Att vilja vara som alla andra

Dottern och vi har haft våndats i några dagar. Många av hennes kompisar har bokat resa till Aya Napa i sommar. Det ville ju hon också så klart. Då ställs allt på sin spets. Verkligheten kommer obehagligt nära.  Alla  katastroftankar sätter igång hos mig. Hur ska hon klara detta? Hon som inte ens kan åka buss till skolan själv? Hon som inte kommer kunna beställa en portion mat utan att få panik? Hur blir hennes litiumnivå med så mycket värme och antagligen alkohol? Hotet för litiumförgiftning är överhängande. Hur ska hon orka umgås med folk när hon blir helt utmattad efter 4 timmar i skolan? 

Jag inser att jag inte kan säga att hon inte får. Måste vara smart. Hjälper henne med att kolla, fundera, talar om att jag tycker det är friskt att hon vill försöka, att hon förhoppningsvis mår bättre i augusti. Talar noga om vad jag kommer vara orolig för om hon åker, att jag måste upplysa hennes närmsta kompis om symptom på förgiftning och att hon måste direkt till sjukhus om dessa visar sig. Hon våndas så mycket i tre dagar att jag lider med henne. Vill att vi ska bestämma åt henne. Jag lyssnar och lyssnar. Säger att är det pengarna som stör henne så hjälper vi henne. Hon gråter och gråter. Tycker det är orättvist att hon är sjuk. 

Till slut fattade hon beslutet som vi hoppades på: hon stannar hemma. Mår hon bättre åker hon på en sista minuten med pojkvännen. Hon är tillfreds med sitt beslut och verkar ha släppt det. Puh!!

Dags att ta tag i problemen

Skandal att man ska behöva vänta fyra månader på vård. Skandal att Malmö drar ner på vårdplatser 

http://www.jonkopingsposten.se/artikel/36051/atstorningar-har-hogst-dodlighet

Minns för ett år sedan

För exakt ett år sedan åkte min dotter iväg i en ambulans efter att ha blivit tvångsomhändertagen på Bup. Det var den utan tvekan värsta dagen i mitt liv. Hur känslan av att saker hände som jag inte kunde påverka bara hände. Hur ovissheten och kaoset gjorde mig alldeles förlamad. Minns hur mycket jag grät och hur ont i huvudet jag hade. Funderar på hur jag överhuvudtaget kom hem från Bup. Jag körde 4 mil i bil själv och när jag kom hem upptäckte att jag var utelåst. T hade tagit nyckeln i sin jacka när vi åkte hemifrån. Hur jag fick sitta kissnödig i bilen och frysa två timmar till min bror kom med nyckeln. Mannen hade mött upp T och ambulansen på bupakuten. Jag orkade inte köra åtta mil till i bilen och var rätt utmattad efter de fyra timmarna på Bup innan hon togs därifrån. Hon gick ju rätt hårt åt mig där både fysiskt och psykiskt. Den perioden skyllde hon allt på mig och menade på att hon var sjuk tack vare mig. Hon skrek att hon hatar mig och att jag inte var hennes mamma längre inför alla buptanter som strömmade ut från sina rum för att se vad som hände. Hon var som ett vilddjur. Hon slog så hon förstörde ett rum och sin egen hand. Den gipsades på kvällen. 

Dagen därpå kom hon och mannen hem igen. Utskrivna med orden att det var fel ställe för henne att vara på. Läkaren som lpt:ade henne som jag sedan fich jaga för att få en plan för hur vi skulle gå vidare. Jag minns känslan av oro eftersom ingen riktigt ville ta ansvar för vår dotter och allt som pågick hela våren ända fram till maj då det bestämdes att det var ätstörningen som var prio ett. Lunds ätstörningsteam tog över oss och sedan dess känner både jag och T oss trygga.

Det har varit ett turbulent år men tittar jag tillbaka på hur det var för ett år sedan är jag ändå full av tillförsikt. Det har ju faktiskt gått framåt. Jag får inte glömma det.

Mörka tankar

Tung måndagmorgon där jag till slut bestämde mig för att vara hemma med T, det kändes inte som det var läge att lämna henne själv. Jag blir sjuukt frustrerad och vill skrika till henne att ta sig i kragen. Mitt hjärta bankar och paniken närmar sig. Alla mörka tankar kommer som ett brev på posten. När ska detta helvete vända????

