Hur allt började del 2

Här kommer en sammanfattning om vad som hänt under det helvetesåret. Året 21012-2013. Jag har sedan börjat skriva regelbundet 2014 så där kan ni följa med månad för månad.

Jag hade redan under förra hösten 2012 börjat gå och fundera mycket på T och hennes mat. Hon började från att vara en matglad, matintresserad tjej ta allt mindre portioner. Hon klagade mer och mer på sin feta mage, speglade sig mer och mer osv. När hon var på skånelagsuttagningar fick jag knappt i henne matsäcken som jag packat ner. Hon blev arg när jag trugade och åt bara mindre och mindre. Helt plötsligt insåg jag framåt jul att hon blivit riktigt tunn. Hon påstod att hon vägde 47 kg men det visade sig att det var 45 kg. Under sommaren vägde hon ca 54 kg, så det var ju procentuellt en stor viktnedgång. Jag lät jullovet gå och hade bestämt mig för att ringa till BUP efter julhelgen. Det gjorde jag och vi fick tid riktigt snabbt. Där satt två tanter och ställde T lite frågor. Visade vad som hände i kroppen när man hade anorexia och var väldigt stela och formella. Detta första möte kändes helt konstigt. Vi hade inte fattat hur sjuk T var och nog inte hon heller. Tyvärr förbrukade dessa tanter sitt förtroende den gången. De kanske skulle ha frågat hur T mådde?! Sagt att vi ser att du har det jättejobbigt.

 Vi åker hem och T är av förklarliga skäl galen på oss. Hon jobbar upp sig och drar igång operation förnekelse och förskjutning av problemet till oss. Det var vårt fel allt.

 Sen börjar ett inferno av möten, samtal osv. Redan efter ett par veckor var inte T med på noterna längre. Hon satt med på mötena men med lurar i öronen och utan att bidra. Det enda hon gick med på var att ta puls, blodtryck och temp. Väga vägrade hon att göra sig där. Vid ett par tillfälle var pulsen oroväckande låg och hennes temp har under hela våren varit för låg. ´Hon kom aldrig fram till något samarbete med tanterna på bup i Ystad. De gjorde ingenting som gjorde att hon litade på dem eller visade att de brydde sig om henne. Deras samtalsmetodik var skrattretande, jag fattar inte att de kan ha det jobbet som de har. De lyckades inte i alla fall inte få vårt och Ts förtroende.Hon följde med på möten ibland men stack oftast ifrån dem och kallade dem för idioter. Jag gick själv på regelbundna möten och tyckte det var skönt som avlastning, att få kräka ut sig lite på hur jobbigt det var. T fullföljde nian med bra betyg, rätt hög frånvaro, men ändå helt okej. Den här våren hatade hon oss och undvek oss så mycket som möjligt. Ville inte vara hemma och skyllde allt på oss. Vi hade orsakat hennes ätstörning osv. Hade inte jag funnits hade hon inte haft några problem. Hårda ord som visstevar de tog. 
under sommaren försvann hon ännu mer ifrån oss och var med kompisar, killar, festade. Det var en fin sommar och hon sålde även jordgubbar i några veckor. Hon åt och åt sämre och svimmade tom några gånger i affären. När det var dags att börja gymnasiet vägde hon 43 kg till sina 166 cm. Hon gick i 3 veckor i skolan, sedan orkade hon inte längre. Jag kontaktade åter bup och vi hade ett möte där de bestämde sig för att nu klarade de inte av henne längre så de remitterade oss till Lund, där det finns en ätstörningsenhet. De pratade om en lägenhet som vi skulle bo i osv. Denna väntan gjorde att T föll igenom ännu mer och i princip bara låg hemma i soffan/sängen. Efter en LÅNG väntan blev vi kallade på möte i Lund den 5 november. Där var det intervju med oss och en sjukgymnastgenomgång av T. Hela teamet var bakom en spegelvägg. Samtalet gick bra. T var öppen och pratade. Resultatet blev dock inte som vi eller ystadteamet trott. De konstaterade att hon såg sig själv som 66% större än vad hon är. Hon hade en allvarlig ätstörning som de ansåg oss föräldrar ha koll på men det största oron var att hon hade en medelsvår depression. Den skulle ystad få ta hand om. Nu blev det ytterligare en galen tid. T blev ju nöjd eftersom hon fick ha ätstörningen i fred. Hon var ju bara deprimerad. På det mötet var hon redo att ta emot hjälp så det var synd att de inte hjälpte oss bättre då. Vi var verkligen helt vilsna.vår dotter mådde skit, klarade inte leva ett normalt liv men fick ingen hjälp. 

Det som hela tiden varit det svåra med henne och gjort att hon inte tvingats till vård tidigare är att hennes kropp är så extremt stark. Läkaren i Lund är fascinerand, för med hennes låga bmi och energiintag hade hela kroppen kunnat kollapsa. Det upplyser han henne om med jämna mellanrum. Samtidigt tänker jag ibland att det nästa är synd att kroppen är så stark. Hon hade antagligen tagit emot hjälp om hon själv sett hur dåligt kroppen mår av att svältas. Spekulationer från min sida, men men.

Vi fick nu börja hos två nya behandlare i Simrishamn som de hoppades T skulle bounda med. Det dröjde ända till början av december innan vi kom dit. Hon träffade psykolog och läkare. Hon sattes på Flouxetin i början av december. Mådde riktigt bra några veckor. På gränsen till för glad. På julafton hade hon tagit tabletterna i 14 dagar. Då började hennes helvete med svåra ångestattacker som avlöste varandra. På juldagsnatten besökte vi bupakuten för första gången. Läkaren beslutade att hon skulle sluta med tabletterna bums. Sedan följde 2 veckor av ångest, rymningar när hon hade ångest, gå ut i havet, nypa sönder sin hand, slå sönder sin hand, försvinna och efteråt berätta att hon letat efter tågrälsen. Galenskap blev vardag. Det blev några vändor till på bupakut. Vårt vanliga Bup gick inte att få tag i pga julledighet. Så här i efterhand fattar jag inte att vi stod på benen efter denna jul. Efter nyår blev jag hemma för vård av allvarligt sjukt barn på heltid. Det var jag hela våren. Nu i höst har jag jobbat 50% och det är skönt att få vara vanliga Anna också. 

Vi åkte på gothia cup efter nyår med T och hennes lag. T bodde hos oss på hotell. Hon spelade matcher men ville inte umgås med folk. Det förflöt lugnt första dagen. Andra dagen låste hon in sig på hotellrummet och slog sönder mobilen och slog mot badrummets kakelvägg så handen svullnade upp rejält. Vi fick åka hem en dag tidigare.
Detta var ett försök till en mycket förkortad historia.