Tempo

Vi sov 12 timmar igår natt, 12 timmar!!!! Vi började dagen med engelsk frukost på hotellet. T lyckades peta och skära i varje grej utan att få i sig mer än lite te och rostbröd. Dock utan panik och tom med lite skämtande om sin röra på tallriken. 

Vi tog en röd buss och lyckades på den resan se riktigt många sevärdheter. Vi stannade vid Big ben och strosade runt. T började mörkna igen, det var massor med folk och hon frös trots dunjacka och vantar. Började gnälla på fotona vi

tog, att hon var ful och tjock osv. Man märkte att nu kommer det braka igen. Mycket riktigt. "-jag vill hem nu!!" Sen tågar hon på i riktning mot en busshållplats, mannen i full fart efter och jag haltande i mitt långsamma tempo. På en buss och hemfärd. Väl hemma på vår station drar hon igång igen med en massa ologiskt ordtjafs. Hon verkar ärligt talat lida av vanföreställningar just nu. Kontentan var att hon ville vara hemma på hotellet själv. Vi var tveksamma men bestämde oss för att ge henne nyckelkortet. Hon tågade iväg och vi gick och drack kaffe och var på mycket dåligt humör. Vräkte av oss till varandra och konstaterade att nu är måttet rågat, detta var sista resan med henne. Vad fan är det för fel på henne?  Vi får be om mer hjälp när vi kommer hem med henne. Så sjukt frustrerade var vi.

Dock var vi överens om att det inte är någon idé att konfrontera henne mer i London, hon är för instabil för att det ska vara säkert. 

Vi bestämde oss för att ge henne två timmar själv. Så vi fördriver två timmar med tankarna på vad hon gör. Skadar hon sig, är hon på hotellet och 1000 andra tankar. Lyckas överleva. 

Med nervösa steg går vi sedan uppför trapporna till hotellrummet. Hon ligger i sängen och stirrar in i väggen. Efter någon timme börjar hon prata igen. Vi fortsätter eftermiddagen och kvällen som inget har hänt. Shopping och vi genomför ett mycket lyckat besök på Jamie Olivers italienska restaurang. Man kunde beställa halva pastaportioner och det var perfekt för henne. Sjukt god mat var det, nästan så vi går dit i kväll igen.

Mysigt småprat på hotellrummet innan vi somnar. Hon planerar resten av tiden. Hon vill hinna äta scones, bakverk, gå i den affären osv. Jag vet att hon så gärna vill äta alla dessa grejer för hon älskar mat egentligen. Hon har ingen våg och då leder allt detta till panik och ångest. Jag vet men det är så jävla svårt. Vill ju bara må bra och njuta. Det vill ju även min sjuka lilla T, jag får aldrig glömma det.

London calling!!

Klockan halv 3 gick vi upp inatt för att starta vår resa mot London. Sömndruckna satte vi oss i bilen för att ta oss till Hyllie, där vi sedan åkte tåg över till Kastrup. T var trött men förväntansfull, men plötsligt när vi sitter i Hyllie och väntar på tåget inser hon att hon glömt sin mobil i bilen ( hennes dåliga mobil ska tilläggas eftersom den andra dog ju vid förra utbrottet hon hade). Hon tog det lugnt först men under tågresan började hon jobba upp sig och väl framme på Kastrup hade hjärnspökena tagit henne helt och hållet. Då kom skrik och gap. Skäll på mig för det var mitt fel att hon inte fått springa tillbaka de 500 meterna och hämtat mobilen och hittade på en massa andra efterkonstruktioner som inte var sanna. Hon skulle nu inte med till London och jag och mannen skulle åka själva tyckte hon. Vi stod där och argumenterade högljutt tills hon stack, sprang ut i regnet utan mobil. Mannen efter och jag kvar som ett fån. De var borta i nästan en halvtimma. Tiden för resan börjar ticka iväg. T fortfarande helt fast i sin tanke att hon ska stanna hemma och vi åka själva. Vi förklarar att det inte finns på kartan under dessa omständigheter men att vi kan åka hem igen och sedan kan vi åka iväg och lämna henne själv några dagar om det är hennes högsta önskan. Hon är fortfarande aggressiv och elak mot mig. Jag vill bara åka hem. Pallar inte längre. Går och sätter mig på en bänk. Tiden har tickat ut tror jag. Sms från mannen: skynda dig! Utbrottet/ attacken har klingat av och kvar är en stukad unge. Nu  åker vi säger mannen. En kamp mot klockan börjar och vi får tränga oss före i köer osv men hinner med planet. Mannen väser att vi får ta detta med henne när vi kommer hem igen. Jag sitter på planet med både svett och tårar i mitt ansikte. Det är ju helt jävla galet :(

Full fart hela dagen med shopping och en tur i Harry Potters fotspår. Klockan är nu 20.00 och mannen och jag ligger i sängen helt slut. Han berättar att när hon stack på Kastrup kom det en buss och han såg hur hon tänkte springa ut framför den, men i sista stund stannade upp. Han säger att den bilden kommer finnas kvar på hans näthinna för evigt. Skönt jag slapp den synen. T ligger i sin säng och sover tungt tungt. Vilken dag!!

Skaffa hund?

T önskar dig en hund över allt annat och vi håller på att fundera fram och tillbaka. Diskuterar och funderar. Idag var det hundutställning i Malmö så vi åkte dit för att se lite hundar i verkligheten, inte bara i böcker. 

Dessa två raser blev vi förtjusta i: spansk vattenhund och Sharpei. Visst är de ljuvliga!!!

Tålamod

T: s kloka, snälla, omtänksamma, förvirrade läkare säger hela tiden till T och oss att vi måste ha tålamod. Ja, ja säger vi när vi är där. Det låter lätt som en plätt. Klart vi har tålamod. Det klarar vi! Sen kommer vi hem i vardagen och blir frustrerade och otåliga. Allt känns hopplöst och meningslöst. Inget händer. Funderat en del just på ordet tålamod och hittade den här förklaringen. 

"Tålamod betraktas av många som en moralisk eftertraktansvärd egenskap. Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. En tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hänfalla åt okontrollerade känslosvall. Inom vissa religioner framställs tålamod som en dygd det nämns både i Bibeln och i Koranen."

Nu ska jag vara tålmodig resten av dagen. Jag ska klara det!!

Vem är jag?

Sista månaden har jag funderat och funderat. 

Vår dotters jobbiga resa mot att bli frisk har pågått i 2,5 år nu. Jag har lagt allt åt sidan och bara borrat ner huvudet och kört. Har inte tvekat en sekund, bara kört på. Det har varit dalar och toppar. Det har gått framåt,men i snigelfart. All min energi går åt till att planera mat, handla, laga mat, hjälpa T, stötta T, tänka på T, oroa mig för T, ringa samtal som har med T att göra, träffa läkare, träffa behandlare, skjutsa till psykolog, hjälpa T med skolan eftersom hon inte går så mycket där, skjutsa till praktik, ha kontakt med hennes lärare, övningsköra, hjälpa till med teori och säkert ännu mer grejer som jag inte kommer på just nu. 

Jag minns inte längre vem jag är. Jag minns inte vad jag tycker är roligt att göra. All tid som jag inte ägnar åt T eller de 50% jag jobbar ligger jag i soffan. Jag bara ligger och ligger. Funderar på om det finns något roligt att göra. Jag kommer inte på något. Vad är kul och vad ger mig energi?! Jag vet inte. Jag är en hyfsat klok människa och inser att detta inte är bra. Jag orkar bara inte göra något åt det. Vet att jag borde börja tvinga mig till grejer, men jag minns ju inte vad som är kul.

Ironi

När jag kommer hem varje dag möts jag av den här skylten:

Jag har så många gånger tänkt slänga den åt helv.... Den grinar åt mig och provocerar mig. Hur f... ska vi i den här sjuka och trötta familjen kunna njuta av varje minut?! Hur ska det gå till? Just nu njuter jag inte ett enda dugg. Inte en enda sekund. Allmän kraft går åt till att inte bryta ihop och börja storböla. Låtsas vara glad och käck. Jag vet att min ork och mående går upp och ned. Jag vet att snart samlar jag ihop mig och fortsätter kampen, men just idag vill jag slänga den all världens väg.