Mitt andra kloka jag vet att hon inte gör detta med flit, att min stress bara ökar hennes. Jag vet, jag vet.... Men jag är bara människa

Nästan som vanligt

T var och jobbade fyra timmar på sin praktik och var nöjd med att klarat 2 av 5 dagar trots att det varit en skitvecka. Hon  bestämde sig för att åka till en kompis en liten stund. Denna kompis försöker tappert att få igång T men oftast med negativt resultat. Hon var där två timmar och sedan hämtade jag upp henne och vi åkte till Malmö för att äta och gå på bio. Mannen skulle ut på egen hand med sina  kompisar. T och jag var och åt fondue. Jag tänkte att det kunde vara smidigt med mat i skålar så hon slapp känna pressen av att en bamsetallrik med mat kom in. Det var ett lyckat drag. Hon åt rätt bra och inget toabesök efteråt.

Vi avslutade kvällen med att se på Imitation game. Den var superbra!!! Till filmen åt hon nog tio kolor. 

Vi hämtade upp en glad och smått överförfriskad man på hemvägen.

Tänk, idag har det känts som en vanlig dag.

Tankar som virvlar

Har fått iväg T till sin praktik både igår och idag, skönt. Hon har piggnat till lite igen även om hon var helt slut efter praktiken igår. Hon är så tapper!!

Har precis pratat med läkaren på telefon. Hade en hel lista med grejer att ta upp och han svarade tålmodigt på dessa. Det är så skönt att prata med honom. Han är så inkännande och peppande. 

Han säger att det tar tid innan medicinen börjar hjälpa. Att vi ska ha tålamod. Att vi är så bra på att ha just tålamod och göra fiffiga lösningar för T. Skönt med lite beröm. Det är lättare sagt än gjort. Jag försöker verkligen. Den andra grejen som oroar mig är vad som händer i april när hon fyller 18 och jag inte längre kan vabba. Just nu jobbar jag halvtid och hjälper T med alla måltider, transporter till skolan, skolarbete, tröstar, peppar, lyssnar, håller sällskap. Målet är givetvis att hon ska klara sitt liv själv, men som läget är gör hon ju det inte. Gör hon det om 3 månader? Oron kryper i mig. Hjärtat slår hårt. Panik. Bestämmer mig för att skjuta undan tankarna ett tag till. 

Finns det någon därute som har förslag på vad jag kan göra när hon fyller 18? Hur har ni löst det utan ekonomisk bankrutt?!

Jag orkar inte tvinga mig

När man är inte mår bra psykiskt av olika anledningar blir det väldigt påtagligt att det finns så mycket i livet som går på autopilot när man är frisk. T är just nu inne i en rejäl svacka och då är varje liten grej en kamp. Att orka gå och duscha, att koncentrera sig på handlingen i en film är tufft. När det gäller att välja kläder eller frisyr är det också omöjligt. När det sedan gäller att ta sig utanför huset och ta sig till skolan eller praktik är det oöverstigligt. I motse bröt hon ihop fullständigt och grät hejdlöst. Gång och gång snyftade hon: det känns så konstigt, jag orkar inte tvinga mig. Allt jag kan göra är att krama om henne och säga att det kommer bli bättre. 

Nu handlar mitt liv väldigt mycket om att aktivera henne i lagom doser. Pusslet har åkt fram igen och jag läser högt för henne. Eftermiddagen har varit rätt mysig .

Dyka djupt igen

Efter en ovanligt bra vecka kom en djupdykning igen. Allt var frid och fröjd till igår kväll då pojkvännen bestämde sig för att skuldbelägga henne för att hon aldrig vill/ kan vara hemma hos honom. Han väntade med att dra igång det tills på kvällen när hon skulle gå och lägga sig. Jag och mannen hörde direkt att nu var det kört. Jag gick upp och la mig i soffan för att vara redo om det behövdes. Hon jobbade upp sig ordentligt i telefonen för att sedan ligga och gråta fram till klockan ett ungefär. Jag slappnade av och somnade i soffan vid 2 ungefär. Konstigt att jag var trött i morse när klockan ringde vid 6. Det kändes som om jag skulle svimma så trött var jag. T hade mittkurs prov i matte första lektionen som hon faktisk fixade. Jag körde sedan hem henne och åkte och jobbade igen. Hon är riktigt låg idag. Ingen fart i henne alls. Hon ringde mig på jobbet och var ledsen. Jobbigt jobbigt:(

