200 inlägg

Det här är mitt inlägg nummer 200 på bloggen. 200 inlägg på 15 månader. De flesta inlägg är rätt desperata inser jag när jag går tillbaka och läser. Jag gör det rätt ofta, går tillbaka och läser, eftersom det ger mig perspektiv på saker och ting. Jag startade från början att skriva endast som en ventil för frustration och det märker man på hur jag skrev i början. Jag ville få ur mig helvetet jag hade inom mig och ville dokumentera för att för framtiden.  Nu är jag mer medveten om att jag är offentlig  och  anpassar mig därefter, tänker mer på hur jag formulerar mig. Är inte ett dugg intresserad av statistik men när jag skulle lägga in videoinlägget var jag tvungen att gå in på datorn( skriver mest i appen på mobilen, inte konstigt att min tumme börjat värka kanske). Då såg jag att den sista månaden hade jag smått hissnande 1000 sidvisningar. Va fan?! Jag hade verkligen inte förstått att så många läste min blogg. Tänkte att kanske tio personer läste och följde. Galet, men smickrande. 

Jag följer också några bloggar, dels en annan mamma som går igenom samma helvete. Våra döttrar är inte helt lika i sin sjukdom, vilket jag nu lärt mig att så ser ätstörningsproblematiken ut. Ingen annan sjuk liknar en annan sjuk i sin ätstörning. Den är fruktansvärt individuell. Dock tror omgivning och samhälle att den ser ut på ett visst sätt, det finns en massa myter och generaliseringar om hur en anorektiker tänker, känner och gör. Det ställer bara till det ännu värre i huvudet för hen som är sjuk. På denna anoreximammans blogg skrev en M ett så fruktansvärt bra och tänkvärd kommentar som jag också bara kände att jag vill ha med på min blogg. Inlägget handlade om att hennes dotter vill bli frisk  men inte tjock. Dessa tankar är även på pricken min dotters T:s tankar som hon uttalar gång på gång. Tankar som ätstörda tampas med hela tiden. Läs och ta till er!

Det är ingen som vill bli tjock så det har hon rätt i! Och just nu kanske normal viktig är "tjock", men så småningom så kommer vikt hetsen att avta. 

Det var en vändning i min sjukdom när jag insåg, jag kommer ALDRIG kunna vara lite smalare än alla andra för att bli helt frisk. 
Idag är jag helt frisk och har en helt normal vikt. 

Snart så vänder det och tanken att ha en normal vikt skrämmer inte lika mycket. 

Som sjuk ska man tänka tanken: 
Vad är det värsta som kan hända om jag har en normal vikt? 

Den frågan ställde jag mig mycket, och det jag var rädd för var att se ut som alla andra och fortfarande ha ångest och panik och tvångstankar. Då kanske jag inte skulle tas på allvar?! 

Men dom försvann ju mer jag utmanade sjukdomen. Så ställ er den frågan och ta chansen att utmana sjukdomen redan idag! 

Ta tillbaka era liv snälla fågel ungar där ute. Det är värt så mycket mer. 

Första steget handlar om att utmana sjukdomen och sluta kompensera! 

Kram till er alla!

Visst är det klokt och bra skriver! Jag läser det om och om igen. 

Nu har jag skrivit 200 inlägg och jag ska ut och leva lite vanligt liv resten av dagen. Ha en bra lördag!

Kram