Invaliditetsintyg

Ingen skola för T idag, kom upp och drack lite näringsdryck och några skedar av mannagrynsgröten. Vi bestämde att tisdagen är viktigare i skolan eftersom de har prov då. Hon gick och la sig igen och jag åkte till jobbet. Hade en sån dag där alla tonåringar retade upp mig. Kände mig lite mattsvettig och fick jobba för att hålla tillbaka min ilska när en 16- årig grabb tagit sju av mina finpennor och bara knäckt dem bara för att det var kul. Givetvis fick han sig en rejäl avhyvling men jag höll igen och lyckades hålla kontroll över mig själv. Jag är bland annat bildlärare och mina pennor i lektionssalen är heliga. 

Direkt efter jobbet åkte T och jag till handkirurgen i Malmö för att få ett invaliditetsintyg skrivet. Det är sviterna från januari förra året då hon kraschade på BUP och blev tvångsinlagd. Hon har fortfarande en hel del smärta och den svullnar lätt plus att den inte går att böja helt. Har hon tur blir det 1% och det ger 25 000, då hade hon kunnat vara lugn och struntat i att sommarjobba. Jag vill helst att hon bara tar det lugnt i sommar. Samlar kraft och släpper alla måsten samtidigt som vi inte är några pengamaskiner som kan finansiera hennes lyx och flärd. Svår avvägning. 

Vackra du

Vaknade klockan10 idag, seg efter två kvällars taxikörande. I fredags mannen och igår T. Satte mig och slötittade i mobilen. Hittade en bild på min dotter från igår kväll. Hon hade min mobil på festen igår eftersom hennes tillfälliga inte har något batteri. Denna bild knockar mig. Vilket leende, vilka ögon!!! Hon står mellan två kompisar men jag ser bara henne. Hon strålar och ser så lycklig ut. Den bilden vill jag spara på näthinnan en lång tid framöver. Klick!

Tillbaka till vardagen, efter två dagars uruselt ätande måste jag idag göra mitt yttersta för att få henne att äta lite mer idag. Har ingen fantasi alls och är inte sugen på något själv. Inget lätt uppdrag.

Idag hånar anorexian mig

Idag är en sån dag då jag blir mer orolig och provocerad än vanligt av den jävla sjukdomen. Den retar upp mig och jag ser bara dess tecken. Har svårt att vara nöjd över dotterns ovanligt goda humör. Har svårt att njuta av det tillfälliga lugnet. Var tvungen att gå undan en stund för att lugna ner mig. Tallriken med den demolerade frukostmackan och det halvfulla glaset med näringsdrycken gör mig för upprörd och besviken i en konstig mix. Fan, vill inte ha så här negativa energier i mig. Hon är ju glad och social idag. Varför räcker inte det? Varför ska jag måla upp stora svarta moln på himlen direkt? Njut bara! Gaska upp dig!

Ledig fredag

Sitter i soffan med en god kopp kaffe. Lite lätt huvudvärk som dunkar bakom pannbenet. T ligger och sover, har lovat att väcka henne till solförmörkelsen. Måste få tag på behandlaren i Lund idag. Kolla om de skrivit ut nytt näringspulver, eller dietisten. Tydligen får läkare inte skriva ur det pulvret till någon över 16 år. Märkligt!

Denna veckan har jag varit rätt så effektiv och fått mycket gjort. Skönt, jag är expert på att skjuta upp jobbiga grejer. Hatar att ringa samtal osv. Det känns skönt nu i alla fall när jag kan sätta kryss över lite saker på min lista. Det viktigaste är att jag fått alla grejer till vårdbidraget inskickat. Läkaren skrev ett bra intyg som bekräftade min fyra sidors långa förklaring varför jag behöver vårdnadsbidrag. Det hade varit så skönt med lite extratillskott till den ansträngda ekonomin. Håller tummarna.