När skulden blir för stor

När T har sårat mig på något sätt drabbas hon alltid av enorm skuld. Hon slår knut på sig själv för "att vara till lags" och vara den glada T igen. Hon blir som ett litet, litet barn. Jag hatar när hon gör så. Ibland behöver hon be om ursäkt för det hon gjort/ sagt, så är det. För mig räcker det med det. Jag vill inte att hon ska känna skuld för det hon gör när hon inte mår bra. Jag pratar gärna om det, vad som rörde sig i hennes huvud när hon mådde dåligt. Pratar gärna med henne om allt, men vill inte hon ska försöka vara snälla T som ska gottgöra. Detta pratar jag mycket med henne om. Hon känner det som om hon förstört hela vårt liv. Det är alldeles för tungt för en sjuk 17- åring att bära. Jag skulle bara vilja ta denna skuld och lyfta bort från hennes axlar. Tänker att försvinner den så blir oddsen för att hon ska kunna bekämpa sin sjukdom mycket bättre.

Förvirrad läkare

Idag var vi i Lund hos läkaren. Behandlaren var sjuk så det blev bara läkaren. Han är så himla go och kunnig men har en tendens att vara förvirrad och lite glömsk. Antagligen på grund av för stor arbetsbelastning. Idag slog han nog alla rekord i virrighet och egentligen borde man bli lite arg på honom men det är svårt att bli. Fokus låg på medicineringen och prat kring biverkningar. Vi bestämde att prova ytterligare en höjning eftersom poängen var så pass hög på MADRS. Ingen kroppskontroll gjordes och inget prat om mat. T spände ögonen i honom och undrade varför hon inte fått tid hos psykologen ännu. 

Vi bestämde om telefontid nästa vecka och ny träff om 3 veckor. Det blir bra eftersom det ska bokas psykologtider också. 

Efter besöker blev det lite shopping. Nu ska mannen och jag få en fredagskväll ensamma. De ska på bio

Att fylla i MADRS-S

I morgon bär det iväg till Lund för att träffa läkare och behandlare. Det är en hel månad sen sist så det ska bli skönt tycker jag och även T verkar det som.

Han ville att vi skulle göra ett MADRS innan vi kom. Det är ett självskattningsprotokoll som mäter depression typ. T brukar vägra sånt. Har gjort det själv 2 ggr innan. Då har jag och mannen fyllt i var och en istället. De gånger T har gjort det har hon och jag legat i princip på samma poäng. Mannen lite lägre. 

Innan läggdags bad jag henne fylla i och hon satte igång. Ganska snart ville hon diskutera med mig om olika alternativ. Undrade hur jag tyckte utan att bli vrång och sur. Vi hade faktiskt en ganska avdramatiserad diskussion om hennes mående som var så skön att ha. Sen blev tyvärr poängen ganska hög vilket tyder på hur jobbigt hon har det. 

Framtid

Som förälder till ett sjukt barn som pendlar i sitt mående hela tiden vågar man knappt tänka på framtiden. Det är något man skjuter bort från sin tankevärld. Något som ger en så mycket panik och rädsla att man bara snuddar vid tanken ibland. Det är enklare att bara borra ner sig och köra på. Tänka att allt blir bra på något sätt. Lura sig själv att det kommer bli bra. 

Hur ser framtiden ut för min dotter? Hur ska hon bli frisk? Kommer hon bli frisk? Kommer hon fixa skolan? Kommer hon kunna bo själv? Sköta allt vad det innebär med mat och ansvar? Kommer hon kunna sköta ett jobb? Kommer hon kunna få barn? Ja, der finns 1000 frågor utan svar. Just i skrivande stund är jag inte orolig för att hon ska dö. Hon är så pass stabil och går inte ner i vikt. Jag har under perioden även levt med den oron och det är mer än jag fixar. Det gör för ont.

Jag vet att jag ska ta en dag i taget. Leva i nuet. I april fyller min dotter 18 och då kan jag inte vabba på halvtid längre. Vad hände då? Det är just nu den jobbigaste frågan inför framtiden för mig/oss. Jag vill börja jobba ordentligt igen men förstår inte hur det ska gå till.....

Nära till kaoset

Min känsla igår när T var glad och uppspelt var ändå att det var något annat på gång. Tyvärr fick jag rätt.

Vid läggdags pockade ångesten på och hon började få panik över vågen. Det var fel på vågen. Den visade fel. Den stämde inte. Hon som hade ätit så mycket mat borde väga så mycket mer. Hon känner sin kropp och vågen fungerar inte. Paniken växer men  till slut ger hon sig med orden - I morgon ska jag ha en ny våg!!!!!!

Hon och pojkvännen (21 år gammal) släntrar upp vid 11 tiden. Hon berättar att hon inte mår bra ( det betyder psykiskt förstår jag) En liten stund senare drar hon igång om vågen igen. Den visar för lite. Den måste vara sönder ( i hennes värld väger hon 100 kg och vågen visar fel)

Full med ångest lägger hon sig i soffan och pojkvännen försöker gosa. Hon klarar inte närhet när ångest tar över henne. Hon blir arg. Han blir sårad. Sen drar en timmes kaos och bråk igång. Han sticker iväg efter att hon formligen slängt ut honom men jag vet att hon vill ha honom kvar. Jag brukar aldrig lägga mig i deras grejer men vill inte att det ska urarta som innan jul. Det kostar för mycket av lidande för alla inblandade. Så jag bestämmer mig för att leka Dr Phil. Ber dem komma och sätta sig i soffan och börjar medla och hjälpa dem. Känner att jag dels måste utbilda pojkvännen i vad T går igenom när ångesten tar över henne. Hur hon säger, gör fast hon inte menar. Förklarar förT varför han bara vill dra ifrån henne när hon blir elak och aggressiv. Vi pratade lugnt i över en timme och jag tror faktiskt att det blev riktigt bra. De sa båda att det var skönt, T berättade att just nu får hon hemskt ont i bröstet bara hon blir lite orolig. Det skrämmer henne. 

Kvällen har förflutit lugnt och jag tänker att medicinen nog gjorde att denna dåliga dag för T inte blev så illa som i november- december. Skönt!

Nu ligger jag och lyssnar på stormen som viner utanför. Det blåser rejält

Dans en fredag eftermiddag

Vet inte riktigt vad T sysslar med. Hon har  dansat och sjungit i vardagsrummet i över en halvtimma. Helt uppe i varv och glad. Jag ligger här i soffan och tittar på henne och ler. Samtidigt som jag ler och njuter av föreställningen går tankarna i spinn. Eftersom det finns bipolär med frågetecken kring henne ( hon medicinerar som att hon har det) börjar jag tänka hypomami. Jag slår de tankarna ur hågen och fortsätter njuta av hennes energi. 

Hon har klarat två dagar i skolan och ett skolmöte igår. Härligt! 

Hennes mentor tom kommenterade för mig efteråt att hon känns stabilare. På mötet som var ett bra möte bestämdes att T ska ha förminskad apl som det heter när man praktiserar på vård- och omsorgsprogrammet. Istället för 6 timmar ska hon ha 4. Jag tror det blir en bra lösning för henne som känns genomförbar. Syon hade aldrig träffat någon med 50% frånvaro som ändå inte låg back i några ämnen. Hon var mäkta imponerad. 

Att låtsas må bra

Vår dotter är världsmästare i att låtsas må bra. Det är en egenskap som kostar mycket för hennes del. Det krävs enormt mycket energi av henne för att upprätthålla sitt skådespel. Hon undviker därför mycket sociala kontakter medvetet för att orka med. 

Vi bor långt från resten av vår släkt så när de kommer på besök blir det en hel helg. Det är mer än vad hon klarar av. Vi har därför mer eller mindre avskärmat oss från vår släkt och familj. Det har varit för jobbigt och fått för stora konsekvenser i hennes mående för det ska vara värt det. För vår familj är det givetvis en sorg och de känner sig uteslutna och vet inte heller hur de ska förhålla sig till T. 

De förstår inte heller hur Ts sjukdom är och hur den fungerar. Antingen tycker de hon är ju frisk för att hon dricker coca cola. Man kan väl inte ha anorexia och dricka coca cola?! Eller så tycker de hon verkar så glad och trevlig. Eller så förstår de inte varför hon plötsligt blir arg, tvär och inåtvänd efter att ha petat i sig halva oxfilén. Och jag orkar bara inte förklara och försöka få dem att förstå. Det gör varken från eller till. Jag känner bara att jag blir tyst och sitter bredvid. Som tur är håller mannen låda och är social. 

