillbaka. Hoppas han gör det i morgon. Min läkare ska ringa mig på torsdag, tills dess ska jag noga tänka igenom vad jag ska säga.

Myndig dotter

Ligger och pustar ut i soffan. Idag har T blivit myndig. Mycket märklig känsla som jag inte riktigt i praktiken förstått vad det kommer innebära för oss. Kommer det bli svårigheter i kämpandet för att göra T frisk? Det får tiden utvisa. När vår andra dotter fyllde 18 var det liksom inget speciellt mer än att 18 låter " gammalt" 

T och jag brakade loss igår kväll. Hon var egentligen arg på pojkvännen men tog ut det på mig. Det slutade med  att hon tyckte jag kunde dra åt pipsvängen och det gjorde jag genom att gå och lägga mig redan 23.00. Låg i sängen och vred på mig och somnade inte förrän vid halv 2, samma tid som natten innan. Natten innan det somnade jag vid halv 4, så sömnen är inte på topp just nu. 

Vi körde racet i morse i alla fall trots oviss status. Jag gjorde scones och vit chokladgratinerad frukt till frukost. Ställde även fram en näringsdryck på frukostbrickan också, tvekade en kort stund men beslutade mig för att den skulle vara med. Mannen tyckte att hon kommer flippa när hon ser all mat, ta bort lite. Nej!!!! Det ska med. Hon åt och åt, jag tittar åt alla möjliga håll för att inte stirra. 

Hon kom iväg till skolan och gjorde np i svenska. Det var strålande väder så jag förberedde picknick, vi åkte till havet och grillade korv. Hon åt 1 1/2 korv!!!!

Sjukgymnastbesök på eftermiddag. Hon pratar mycket med T om hennes enormt smala överkropp spm gör att hon har dålig hållning som leder till all huvudvärk, nack- och axelont. Hon pratade mat och sa att hon vill att T börjar träna där med henne men att det får hon bara göra om hon äter. Känner att T kanske kan tänka sig att lyssna på henne. 

Mer mat och tårta på kvällen. Jag mår riktigt illa nu och jag vet att T gör det också, men inget kräkande, det är jag säker på.

Sovmorgon i morgon och jag känner att jag mår ovanligt bra 

När orken tar slut

Hittade en viktig krönika till alla er som kämpar därute!! Den är skriven av Sören Olsson vars son hade Downs syndrom. 

När orken tar slut

Vi står ut. Till sista droppen energi så försöker vi alltid att orka med allt som sker i våra liv. Men vad händer när orken ändå tar slut?

Att leva med ett svårt sjukt eller handikappat barn innebär att man mellan varven fullständigt dräneras på energi. Det är ofrånkomligt. Även om man till synes har oändliga reserver att ta från så sinar även de lagren och vi behöver fylla på med ny kraft och ork.

Tänk er att man sitter i en bil och kör på en sträcka mellan Ystad och Haparanda. Vi har inte hunnit halvvägs innan bensinlampan börjar blinka oroväckande. Men vi tycker att det är så viktigt att skynda fram så fort som möjligt, så vi väljer att sätta en plåsterlapp över lampan och då slipper se den. Vi kör vidare ett tag till.
Plötsligt stannar bilen.
Och då är det för sent att välja annorlunda.

Det hjälper inte att vi då ska försöka åka lite långsammare och kanske stanna till vid nästa bensinmack. Bilen har redan fått nog. Den står stilla och orörlig och vägrar att flytta sig en enda meter till.
Vi människor fungerar på samma sätt.
Vi sätter plåsterlappar på våra varningslampor och försöker lite till.
Men en dag väljer kroppen att stanna. Och då spelar det ingen roll att vi väljer ett långsammare tempo. Då är det redan för sent.