T har varit i skolan en dag och på praktiken två dagar. Det är en klart bättre vecka än de sista fyra. Sedan orkar hon inte ett enda dugg mer. Läxor, körkortsteori finns inte på kartan att göra. Samtidigt tänker jag att det får kvitta. Vet att jag inte ska pressa henne med det. Ta det lugnt bara. Igår när hon kom hem från praktiken vid halv 9 på kvällen var hon ovanligt pigg. Får se hur hon är när jag väcker henne om en stund. 

Annars har jag en fundering på om jag ska räkna hur många gånger på en dag hon säger något negativt. Jag vet inte om  jag orkar för det kommer bli så många gånger. Hon är just nu en så grym energitjuv. Det känns som bara jag tittar på henne så dräneras jag på energi. 

Idag är det i alla fall fredag och jag ska till storstaden för att luncha med en kär vän. I kväll ska jag och T gå på Insurgent. Mysig dag jag har framför mig, så idag ska inget negativt dra ner mig så det så.

Levnadstips

Lite out of topic men ändå inte. Tips från denna 90-åriga dam på hur du kan leva ett gott liv:

1. Life isn't fair, but it's still good.
2. When in doubt, just take the next small step.
3. Life is too short to waste time hating anyone.
4. Don't take yourself so seriously. No one else does.
5. Pay off your credit cards every month.
6. You don't have to win every argument. Agree to disagree.
7. Cry with someone. It's more healing than crying alone.
8. Save for retirement, starting with your first paycheck.
9. When it comes to chocolate, resistance is futile.
10. Make peace with your past so it won't screw up the present.
11. It's OK to let your children see you cry.
12. Don't compare your life to others'. You have no idea what their journey is all about.
13. If a relationship has to be a secret, you shouldn't be in it.
14. Life is too short for long pity parties. Get busy living, or get busy dying.
15. You can get through anything if you stay put in today.
16. A writer writes. If you want to be a writer, write.
17. It's never too late to have a happy childhood. But the second one is up to you and no one else.
18. When it comes to going after what you love in life, don't take no for an answer.
19. Burn the candles; use the nice sheets; wear the fancy lingerie. Don't save it for a special occasion. Today is special.
20. Overprepare, then go with the flow.
21. Be eccentric now. Don't wait for old age to wear purple.
22. The most important sex organ is the brain.
23. No one is in charge of your happiness except you.
24. Frame every so-called disaster with these words: "In five years, will this matter?"
25. Forgive everyone everything.
26. What other people think of you is none of your business.
27. Time heals almost everything. Give time time.
28. However good or bad a situation is, it will change.
29. Your job won't take care of you when you are sick. Your friends will. Stay in touch.
30. Believe in miracles.
31. Whatever doesn't kill you really does make you stronger.
32. Growing old beats the alternative — dying young.
33. Your children get only one childhood. Make it memorable.
34. Get outside every day. Miracles are waiting everywhere.
35. If we all threw our problems in a pile and saw everyone else's, we'd grab ours back.
36. Don't audit life. Show up and make the most of it now.
37. Get rid of anything that isn't useful, beautiful or joyful.
38. All that truly matters in the end is that you loved.
39. Envy is a waste of time. You already have all you need.
40. The best is yet to come.
41. No matter how you feel, get up, dress up, and show up.
42. Take a deep breath. It calms the mind.
43. If you don't ask, you don't get.
44. Yield.
45. Life isn't tied with a bow, but it's still a gift.

Bra artikelserie

I Expressen har det den senaste veckan varit flera bra artiklar om ätstörningar sett ur olika perspektiv. Läs!

http://www.expressen.se/kvallsposten/josefine-fick-valja-livet-eller-sjukdomen/

Att inte ge upp

Fick häromdagen en fråga från en ätstörd tjej/kille. Hen undrade hur jag behöll motivationen och inte gav upp om min dotter.

 Jag vill bara börja med att beklaga att du mår så dåligt och att du känner att dina föräldrar håller på att ge upp. Det måste verkligen vara skitjobbigt för dig. Inte nog med att du är allvarligt sjuk i en ätstörning så känner du att du glider ifrån dina föräldrar och är en belastning för dem. Stackare, det ska ingen få bära. Jag lider med dig och med dina föräldrar. Dock tror jag inte dina föräldrar är på väg att ge upp men de är inne i en svacka. Det tär enormt på dina föräldrar också din sjukdom och som förälder är det så himla svårt att känna att man är till hjälp. Är du som min dotter så skjuter du säkert ifrån dig dina föräldrar, håller det mesta inom dig. Har svårt att sätta ord på hur du mår och vad som styr dig. Jag vet bara hur skönt det varit de gånger min dotter släppt in mig i hennes tankar, ångest eller vad det än är. De gånger har gett mig kraft och energi. Då känner jag att jag kan hjälpa och stötta. När vi är i det läget att jag bara tjatar och kontrollerar maten och hon sitter tyst och bara blänger. Då är det svårt för mig att orka kämpa. Då känner jag mig handlingsförlamad och ledsen. 

Jag tänker mycket på hur min dotter var före sjukdomen. Tittar mycket i gamla album osv. och tänker på tex vad som gjorde henne glad då . Hon är ju enormt förändrad som människa men jag måste hela tiden påminna mig om att det här är inte hon, det är sjukdomen anorexia som gjort henne till den hon är just nu. Att hon finns kvar därinne och vill komma tillbaka. 

Jag försöker också prata framtid och möjligheter eftersom jag vill att hon också ska göra det. Tror det är viktigt för henne att inte bara bli sin sjukdom. 

Nu har jag pladdrat på, men det viktigaste för att du och dina föräldrar ska orka kämpa på är att ni måste prata med varandra. Ta hjälp av varandra och du måste på något sätt visa för dem att de är viktiga för dig i ditt tillfrisknande. Det ger dem kraft, jag lovar!

En stor varm lycka till kram <3

Vilken jävla helg

Kaoset har fortsatt och nu finns det ingen mobil och väggen i hennes rum har ett stort hål. Vi var väldigt nära att behöva ta hjälp igår men hon lugnade ner sig efter någon timme. Kvällen blev lugn men det här är ingen bra utveckling. 

Jag är orolig, ledsen, arg i en konstig mix. Ska det vara så här? När vi pratar nu efteråt säger hon att vad ska jag göra? Det blir bara svart. Jag säger slå i en kudde. Hon svarar att det hjälper inte, det försöker jag först. Antingen måste jag slå mig själv så knogen går sönder igen eller så måste jag slå i något hårt. Jag vill ju ha hjälp med det här, men ingen jävel hjälper mig. Vad ska jag säga?!

Explosion

Ligger i tv-soffan och slötittar på Nyhetsmorgon. Det pratas om saudiavtalet, melodifestival och Gud vet vad. Huvudet värker och jag mår illa. Om jag mår så vet jag någon som just nu mår ännu sämre. Hon har varit uppe en sväng, smuttat på näringsdrycken, tagit ett par hallon och ett par teskedar vaniljyoggi. Hennes ögonlock är tunga och svullna efter gårdagskvällens utbrott. 

Tyvärr flippade det så som det inte gjort sedan december. Vi hade alla tre badat i vårt utespa. Vi hade pratat och pratat. Det kändes bra, hon sa att hon skulle gå på praktiken idag lördag. Vi pratade hundar eftersom vi håller på att fundera på om vi ska köpa en. Vägde fördelar mot nackdelar. Pratade om vår stundande Londonresa. Vi gick in och duschade av oss och jag började med maten, oxfilépasta som hon tycker om.

Telefonen ringer och hon går in på rummet. Maten klar, vinet och colan upphälld. Pang, mobilen åker i väggen, väggarna börjar skallra, garderobsdörrarna kvider. Utbrott modell enormt sätter igång. Mannen och jag sitter med tända ljus och tittar på varandra. Jag går och försöker prata med henne men bara hon hör mina steg skriker hon att jag ska låta henne vara. Det finns ingen möjlighet att jag ska kunna lugna henne. Vi äter hur absurt det än låter. Inget blir bättre för vi är hungriga. Hör henne om varannat skriker på pojkvän, gråter hejdlöst, slår på väggar, slänger saker. Det pågår väl en timme knappt. Jag går till henne igen, frågar om hon vill ha en lugnande tablett, om jag kan hjälpa henne. Hon skriker åt mig att lämna henne ifred. Hon vill inte ha någon jävla tablett. Hon lugnar ner sig lite, vi tittar på skavlan utan att höra ett ord av vad som sägs. Hon kommer ut, ber om tablett, dricker lite. Går in på rummet igen. En timme senare kommer hon upp och lägger sig i soffan. Vill småprata, jag försöker hålla en acceptabel nivå. Håller egentligen på att börja gråta men lyckas hålla mig. Hon visar sin mobil som inte mår så bra. Jag säger inget. Känner att jag inte pallar mer. Går och lägger mig. 

Vaknade halv 7 och nu ligger jag här och glor i taket. Mannen är ute och cyklar med sina vänner. Bra för honom. Jag funderar på hur jag ska orka ta tag i den här dagen.

Tyst hemfärd

Lilla T har inte gjort något mer än legat hemma, varit någon timme på praktik eller i skolan de sista tre veckorna. Hon har inte orkat. Tyckte hon såg lite piggare ut när jag kom hem från skolan så drog med henne på en tur till Malmö. Tänkte vi kunde äta sen lunch och kolla lite i affärer.  Solen lyser och jag hade vårkänslor. Hon verkade tycka det var en kul idé. Småprat i bilen in. Hon drack av sin "energidricka". När vi kom fram kände jag att hungern pockade på. Okej, hon kunde tänka sig äta. Vi beställde in dagens lunch på ett mysigt ställe. Hon blev sugen och valde en lövbiff med pommes. Maten kom in och hon säger direkt att hon känner sig inte så hungrig. Äter upp rätt mycket av köttet och två pommes. Då kickar ångesten in och hon blir sur och elak. Beter sig otrevligt i största allmänhet. Visar med hela kroppen att något är fel. Vi går i alla fall om på zara och hon hittar en kappa som hon letat efter länge. Provar och ber mig fota. Tittar på bilden och kommenterar att hennes huvud ser överdimensionerat ut. Att det alltid gör det på foton. Jag håller tyst men tänker att det beror på att kroppen är så smal. 

Efter det ringer pojkvännen och de börjar bråka om hur de ska göra i helgen. Hon beklagar sig och använder mig som slasktratt, bara ältar på. Till slut säger jag något i stil med att varför är ni ihop och att jag är trött på att lyssna på deras bråk. Hon blir ännu surare och vill hem. Gärna för mig. Vi tiger hela vägen hem, 45 minuter. Hon messar i början med pojkvännen sedan gråter hon stilla tårar. Jag orkar inte prata, är så trött. 

Väl hemma stänger hon in sig på rummet. Kul fredagskväll det här blev då :(

Läkarbesök i Lund

Sitter i bilens baksäte och tittar på denna otroliga solnedgång. Gud så vackert!

I bilens framsäte sitter mannen och T. Vi är på hemväg från läkarbesök i Lund. De sitter och leker med den nya bilens ljudsystem. Diggar, sjunger och skrålar till låt efter låt. Jag bara lutar mig tillbaka och njuter. Det känns som vanligt. Vi är en vanlig familj utan sjukdom och elände. Vi känner hopp och glädje i alla fall en stund. 

Mötet gick bra. De ser på T som de säger att hon inte mår bra. Det syns på hennes ögon. De har inget liv. Hon svarade snällt på frågor om kräkande och vikt. Vägrade att vägas idag. Säger att hon väger som vanligt att hon inte har lika mycket viktångest längre. Läkaren förklarar att hennes kropp är helt slut på energi. De vill att hon ska börja dricka energipulver 4 ggr om dagen så att hjärnan och hjärtat får lite mer energi. Hon tänker en stund och säger okej. Jag vill inte må så här. Jag provar. Yes!! 