Kväll nummer två brakar T loss ordentligt. Då har det varit låtsaslek i över en dag. Då rinner ångesten över efter middagen på kvällen. Då har jag stilla suttit sett hennes ångest krypa fram. Till slut går hon till anfall. Hennes ångest fungerar ofta som så att hon måste anfalla. 8 gånger av 10 får jag ta smällen. De andra två pojkvännen. Nu ger hon sig på mig verbalt från ingenstans och börjar skälla och anklaga mig för att prata med en massa folk om hennes problem. Ljuger och hittar på. Gormar och skriker. Jag försöker försvara mig, men i det läget lyssnar hon inte. Jag går in på toan, känner att det blir för mycket. Tårarna rinner och jag känner att jag vill bort. Går in på sovrummet. Ligger i mörkret och gråter. Hör min tappra familj försöka prata reson med henne, men de är för långt borta för att jag ska höra exakt vad de säger. Somnar och vaknar när mannen kommer in på rummet. Går upp i mörkret för att borsta mina tänder. När jag går ut från toan står T utanför dörren olycklig och säger ned darr på rösten "förlåt, jag började må dåligt och jag vet inte varför jag började skälla på dig. Jag vet inte varför? Jag vet att det inte är sant"

Jag samlar mig och ger henne en kram som hon besvarar. Säger"jag älskar dig" och hon svarar " och jag dig" . Jag går in på sovrummet igen men kan inte somna om utan ligger och hör dottern ligga på sitt rum gråtandes medan pojkvännen pratar lugnande med henne. 

Vid frukost är allt som vanligt igen och min familj på besök fattar ingenting och jag orkar inte förklara nattens kram och ord. Det känns som det är för privat. 

Lite oroväckande stabilt

Som mamma till ett så pass sjukt barn som vår dotter är blir man lite skadad. Man kan inte ens glädjas åt att senaste tre veckorna har varit ovanligt stabila gällande dotterns depression. Igår var ett sånt tillfälle då hon tidigare flippat i flera timmar, slagit sönder väggar, sig själv och kanske på mig. Men hon klarade det genom att gå in på sitt rum i en halvtimme. Det är stort! På något stört sätt vågar jag ändå inte tro att något vänt. Vågar inte slappna av, man är alltid på vakt. Det är stört, jag vet, men vi är vana vid kraftiga svängningar i Ts humör och mående. Hon är inne på 5:e veckan med sin nya medicin. Är uppe på 100 mg nu. Målet är 200. Hon startade på 25. Kan det vara den som hjälper? 

Målet är att hon ska vara så pass stabil att hon kan börja utmana anorexin. Stannar i känslan av att idag är en bra dag.

Att själv ta frukost

Sitter och tittar på min dotter äter frukost. Hon ser rätt nöjd ut där hon sitter ätandes en halv bagel med smör och ost. Dricker lite juice. Hon har aldrig gillat frukost, inte ens som liten. Gillar inte yoggi och fil. När hon blev sjuk utrotades frukost ur hennes liv. Nuförtiden äter hon lite av det jag plockar fram till henne. Gör jag mannagrynsgröt äter hon knappt hälften. Gör jag en macka äter hon upp det i mitten. Gör jag fruktfat med vaniljkesella äter hon upp frukten. Ja, hennes frukost bygger på att jag fixar frukost och ställer fram. Annars äter hon inget. En 17 åring som mamma fixar frukost åt. Hur låter det egentligen? Hur har vi hamnat här?

Nu har hon i alla fall fixat macka och juice själv. Igår pratade hon om att det kanske hade varit gott med flingor. Hm, vad händer?

Funderar på om jag ska kommentera sensationen eller ej. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Hur gör ni där ute? 

2015, året då det vänder

2014 var utan att överdriva mitt sämsta jävla år någonsin. Mannen och jag satt exakt för ett år sedan och trodde att värre än 2013 kunde det inte bli, men tji fick vi :( Allt accelererade till ytterligare en nivå detta år. Allt som varit jobbigt innan blev 1000 ggr jobbigare. Det trodde vi helt ärligt att det inte kunde bli då när vi satt och sammanfattade 2013. 

Samtidigt tänker jag att vi har fixat det. Vi står på benen, vill lever. Kanske just nu i skrivande stund lite starkare än på länge.

Det har faktiskt mitt i allt jobbiga , och negativa grejer med Ts mående skett positiva saker som gör att jag känner hopp. Jag är i grunden en väldigt positiv människa och tror på livet.

T har under detta året insett att hon är sjuk och all förnekelse kring detta är borta. 

T har bestämt sig för att börja gå i terapi/ ta emot hjälp.

Hon har äntligen fått mediciner som verkar kunna fungera och som förhoppningsvis kommer ge resultat om några veckor.

Vi trivs i Lund på ätstörningsteamet och känner att vi har fått bra hjälp av empatisk personal. 

T har gått en termin i skolan ( nästan i alla fall)

Min stora och enda önskan inför 2015 är att T kommer börja använda sina vingar.