Sorg

Vår fina Molle är död, finns inte längre. Dessa orden gör så jävla ont att skriva. Han blev inte sex månader innan vi tvingades att låta honom somna in. Vi fick inget val utan veterinären var bestämd i sin åsikt. Det var skönt på sätt och vis. 

Han somnade in i T:s knä lyckligt omedveten om att han skulle försvinna. Han trodde vi alla tre låg på golvet inne i undersökningsrummet och grät och gosade med honom för att han var bäst i världen. Det var så han var, lycklig och självsäker på att allt och alla älskade honom mest. 

För att göra en lång historia kort så föddes han inte med världens bästa kropp. Det gjorde att hans ben bröts och att hans höfter var alldeles förstörda så liten han var.

Allt gick fort och vi är nu i total chock, förstår inte hur vi ska komma vidare. Skönt är att vi suttit tillsammans och gråti i soffan. T har varit otröstlig men samlad.