Sedan prat om en ansökan om vårdbidrag och ansökan om merkostnader som jag vill att läkaren ska skriva åt mig. Hoppas kunna få ut något i alla fall. Det finns många hål att fylla just nu känns det som. 

Ett kort besök hos vår stora dotter och nu sitter vi här i bilen. Känner mig lite lättare i hjärtat. Det känns skönt att bara sitta här och lyssna på dem

Tomt

Mitt liv känns tomt just nu. Jag är orkeslös och känner varken glädje eller sorg. Är mest trött. Ligger i soffan timme efter timme, går till sängen och ligger där. Försöker ta mig i kragen, gör mitt bästa för att lyssna på T och min man. Nickar och hummar. Mina tankar är där men ändå inte där. 

Orkar inte skriva på bloggen och allt som jag borde göra känns som oöverstigliga hinder. Har befunnit mig där förut så tillåter mig att göra så lite som möjligt. Tänker nog ringa läkaren om en stund.

Många rör med blod

Bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och beställa tid på vårdcentralen idag. Kände att vi måste utesluta fysiska problem helt och hållet, det får inte finnas någon tvekan vad som är problemet. Allt blir lättare då att förhålla sig hennes problem om det inte finns en uns av tveksamhet kring den fysiska statusen. Även T tycker det är skönt, även om hon inte gillar att höra att kroppen inte mår bra av psykiska orsaker.

Vi träffade en ny läkare. Han började ställa frågor och efter en minut sa han: du ser väldigt smal ut, har du problem med maten? T nickar, tittar på mig. Jag fyller i. Han säger: det syns tydligt på dig. 

Han kommenterar även att hennes muskler på överkroppen har försvunnit nästan helt och hållet. 

Sedan togs fyra rör blod och en telefontid till idag bokades. Då får vi se hur läget är. 

Sjuksystern som tog provet berömde T:s vackra ögon, sa att hon kunde tala med dem eftersom de var så uttrycksfulla. 

På hemvägen var T arg och ledsen. Tyckte läkaren var elak spm sa att hon såg anorektisk ut. Jag tänker att det på sätt och vis var en bra kommentar. Säger att det är ju tråkigt att en läkare ser det direkt på dig. Det är ju något som du kan göra något åt. Arg blick tillbaka. På kvällen åt hon en hel tortilla och en hel taco med hårt skal. Rekord! 

Vad är fysiskt eller psykiskt?

Det är så himla svårt att avgöra om T:s mående ibland är av fysisk eller psykisk karaktär. För att klura till det ytterligare adderar vi lite biverkningar av två mediciner också.

Just nu går min hjärna på högvarv och jag googlar och googlar.....

Min känsla är att det är något som inte stämmer med hennes mående. Ett par veckor med enorm känslighet, ledsenhet, ångest, irritation och uppgivenhet på det psykiska planet. Samtidigt tycker hon att hennes kropp känns konstig och matt, orkeslös liksom. Det är tungt att röra sig. Hon känner dig seg och orkeslös, har ont i nacke och käken. Det kan ju även ha psykiska orsaker. T säger att hon tror något är fel i kroppen också förutom nedstämdheten. Hon har ju haft körtelfeber två gånger sista två åren. Den sista gången i höstas. Frågan är om det är den som fortfarande ligger och spökar? Ja, och att hon är alldeles för smal och äter för lite. Ja, jag vet.

Probkemet är att så fort vi söker läkarhjälp för henne så är det som att den vanliga sjukvården inte tar det fysiska på allvar när de ser hennes journal. Hon blir behandlad som en liten flicka med inbillningssjukdom. Nu är min känsla att det är dags att boka tid igen för att kolla upp henne. Hon har nu legat på soffan i flera veckor. Har ingen ork alls. Men som ni vet hänger det fysiska och psykiska ihop. Åh, vad svårt det är!!!