Em-guld!

Igår satt vi i soffan hela gänget och hejade fram Sverige till deras bragd. Levde oss in och upplevde en massa olika känslor som inte bara var oro, ilska eller panik. Vi pratade och surrade. Hade taktiska åsikter och bara njöt. Som jag skrivit någon gång tidigare har T spelat fotboll och även jag en gång för 100 år sedan. 

Det var glömt att hon uteslutit alla mål utom kvällsmaten under dagen, där hon åt 1/2 dl ris och 1 dl korvstroganoff. 

Det var glömt att jag haft hjärtklappning hela dagen med tillhörande symptom. 

Det var glömt att mannen var sanslöst trött efter att ha hjälpt stora dottern med sin flytt till stor, fin lägenhet. 

Det var glömt att svärfar, som mannen varit och hämtat från Småland, sitter och inte längre är den starka och fina man han en gång varit.

Det är fotboll och EM- guld. Då får man glömma för en stund!!

Fyrbent kompis

Jag har inte lagat mat på flera dagar. Ätit kall mat eller tryckt på knappen till micron. Ätit när jag vill utan att bry mig om omgivningen. En mycket märklig och angenäm känsla. Hm, kan det vara så här?

Första dagarna blev jag paralyserad. Visste inte vad jag skulle göra, blev sittandes på olika ställen hemma och tänkte på saker jag borde göra. Läs städprojekt. Hur är man funtad egentligen? Städa ? Jag har insett hur många timmar en dag innehåller när man inte har några måsten eller andra att tänka på. Jag och Molle har myst och boundat. Jag har legat som ett barn på golvet och haft kärleksfulla brottningsmatcher med honom. Vi har legat på golvet och vilat tillsammans. Han är trots sina 14 veckor en ganska stöddig kille på 15 kg. Vi har varit ute och gått kissepromenader. Lagom korta för en valp och rn utbränd mamma. Jag har pratat med honom och berättat ett och annat som han lovat inte berätta för någon. 

Mannen och T kom hem igår och gråtandes berättade jag för min terapeut idag  att jag tror jag är allergisk mot dem. Jag tål dem inte. Jag mår dåligt av dem, min familj som jag älskar. Idag har jag yrsel, hjärtklappning, dimsyn, öronsus, svettningar och noll tålamod. Skulle bara kunna springa härifrån. Hon fick ner mig i lugn igen och förklarade på bästa sätt att det är inte dem som jag inte tål utan kraven på mig själv. 

Gräsänka

Sitter själv hemma i soffan med en vovve vid fötterna och två katter liggandes bredvid. Plötsligt och lustigt bestämdes att mannen och T skulle åka på Bråvallafestivalen för att se T:s stora idol Calvin Harris och mannens favoritband Kent. Det ska kombineras med stopp på hemvägen hos mannens föräldrar i Småland. 

Det innebär att jag ska vara själv hemma i 3 dagar. Yes! Precis vad jag behöver. Nu kan jag bara göra det jag själv vill. Lyx!!!

Möte nummer 2

Kunde stört omöjligt somna i går heller. Det har varit så hela veckan. Jag hade bestämt mig för att sova utan preparat i kroppen. Det går inte nu och det har ju inte gått på ett bra tag tidigare. Somnade vid två och vaknade vid halv fem, där i mellan har jag varit uppe och gått på toa 2 ggr. 

Lite smått groggy väcker jag T vid åtta. Hon dricker samlat sitt energipulver och macka. Hon tar på sig sina mysbyxor och sätter upp håret i en hård tofs. På senare tid bor hon i myskläder. Hon orkar sällan bry sig om sitt utseende och klöder. Orkar inte duscha, det är ett för jobbigt företag, så det blir var tredje dag ungefär. 

I bilen deklarerar hon att mötet får gå fort. Hon är inte sugen på något långt möte. Nej, som jag är det?! Däremot är jag sjukt nervös inför vem doktorn är som vi ska träffa. Kommer han lyssna på T, kommer han få henne att prata??!

I väntrummet på vuxenpsyk är det lite som Gökboet när vi sitter och väntar. En man i 40- års åldern sitter med sönderklippt mössa på huvudet och dricker en öl. Han pratar ivrigt med alla. En gammal dam kommer förvirrat in och har tagit fel dag på sitt besök. Hur hon hittar hem igen undrar jag över. En kille i 30-års åldern står nervöst med en bunt journaler och väntar. Han trampar och trampar. Har värsta ticksen för sig. En medelålders kvinna sitter tyst och grå och bara sitter. Hon ser ut att trilla ihop vilken sekund som helst och jag bara väntar på att T ska säga. Nu går vi hem!!!

