Släppa garden

Idag gjorde jag något modigt. Jag åkte till  doktorn och sa att jag inte mår bra. Att jag tror att jag håller på att få hjärtproblem, att jag inte kan andas som jag vill, att jag inte kan sova på nätterna, att jag inte kan tänka en tanke klart, att jag ligger på sängen i över en halvtimme för att orka gå och duscha, att jag måste vila i en halvtimme efter jag lagat mat, att jag inte längre vet vad som är roligt, att jag inte längre tycker livet är kul att leva. Att jag inte vill vara fet och kunna byta ut min knäled som jag ska få göra när jag inte längre är så fet. Ungefär så...

Mötte en jättegullig läkare som var inkännande och varm. Hon genomskådade mig direkt. Hur hela jag är en fasad som det just nu finns många sprickor i. Hon hade själv jobbat med anorexisjuka i Lund på vuxenavdelningen så hon hade en hel del frågor om T och hennes sjukdom. Förfasade sig över hur vi blivit bollade mellan olika enheter och hur lite hjälp jag och min man fått. Insåg att jag även curlar min man och att jag tycker det är lika skönt när han är borta för då har jag bara T att ha hand om. Det är jobbigt att erkänna för mig och jag känner mig så kall och elak. 

Hon blev orolig eftersom hon inser att jag inte är i form för att ha det ansvar som jag har över T nu. Ska ringa till Läkaren i Lund, prata med deras egen kurator, tog sex rör med blod för att försäkra sig om att det inte är något fysiskt. Jag får absolut inte jobba och vi ska ses nästa vecka igen. Ungefär så gick det när jag var modig. Det var inte så farligt att släppa garden och visa sig svag. Det gick rätt bra och det var faktiskt lite skönt.