Nu försöker jag igen

Jag har börjat skriva det här inlägget i flera dagar nu, men har verkligen inte kunnat samla ihop mig tillräckligt för att fixa det. 

Jag är just nu helt knäckt. Vad hände?

Jag var på återbesök hos läkaren som jag kände mig så väl omhändertagen och lyssnad av i fredags. Uppföljning av prover och fortsatt prat trodde jag. Såg nästan fram emot det. När jag sätter mig på hennes rum märker jag redan i luften att något är annorlunda. Hon är kall och avståndstagande. What?!

Tar direkt upp att hon efter mycket om och men fått tag på läkaren i Lund. Att han säger att T inte är döende, att hon klarar att vara hemma själv om dagarna osv. Jag försöker tappert ge svar på tal att jag INTE sagt att T är döende. Att hon äter så pass lite att hon aldrig väger mer än 45 kg, att hon mår precis lika dåligt i sitt huvud ändå.  Att hon inte alls klarar vara själv hemma hela dagarna. Att vi provat det i 4 månader och att det blev katastrof för hennes mående. Hon sov till klockan var fyra på eftermiddagen eftersom hon inte ville vara vaken själv och sedan var uppe tills vi gick upp klockan 6 på morgonen. 

Jag minns egentligen bara fragment från samtalet eftersom jag var så chockad. Jag minns att hon pratar om att sjuka barn utnyttjar sina föräldrar emotionellt. Att det är vanligt. Hon ville ge mig antidepressiva tabletter. Hon talade om att hon inte ville sjukskriva mig men gjorde det på nåder fram till den 13 maj på 50% och att sen kunde jag inte komma tillbaka och vara lika trött. Att min vab inte kunde ersättas av sjukskrivning, osv. Jag försöker lamt svara och säga att jag just nu nog inte ens orkar jobba 50%. Hon avslutar med att säga :att du förstår väl varför jag gör så här?! Jag svarar : nej, det gör jag inte. 

Sen dess har jag gråtit och inte kunnat sova, inte orkat göra ett smack. Har aldrig känt mig så kränkt. Hur kan hon efter att ha träffat mig i en timme bestämma sig för att det är bäst för mig och min dotter att jag börjar jobba 100%?! Min plan är att börja jobba 100% efter sommarlovet då förhoppningsvis T har körkort och kan bli mer självständig. Jag är ingen jävla smitare, jag vill bara göra så bra för min dotter som möjligt och just nu mår jag skit. Och jag mår skit på grund av min dotter, det har hon rätt i.

Idag har jag försökt nå läkaren i Lund eftersom jag vill veta vad han sa till min läkare och om detta är hans idé också och varför i hela fridens namn han inte har pratat i dessa termer förut. Jag är just nu sjukt besviken på honom, eller jag vet inte om jag är det. Jag måste få veta bara, annars äter det upp mig. Han har dock inte ringt tillbaka. Hoppas han gör det i morgon. Min läkare ska ringa mig på torsdag, tills dess ska jag noga tänka igenom vad jag ska säga.