Vi får vänta i 20 minuter för att läkaren ska hinna läsa i journalerna. Väl på hans rum är det okej. T är tystlåten men inte sur. Han ställer mycket frågor kring medicineringen som varit och hur det är tänkt. Det är frågor som är svåra att svara på. Har mediciner verkligen hjälpt? Tveksamt. Han säger att man gett T dessa mediciner för att de varit rådvilla med hur de kan hjälpa henne. Att misstanke bipolär fortfarande finns, men att hon är för ung för att få diagnosen.

Han vill veta hur hon mår just nu och hur de kan hjälpa oss. Hon ska givetvis träffa psykolog och de står beredda men det är väntetid. Han ska göra sitt bästa för at skynda på. Likaså dietisten. 

Han vill skriva ett läkarutlåtande för aktivitetsstöd till henne. Vad är det? Något jag missat. Någon av er som läser som har något att berätta?!

Pratar mycket med T om hennes låga stämningsläge och att hon ska ta det superlugnt. 

Allt gick väl okej, men var inte heller fantastiskt. 

Möte 1

Idag har vi varit i Lund på läkarsamtal och behandlarsamtal. Det var ett bra tag sedan mannen var med men idag kunde han. Vi lämnade Mollevovven hos några vänner under tiden. Han hade suttit länge vid grinden och tittat när vi åkt iväg med bilen. Han saknade sin familj det lilla gullet. 

På mötet var även en st läkare med. Dessa möten är inbland så svåra eftersom T sluter sig och blir tyst. Idag var en sån dag då hon inte mådde bra. Det har hon inte gjort på några veckor igen tyvörr. Kunde sätta ord på att hon tycker allt är meningslöst och tråkigt. Att hon inte känner livslust överhuvudtaget just nu. Det är tungt, mycket tungt som förälder att höra. Läkaren försöker prata med T och jag anstränger mig för att vara tyst. Tycker jag har vissa grejer som jag vill prata om som hänt sedan sist osv. De tar jag upp och hon blir arg på mig för jag pladdrar. Läkaren bollar skickligt tillbaka ordet till T och jag får snällt sitta tyst igen. Typ så går det till ett möte. Jag drar igång  något och hon blir arg på mig eftersom jag missuppfattat allt. Läkaren förstår ungefär vad jag menar och försöker få henne att prata. Vi balanserar på en tunn linje och de kämpar och kämpar för att nå henne. Jag blir frustrerad för att vi inte pratar på riktigt, vi vågar inte. Vi tassar runt omkring henne. Åh, vad jag vill prata. Hon sitter där i sina tjocka vinterkläder och ser tom ut, helt grå och ledsen. Det gör så ont i mig. Känslan när vi går därifrån är svart, mycket svart. Hur ska vi kunna vända detta mörker?!

I morgon ska vi på vuxenpsyk i hemstaden för ett första läkarsamtal. Håll tummarna!!

Födelsedag

Min stora tjej fyller år idag och eftersom hon inte längre bor hemma bestämmer vi träff i den stora staden som hon bor i. Vi ska äta lunch och fika. På kvällen ska hon ut med pojkvännen för att fira vidare.

Jag vaknar med skyhögt blodtryck och migrän. Går inte över förrän jag kräks. Jag måste orka köra bilen de 6 milen. Jag lider av ständigt dåligt samvete för att jag inte orkar bry mig lika mycket om min stora flicka. Måste orka !!!

Vi tar oss dit efter att jag klarat kraftprovet. T har klätt sig i höga vinterstövlar och vinterjacka fast det är slutet av juni. Jag väljer att inte kommentera. När vi kommer fram inser hon att hon är väl tjockt klädd, även för en som saknar underhudsfett. 

Födelsedagsfirararen ville äta på tgi Fridays så vi strosade dit. T var sugen på mat efter att ha skippat frukosten. Läser på menyn men blir mer och mer surmulen, inget passar.  Den goa stämningen börjar bli nervös, vad ska nu hända?  Efter 10 minuter lyckas hon välja ut något, ribs. 

Puh!! Maten kommer in och hon äter lite  . vill smaka på min mat, den är godare, så där sitter jag med revbensspjäll. Allt är sig likt. 

Vi fortsätter med lite shopping och en fika , där T inte äter något alls. Dagens ranson är uppäten. 

Mannen och T tittar nu på film medan jag ligger i soffan och slötittar på Allsång på Skansen. 

Fristad

Dagen före midsommarafton och samtal med terapeuten. Hon undrar hur det känns att det är sommarlov och både mannen och T är hemma hela tiden. Jag drar på det och svarar sen ärligt att det känns jobbigt. Jag får inte vara i fred. Jag får inte de stunder av ensamhet som jag annars får när de är i skola och på

Jobb. Att jag behöver vara själv. Att jag inte orkar vara social. Hon undrar var min fristad är någonstans och jag inser att det är bilen. Att jag sätter mig i bilen och kör någonstans när jag vill vara i fred. Hon säger att jag nu fram till nästa samtal ska åka iväg en timme varje dag med bilen på en bestämd tid. Att jag ska berätta för familjen att det kommer att ske och att det är viktigt för mig. Jag nickar och svarar. Det låter som om jag är ett dagisbarn när du pratar så konkret med mig. Att jag själv borde fatta och ta tag i en sån här grej. Jag är ju fan dum i huvudet nu för tiden. Hon svarar att det är du inte men just nu är du för sliten för att ta tag i saker och ting. Din hjärna är inte logisk, den kan inte sortera och arbeta som den brukar. Det är därför jag är så överkonkret. Sedan försöker jag hjälpa dig med att bryta invanda mönster. 

Hm...

Dålig uppdatering

Är seg som kola i mitt huvud just nu så inga ord och formuleringar har kommit ur mitt huvud. Jag har försökt flera gånger att skriva men det går inte bra. Allt låter som en 12-åring har formulerat sig. Om det är biverkningar av mediciner jag äter eller att min hjärna är utbränd av för lite sömn under för lång tid vet jag inte riktigt.  Min läkare vill att jag ska ta sömntabletter och jag har stretat emot. Vill inte förlora kontrollen. Vill inte sova för djupt så jag vet hur T mår. Märka om hon mår dåligt. 

Nu har hon i alla fall fått mig att gå med på att äta dessa piller i en vecka. Resultatet är att jag fortfarande sover ytligt fram till 5 ungefär sedan somnar jag hårt och kan inte ta mig ur sängen. Det är som om någon klubbat mig. Får tvinga mig upp vid 10. 

Vi har sommarlov och är i det är inte så fint väder. T är lite otålig och låg. Kompisar jobbar och hon känner sig ensam. Hon har inga planer för midsommar och det stressar henne. Alla lyckade människor är väl bjudna på en trevlig midsommarfest?!

Hon håller ätandet på en relativt okej nivå just nu, ca1200 kalorier om dagen har jag räknat ut. 

Idag ska lilla Molle få en spruta och jag ska till terapeuten. 

Sommarlov

I denna ljuva sommartid. Vi har klarat detta skolår, vi har tagit oss igenom det!!! 

Jag skriver vi eftersom att det är vi. Först och främst T givetvis, hon har kämpat och kämpat trots att orken sällan funnits. Hon har klarat pressen med nationella prov och annat i slutet och kommer få betyg i alla ämnen fast hon har 35% närvaro. Imponerande och så jäkla skönt. 

Ursäkt

Tog mod till mig och berättade hur kränkt jag blivit av läkarens attityd möte två som vi hade. Det var hon som bjöd in till det genom något hon sa. Jag minns inte riktigt vad. Hon berättade att hon lätt engagerade sig för mycket och att hon ville mig väl. Ville vara mitt ljus i mörkret och stå på min sida. Att hon bad 1000 gånger om ursäkt och att hon förstod precis vad jag menade och att hon förstår hur fel det blev. Det kändes skönt, otroligt skönt.

Annars är det ingen ordning på mitt fysiska mående, så nya undersökningar beställda för att klargöra om det är det fysiska eller psykiska som spökar eller båda och. 

Psykologiska faktorer

Varför drabbas man av en ätstörning? Varför? Ibland får jag frågan om varför T är sjuk? Det måste ju finnas en orsak!!

Vad svarar man på det? Varför har du cancer eller diabetes? Hm

På den här listan kan jag pricka in ett antal drag i T :s personlighet som stämmer.