Fristad

Dagen före midsommarafton och samtal med terapeuten. Hon undrar hur det känns att det är sommarlov och både mannen och T är hemma hela tiden. Jag drar på det och svarar sen ärligt att det känns jobbigt. Jag får inte vara i fred. Jag får inte de stunder av ensamhet som jag annars får när de är i skola och på

Jobb. Att jag behöver vara själv. Att jag inte orkar vara social. Hon undrar var min fristad är någonstans och jag inser att det är bilen. Att jag sätter mig i bilen och kör någonstans när jag vill vara i fred. Hon säger att jag nu fram till nästa samtal ska åka iväg en timme varje dag med bilen på en bestämd tid. Att jag ska berätta för familjen att det kommer att ske och att det är viktigt för mig. Jag nickar och svarar. Det låter som om jag är ett dagisbarn när du pratar så konkret med mig. Att jag själv borde fatta och ta tag i en sån här grej. Jag är ju fan dum i huvudet nu för tiden. Hon svarar att det är du inte men just nu är du för sliten för att ta tag i saker och ting. Din hjärna är inte logisk, den kan inte sortera och arbeta som den brukar. Det är därför jag är så överkonkret. Sedan försöker jag hjälpa dig med att bryta invanda mönster. 

Hm...