På mötet var även en st läkare med. Dessa möten är inbland så svåra eftersom T sluter sig och blir tyst. Idag var en sån dag då hon inte mådde bra. Det har hon inte gjort på några veckor igen tyvörr. Kunde sätta ord på att hon tycker allt är meningslöst och tråkigt. Att hon inte känner livslust överhuvudtaget just nu. Det är tungt, mycket tungt som förälder att höra. Läkaren försöker prata med T och jag anstränger mig för att vara tyst. Tycker jag har vissa grejer som jag vill prata om som hänt sedan sist osv. De tar jag upp och hon blir arg på mig för jag pladdrar. Läkaren bollar skickligt tillbaka ordet till T och jag får snällt sitta tyst igen. Typ så går det till ett möte. Jag drar igång något och hon blir arg på mig eftersom jag missuppfattat allt. Läkaren förstår ungefär vad jag menar och försöker få henne att prata. Vi balanserar på en tunn linje och de kämpar och kämpar för att nå henne. Jag blir frustrerad för att vi inte pratar på riktigt, vi vågar inte. Vi tassar runt omkring henne. Åh, vad jag vill prata. Hon sitter där i sina tjocka vinterkläder och ser tom ut, helt grå och ledsen. Det gör så ont i mig. Känslan när vi går därifrån är svart, mycket svart. Hur ska vi kunna vända detta mörker?!
I morgon ska vi på vuxenpsyk i hemstaden för ett första läkarsamtal. Håll tummarna!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar