Att låtsas må bra

Vår dotter är världsmästare i att låtsas må bra. Det är en egenskap som kostar mycket för hennes del. Det krävs enormt mycket energi av henne för att upprätthålla sitt skådespel. Hon undviker därför mycket sociala kontakter medvetet för att orka med. 

Vi bor långt från resten av vår släkt så när de kommer på besök blir det en hel helg. Det är mer än vad hon klarar av. Vi har därför mer eller mindre avskärmat oss från vår släkt och familj. Det har varit för jobbigt och fått för stora konsekvenser i hennes mående för det ska vara värt det. För vår familj är det givetvis en sorg och de känner sig uteslutna och vet inte heller hur de ska förhålla sig till T. 

De förstår inte heller hur Ts sjukdom är och hur den fungerar. Antingen tycker de hon är ju frisk för att hon dricker coca cola. Man kan väl inte ha anorexia och dricka coca cola?! Eller så tycker de hon verkar så glad och trevlig. Eller så förstår de inte varför hon plötsligt blir arg, tvär och inåtvänd efter att ha petat i sig halva oxfilén. Och jag orkar bara inte förklara och försöka få dem att förstå. Det gör varken från eller till. Jag känner bara att jag blir tyst och sitter bredvid. Som tur är håller mannen låda och är social. 

Kväll nummer två brakar T loss ordentligt. Då har det varit låtsaslek i över en dag. Då rinner ångesten över efter middagen på kvällen. Då har jag stilla suttit sett hennes ångest krypa fram. Till slut går hon till anfall. Hennes ångest fungerar ofta som så att hon måste anfalla. 8 gånger av 10 får jag ta smällen. De andra två pojkvännen. Nu ger hon sig på mig verbalt från ingenstans och börjar skälla och anklaga mig för att prata med en massa folk om hennes problem. Ljuger och hittar på. Gormar och skriker. Jag försöker försvara mig, men i det läget lyssnar hon inte. Jag går in på toan, känner att det blir för mycket. Tårarna rinner och jag känner att jag vill bort. Går in på sovrummet. Ligger i mörkret och gråter. Hör min tappra familj försöka prata reson med henne, men de är för långt borta för att jag ska höra exakt vad de säger. Somnar och vaknar när mannen kommer in på rummet. Går upp i mörkret för att borsta mina tänder. När jag går ut från toan står T utanför dörren olycklig och säger ned darr på rösten "förlåt, jag började må dåligt och jag vet inte varför jag började skälla på dig. Jag vet inte varför? Jag vet att det inte är sant"

Jag samlar mig och ger henne en kram som hon besvarar. Säger"jag älskar dig" och hon svarar " och jag dig" . Jag går in på sovrummet igen men kan inte somna om utan ligger och hör dottern ligga på sitt rum gråtandes medan pojkvännen pratar lugnande med henne. 

Vid frukost är allt som vanligt igen och min familj på besök fattar ingenting och jag orkar inte förklara nattens kram och ord. Det känns som det är för privat.