Jag tror att vi individer behöver lära oss att oftare ta hand om oss själva.
Vi behöver se våra personliga behov och ta dem på allvar. För den människa som inte har någon energi kan heller inte ge något till någon annan.
På det sättet blir det faktiskt rent egoistiskt att försöka mer än vad vi orkar. I slutändan blir alla lidande av att vi försöker spela fullkomliga. De som behöver hjälp kan då inte längre få den, för vi som skulle ge den orkar plötsligt inte.

Detta fenomen har drabbat mig då och då genom åren. Orken tar slut. Nu när det sker så försöker jag vara uppmärksam och se vad som håller på att hända innan det är för sent.
Men jag skulle ljuga om jag sa att det är enkelt.
Signalen att ta det lite varsamt med sig själv undviks genom att försöka stå ut lite till. Orka lite mer.
Och plötsligt befinner man sig i en situation när kraften redan tagit slut.
Och hur fyller man på ett lager som redan har tagit slut?
Det är ju naturligtvis olika för alla människor. Unika individer har olika sätt att fylla på sina lager av ny kraft och energi. Hur fyller just du på i dina förråd?

En inte alltför ovanlig känsla som drabbar många när man plötsligt känner behovet av att ta hand om sig själv är skam.
Att erkänna att man behöver ta hand om sig själv ibland kan kännas skamligt, eftersom man som förälder tror att man borde ha all ork i världen att ta hand om sina egna barn. Funktionshindrade eller ej.
Det jag menar är att det inte finns något dåligt eller skamligt i att ta hand om sig själv mellan varven. Tvärtom så är den en förutsättning att kunna vara en fortsatt god förälder till sina barn. Att älska sitt barn är att även kunna älska sig själv.

Jag tror helt enkelt inte att det är möjligt att vara en bra förälder, lika lite som att vara en god partner eller medmänniska utan att någonsin fylla på med ny energi och kraft.
Vi behöver det för att kunna orka igen. Och köra vidare på livets krokiga vägar.
Det som är extra svårt för oss med handikappade barn och ungdomar är att låta oss själva få vara viktigast i våra liv, om än så bara för en liten stund.
För vi ”borde” vara så mycket mer. Vi ”borde” vara tillräckligt starka för att klara av vad som helst, för våra barns skull.

Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är för föräldrar av både utvecklingsstörda och normalstörda att få chans att vila från allt ansvar någon stund. Att få fylla på med energi på det sätt som bäst passar den unika föräldern.
Alla är olika – även föräldrar.
En del behöver socialt umgänge. Andra total ensamhet. Dessutom är behoven olika beroende på var man befinner sig i livet.

Men utan något bränsle alls så stannar ditt fordon. Din kropp säger plötsligt stopp – och då behövs betydligt större insatser än bara en liten stund för sig själv.
Då är det redan för sent med den typen av kraftsamling.
Då behövs starkare redskap.

Under vissa perioder i vårt liv med vår fantastiska prins annorlunda så har behovet av att fylla på kraft varit stort.
Då behövs medmänniskor. Då behövs resurser på fritids, kortis, kollo och avlastning av olika slag.
Då behövs förståelse från omvärlden. Inte föraktfulla blickar och åsikter om att det skulle vara en brist på kärlek eller vilja att ta hand om sitt barn.
Ibland behöver man bara få bryta ihop.
För att därefter samla ihop bitarna och sätta dem på plats igen.
Med ny kraft.
Ny energi.
Och med viljan och orken att möta framtiden med sina annorlunda prinsar och prinsessor.
Det är de värda.
Det är du värd.
Ta hand om dig.

Läxan gjord

Trots att dagen började i smolk och var allmänt jobbig för oss alla i familjen så lyckades vi vända det i slutet av dagen. 

T lyckades påbörja sitt tal till det nationella provet och började spela Sims igen. Det är bra när hon spelar och gör allt annat än att bara tänker jobbiga tankar. 

Mannen fick iväg en jobbansökan som jag tror han kommer få. I så fall kommer min/ vår situation underlättas betydligt. Jobbet gör att han kommer vara hemma 10 timmar till i veckan och bara har 2 km till jobbet. Detta kommer göra att han kan stötta mig och T mycket mer och förhoppningsvis vara mycket piggare. 

Jag gjorde min fredagsläxa som jag fick av läkaren. Jag skulle göra något bara själv utanför huset i en timme. Jag var och såg en dryg halvlek fotboll. Det var skönt och när jag kom hem kollade T och mannen på film i vår bio. Det innebar att jag kunde vräka ut mig i tv-soffan och se let's Dance helt själv. Lyx!

Radera sig själv

Som jag mycket riktigt vet klarar inte T när jag inte är i form. Att jag är tyst och fåordig, att jag sluter mig och inte är glad.  Jag fick en del att fundera på efter onsdagens läkarbesök. En hel del att bearbeta. 

T klarar inte det, och hittar en anledning att kaosa om. Fokus måste flyttas. Det blir jobbigt när inte allt är som det ska, när hon inte vet var hon har mig. Panik!! Nu blev det en skolgrej som utlöste det, men kunde blivit om precis vad som helst. Hela dagen igår var kaos. Hon förstörde sin ersättningsmobil och när jag var iväg ( åkte i vredesmod) tog hon alla fotografier på sig själv och klippte sönder. 20 olika foton som satt fint i ramar på våra väggar. Nu hänger det antingen tomma ramar eller tavelkrokar på väggarna och vittnar om hur vårt liv ser ut. Härligt! Rätt otäckt är det när jag inser varför hon gör så här. Vad det betyder. Jag får vara glad att hon bara tar bort alla foton.......

Släppa garden

Idag gjorde jag något modigt. Jag åkte till  doktorn och sa att jag inte mår bra. Att jag tror att jag håller på att få hjärtproblem, att jag inte kan andas som jag vill, att jag inte kan sova på nätterna, att jag inte kan tänka en tanke klart, att jag ligger på sängen i över en halvtimme för att orka gå och duscha, att jag måste vila i en halvtimme efter jag lagat mat, att jag inte längre vet vad som är roligt, att jag inte längre tycker livet är kul att leva. Att jag inte vill vara fet och kunna byta ut min knäled som jag ska få göra när jag inte längre är så fet. Ungefär så...

Mötte en jättegullig läkare som var inkännande och varm. Hon genomskådade mig direkt. Hur hela jag är en fasad som det just nu finns många sprickor i. Hon hade själv jobbat med anorexisjuka i Lund på vuxenavdelningen så hon hade en hel del frågor om T och hennes sjukdom. Förfasade sig över hur vi blivit bollade mellan olika enheter och hur lite hjälp jag och min man fått. Insåg att jag även curlar min man och att jag tycker det är lika skönt när han är borta för då har jag bara T att ha hand om. Det är jobbigt att erkänna för mig och jag känner mig så kall och elak. 

Hon blev orolig eftersom hon inser att jag inte är i form för att ha det ansvar som jag har över T nu. Ska ringa till Läkaren i Lund, prata med deras egen kurator, tog sex rör med blod för att försäkra sig om att det inte är något fysiskt. Jag får absolut inte jobba och vi ska ses nästa vecka igen. Ungefär så gick det när jag var modig. Det var inte så farligt att släppa garden och visa sig svag. Det gick rätt bra och det var faktiskt lite skönt.

