Lagade en fläskfilégryta med kantareller, bacon. Till det olivoljerostade småpotatisar. T hade varit på stranden några timmar med kompisar. Två söta kompisar hon har börjat umgås mer och mer med. Dessa fina vänner tänker alltid på henne och ringer till henne så fort de ska göra något. De är så omtänksamma.
T var hungrig när hon kom hem och eftersom vi sista halvåret kör med att hon plockar mat själv enligt överenskommelse med henne och läkare tog hon sin tallrik. Hon lägger upp tre potatisar och slevar upp gryta på tallriken. Hon älskar gelé, det passar det mesta enligt henne så därför blir det en rejäl klick av det röda, söta också. Jag lägger märke till detta i ögonvrån. Detta är inget jag får kommentera, då slänger hon tallriken. Det vet jag. Sen kan jag säga något men inte nu. Så börjar jag inse att jag kan inte själv lägga upp mer på min egen tallrik. Jag kan inte äta mer. Jag måste ändå ta lite mer eftersom hon jämför sina tallrikar med mina. Hur ska jag orka?!
Hon slevar i sig allt och jag kämpar. Min matlust är inte bra nu. När hon är klar reser hon sig och klappar sig på magen. Går till tv:n och fortsätter sitt Gossip Girl marathon. Mannen och jag sneglar på varandra över matbordet i tyst förundran och glädje. Det här var ett genombrott som heter duga.
Vad händer?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar