Ska försöka mig på att börja berätta om vår resa. Denna krångliga, jobbiga, oroliga resa. Att sätta detta på pränt inbillar jag mig kan vara läkande för mig. Hoppas att kunna bearbeta och smälta. Vet inte om detta har något intresse för någon annan än mig, men jag gör det för mig och kanske någon gång i framtiden för min dotter.
Min dotter T föddes för snart 17 år sedan. Det var en okomplicerad graviditet och förlossning. Väl hemma från BB fortsatte det lugnt och sansat. Efter sex veckor blev hon dock riktigt sjuk med hög feber och hosta. Vi åkte till akuten med henne och blev inlagda en natt. Dagen därpå blev vi utsläppta och jag skulle absolut iväg till Småland och min lillasysters student. Min mans föräldrar körde oss och min man skulle komma två dagar senare. Uppe hos mina föräldrar blev T sämre och slöare och på kvällen kunde jag inte väcka henne för att amma. Jag och mamma gick ut med henne och hon reagerade knappt. Min mamma skrek:sätt dig i bilen och sagt och gjort åkte vi till sjukhuset. Där var hennes syreupptagning på knappt 80 och det blev ambulansfärd i ilfart till närmaste barnsjukhus. Där blev vi kvar i en knapp vecka och det konstaterades RS virus och dubbelsidig lunginflammation.
Under de följande åren var vår lilla T ständigt sjuk. Allt bet på henne. Däremellan var hon en glad och intensiv tjej som tex lärde sig gå redan 8 månader gammal. Det som var lite konstigt med henne var att hon alltid knöt så hårt ann till någon av oss föräldrar. Det kunde vara antingen vara jag eller min man i olika perioder. Hon var envis och hade små utbrott då och då, ibland stora utbrott. Hon hade mycket fantasi och lekte mycket. Vi förstod väl om vi ska vara ärliga så här i efterhand att det nog var något speciellt med T. Hon var ett barn som man älskade eller hatade. Var dagisfröknarna för mesiga så körde hon över dem. Man var tvungen att vara stark, rak, tydlig och ha ett mycket stort hjärta för att närma sig T. Det var likadant när hon började skolan. Full fart och så tog hon slut, full fart och så tog hon slut. Hon tyckte att skolan var tråkig, ville hellre leka. Jag och min man är lärare och vi såg alla hennes positiva sidor och förstärkte dem. Läsningen kom inte igång riktigt trots allt vi tränade hemma. Hon levde mycket på sin intelligens, hon kunde dra egna slutsatser och fatta enkelt och behövde inte alltid läsa för att förstå. Hon klarade nationella proven enkelt i femman, samtidigt som hon läste enormt långsamt. Vid den här perioden började det bli problem med kompisar. Hon slöts ute av gamla vänner och kände sig inte hemma någonstans riktigt. Hon ansågs för intensiv och bestämmande tror jag. Hon fortsatte med sitt idrottande och var en riktigt duktig fotbollsspelare.
Sommaren mellan femman och sexan flyttade vi från landet in till Ystad. T skulle börja ny skola och det skulle bli något av en nystart. Det var en skola som heter Kunskapsskolan och vi var medvetna om att den skolan kanske inte var perfekt för henne eftersom det byggde mycket på eget ansvar, Mycket riktigt när sexan var över så bestämde vi att hon skulle börja på ett traditionellare högstadium. Hon kom i det som vi tyckte en bra klass med "skötsamma" elever. Typ skolans bästa klass. I T ögon var det inte det utan ett gäng fjäskisar och besserwissrar som var tråkiga och nördiga. Det är som att hon är rädd för andra ungdomar som hon tror är för perfekta. Att de ser ner på henne eller något. Det har alltid varit så att hon sökt sig till andra typer av folk. Vi förstår det inte riktigt, men det har inte gått att påverka. Hon bara backar. Konstig och märkligt. T är om jag får säga så utan att låta skrytig en mycket vacker tjej. Hon är en sån som killar tar kontakt med och vänder sig om efter. Hon blev inte medveten om att hon såg bra ut förrän i nian och det i samband med att hon fick anorexia.
Hennes skolresultat var inte så bra som hon skulle vilja och det som hon visade hemma när vi pluggade.Vi började mer och mer förstå att hennes problem var större än vi anat. Efter halva åttan bytte T klass till sin nyvunna bästis. Det var socialt ett jättelyft för henne. Vilken skillnad i självförtroende. Vi drog igång med skolan ordentligt eftersom hennes betyg till julen i åttan inte var så bra som väntat, bla kom ett underkänt i engelska utan förvarning. Man drog igång psykolog och dyslexiutredning och det visade att T var väldigt smart och hade grav dyslexi. Hon fick svart på vitt att hon var mycket intelligentare än gemene man, men att hon tar enorm tid på sig. Hon har även svårt att slutföra uppgifter. Hon gick ut nian med 255 poäng vilket är enormt högt med tanke på hennes stora problem. Tyvärr kom denna utredning för sent. T hade redan sedan flera år sett sig som dum i huvudet och etablerat ett negativt sätt att tänka på om sig själv. Hon sa ofta att allt var kaos i hennes huvud, hon litade inte på att hon kunde och hade rätt. Hade jag fått göra något annorlunda så skulle jag dragit igång en utredning redan i sexan om henne. Det är lätt att vara efterklok. Att hon sedan har en storasyster som har bästa möjliga betyg gör inte heller saken sämre. Vi har aldrig satt press på T, bara velat att hon ska slutföra uppgifter och göra sina tilldelade uppgifter. Hon ska vara godkänd och må bra, tyvärr har hon nog känt något annat och satt egen press på sig själv. Vi har gång på gång sagt. Det är lugnt T, bara du har gjort det du kan så är vi stolta över dig.
Jag och T får under den här tiden en allt starkare relation, jag blir lite av hennes hjälpjag. Hon har mig som sin högra hand och jag blir hennes trygghet och slaskhink. Vi har alltid varit nära varandra eftersom jag varit hennes fotbollstränare under 8 år. Under senaste året har vårt förhållande blivit mer komplicerat. Hon är i en ålder där hon vill bryta sig loss, samtidigt som allt detta drabbat henne. Det är tufft!!
Det här tror jag är en sammanfattning av vad som hände innan allt drog igång för ett år sedan.