200 inlägg

Det här är mitt inlägg nummer 200 på bloggen. 200 inlägg på 15 månader. De flesta inlägg är rätt desperata inser jag när jag går tillbaka och läser. Jag gör det rätt ofta, går tillbaka och läser, eftersom det ger mig perspektiv på saker och ting. Jag startade från början att skriva endast som en ventil för frustration och det märker man på hur jag skrev i början. Jag ville få ur mig helvetet jag hade inom mig och ville dokumentera för att för framtiden.  Nu är jag mer medveten om att jag är offentlig  och  anpassar mig därefter, tänker mer på hur jag formulerar mig. Är inte ett dugg intresserad av statistik men när jag skulle lägga in videoinlägget var jag tvungen att gå in på datorn( skriver mest i appen på mobilen, inte konstigt att min tumme börjat värka kanske). Då såg jag att den sista månaden hade jag smått hissnande 1000 sidvisningar. Va fan?! Jag hade verkligen inte förstått att så många läste min blogg. Tänkte att kanske tio personer läste och följde. Galet, men smickrande. 

Jag följer också några bloggar, dels en annan mamma som går igenom samma helvete. Våra döttrar är inte helt lika i sin sjukdom, vilket jag nu lärt mig att så ser ätstörningsproblematiken ut. Ingen annan sjuk liknar en annan sjuk i sin ätstörning. Den är fruktansvärt individuell. Dock tror omgivning och samhälle att den ser ut på ett visst sätt, det finns en massa myter och generaliseringar om hur en anorektiker tänker, känner och gör. Det ställer bara till det ännu värre i huvudet för hen som är sjuk. På denna anoreximammans blogg skrev en M ett så fruktansvärt bra och tänkvärd kommentar som jag också bara kände att jag vill ha med på min blogg. Inlägget handlade om att hennes dotter vill bli frisk  men inte tjock. Dessa tankar är även på pricken min dotters T:s tankar som hon uttalar gång på gång. Tankar som ätstörda tampas med hela tiden. Läs och ta till er!

Det är ingen som vill bli tjock så det har hon rätt i! Och just nu kanske normal viktig är "tjock", men så småningom så kommer vikt hetsen att avta. 

Det var en vändning i min sjukdom när jag insåg, jag kommer ALDRIG kunna vara lite smalare än alla andra för att bli helt frisk. 
Idag är jag helt frisk och har en helt normal vikt. 

Snart så vänder det och tanken att ha en normal vikt skrämmer inte lika mycket. 

Som sjuk ska man tänka tanken: 
Vad är det värsta som kan hända om jag har en normal vikt? 

Den frågan ställde jag mig mycket, och det jag var rädd för var att se ut som alla andra och fortfarande ha ångest och panik och tvångstankar. Då kanske jag inte skulle tas på allvar?! 

Men dom försvann ju mer jag utmanade sjukdomen. Så ställ er den frågan och ta chansen att utmana sjukdomen redan idag! 

Ta tillbaka era liv snälla fågel ungar där ute. Det är värt så mycket mer. 

Första steget handlar om att utmana sjukdomen och sluta kompensera! 

Kram till er alla!

Visst är det klokt och bra skriver! Jag läser det om och om igen. 

Nu har jag skrivit 200 inlägg och jag ska ut och leva lite vanligt liv resten av dagen. Ha en bra lördag!

Kram

I am no angel

Sprang på den här videon på facebook. Tycker den är för bra för att inte ha med här.

Multimodal?

Skickade iväg mitt sista vab-intyg  till försäkringskassan igår. Där hade läkaren skrivit att han såg pyttesmå förändringar i hennes stämningsläge, hm. Det hade jag också velat se. Ett nytt ord tillagt: multimodalbehandling. Undrar vad det betyder? Googlat men inget klockrent svar.

Pratat med behandlare Monica. Hon har pratat med chefen på vuxenpsyk i Ystad och de har fått en ny remiss att ta ställning till. Han förstod inte hur de hade kunnat svara som de gjort på den förra. Det var liksom lite goddag yxskaft över den. De lovade att göra sitt yttersta så att psykoterapibehandlingen kan börja utan onödigt lång väntetid. Jag ser ändå framför mig början i juni och sen semester för psykologen hela sommaren. Den turen brukar vi ju ha.

