Första dagarna blev jag paralyserad. Visste inte vad jag skulle göra, blev sittandes på olika ställen hemma och tänkte på saker jag borde göra. Läs städprojekt. Hur är man funtad egentligen? Städa ? Jag har insett hur många timmar en dag innehåller när man inte har några måsten eller andra att tänka på. Jag och Molle har myst och boundat. Jag har legat som ett barn på golvet och haft kärleksfulla brottningsmatcher med honom. Vi har legat på golvet och vilat tillsammans. Han är trots sina 14 veckor en ganska stöddig kille på 15 kg. Vi har varit ute och gått kissepromenader. Lagom korta för en valp och rn utbränd mamma. Jag har pratat med honom och berättat ett och annat som han lovat inte berätta för någon.
Mannen och T kom hem igår och gråtandes berättade jag för min terapeut idag att jag tror jag är allergisk mot dem. Jag tål dem inte. Jag mår dåligt av dem, min familj som jag älskar. Idag har jag yrsel, hjärtklappning, dimsyn, öronsus, svettningar och noll tålamod. Skulle bara kunna springa härifrån. Hon fick ner mig i lugn igen och förklarade på bästa sätt att det är inte dem som jag inte tål utan kraven på mig själv. 
Den sista meningen! Precis så tror jag att det är! Du älskar din familj, det gör du nog, det är bara det att du får prestationsångest då du kanske känner att du måste vara så "perfekt" för dem, just med att ta hand om t medan samtidigt vara en bra fru (är ni gifta??) och en bra mamma till dina andra barn också. (okej, vad vet jag, men kan tänka mig att det skulle kunna vara så) Men det räcker med att du är du, kom ihåg det.<3
SvaraRadera<3
SvaraRaderaJa, så är det för mig också.... Kanske får vi lära oss hushålla med de där kraven..
Kram till dig
A-M