Skriver av mig

Just nu offentliggör jag inte det jag skriver. Jag sparar det som utkast. Kommer det ut på bloggen så gör det det när jag är redo. Just nu är jag inte redo för att dela med mig på bloggen att jag är rädd för att dö. Att jag förra veckan efter lungröntgen fick ett samtal som vände upp och ner på min värld. Vi har hittat en 1 cm knöl på höger lunga som vi tror, men vi vill kolla upp det mer noga eftersom att det skulle kunna vara i mjukdelarna också. Du ska göra en skiktröntgen snarast. Du ska inte oroa dig. Nej, jag ska inte oroa mig säger jag käckt utan att ställa följdfrågor. Smart!

Nu går jag i ett vakum. För det mesta är det okej, men så kommer paniken över mig med full kraft. Pang! Jag ska dö och det fort antagligen. Klart jag har den värsta jävla cancern man kan ha: lungcancer. Jag som inte tagit ett bloss i hela mitt liv, jag som aldrig utsatts för passiv rökning. Jag är död om ett år. Kvävd till döds. 

Hur fan ska T klara det? Hur ska hon kunna gå vidare utan att förgöras av dåligt samvete över allt elakt hon i sin sjukdom skrikit till mig. Hur ska hon få i sig mat och klara sitt liv?! Jag vill se henne frisk och lycklig!!

En annan del känner att det faktiskt ska bli grymt skönt att få slippa allt. Mitt liv är inte så kul just nu. Helt ärligt är det skit!

Det har varit en skitsommar. Jag har inte mått bra en enda dag. Jag känner mig lite piggare korta stunder nu med mer järn i kroppen. T har inte heller varit pigg och prover gjordes på henne i veckan. Lågt HB men framförallt stor järnbrist. Tog blodtryck och det var också alldeles för lågt. Inte konstigt att hon bara orkar ligga i soffan. Telefontid i morgon, då fpr vi se hur vi går vidare. Jag och T hade en ordentligt arg ordväxling på sms igår. Hon är arg på mig för jag inte ser att hon försöker. Att det aldrig duger när hon försöker äta. Jag är aldrig nöjd. Jag kontrar med att jag aldrig kan vara nöjd förrän hon är frisk. Ingen rolig dag igår alltså