Jag hatar mornar

Ser hennes ledsna blick, hör läkarens ord ringande i örat: "Hon mår som sämst på morgonen, det måste ni ha tålamod med. Det går inte tvinga igång sig när man mår som T gör. Ni måste hitta anpassningar och ta hänsyn". "Det är direkt skadligt att pressa igång henne"

Ändå sitter jag här i soffan nu och har irritationen tickande innanför bröstbenet. Jag biter ihop käkarna så det knakar. FAN!! Trots detta i färskt minne blir jag så jävla provocerad av att hon inte kan bita ihop och gå på sin jävla praktik så hon kan få sitt jävla betyg. 4 jävla timmar, hur svårt kan det va?! Vet att min frustration gör att hon bara känner mer press och mer misslyckande. Att hon får panik. Ändå kan jag inte bita ihop utan visar för henne att jag blir besviken och irriterad. Fy fan vad dålig jag är! Jag skäms, men detta äter upp mig. Jag får be om förlåt om en stund....

Alldeles för tidig morgon

Vaknade redan klockan 04.11. Tankar som snurrade i maxfart. Det är intensiva två sista månader i skolan för T, en massa nationella prov som är lååååånga och krävande. Körkortsteori som hon inte orkar ta tag i riktigt. Tankar kring hur jag ska lägga upp det mitt läkarbesök, vad jag ska säga. Vad händer om jag inte blir sjukskriven? Det går ju inte, då rasar allt. Samtalet som väntar med handläggaren på fkassan om ev vårdnadsbidrag för att utreda mitt ärende. Blir stressad igen bara jag skriver ner grejerna på bloggen. 

Detta plus att T inte är i form igen. Hon blev jättekonstig igår kväll och la sig vid tio redan. Vaknade upp i morse i ungefär samma skick. Har varit på två lektioner. Vi var och handlade lunch på McDonalds ( hennes förslag) och åt hemma. När hon var klar och hade ätit 2/3 delar på sin chicken wrap och tagit 10 pommes var jag ute och slängde resterna i soptunnan. Helt plötsligt tickar ångesten på och hon börjar jobba upp sig. Såg du hur mycket jag åt? Fattar inte varför jag åt så mycket? Hon måttar upp en wrap som är 40 cm lång och jag säger att så stor är den inte och du åt väl lite mer än hälften. Hon springer ut i soptunnan och kommer in med resterna. Här ser du!!!! I det här läget blir det fel hur jag än säger, det vet jag. Hon skriker det är lika bra jag spyr upp maten för det duger ändå aldrig. Slänger i toadörrren så tavlor trillar och går sönder. Sätter på vattnet i badkaret och i handfatet för att kräkas ( ska inte höras) och ligger nu i badkaret och lindrar ångesten. Om 30 minuter måste vi åka till sjukgymnasten, undrar hur det kommer gå?!

Ett annat liv

Minns det aktiva fotbollsliv som vi levde i 8 år T och jag idag av olika anledningar. Jag var tränare, lagledare, materialförvaltare och ställföreträdande mamma till ett 20-tal tjejer i två olika klubbar. När det var som intensivast la jag ner 15-16 timmar i veckan. Vi skapade många gemensamma minnen tillsammans, det vet jag eftersom tjejerna pratar om det än idag med längtan i rösten. De säger att det var den roligaste tiden i deras liv. Jag är stolt och glad över att ha bidragit till denna pusselbit i deras livspussel. 

På den tiden behövde jag inte tänka på vad jag skulle göra. Hann inte tänka på annat än laguppställningar och träningsupplägg. Det var så mycket lättare. Oh, vad jag saknar den tiden!!

Sega

Vi har varit grymt sega efter Londonäventyret. Mannen är sjuk, T mår konstigt och jag som vanligt. På långfredagen var båda döttrarna med respektive hemma på påskmiddag. Det blev en mysig kväll utan komplikationer, skönt. 

De två sista dagarna av påsken blir det soffhäng och förhoppningsvis lite plugg med T om hon orkar.