Syskonkärlek

Igår kom vår andra dotter hem. Hon är tre år äldre än T och läster till arkitekt. Hon är en driven, ambitiös tjej som vet vad hon vill. Döttrarna har inte den nära, fina kontakt som man önskar att sina döttrar ska ha. Det hade de inte innan T:s sjukdom  och de har det inte nu heller. Det är givetvis en sorg i mitt hjärta, men försöker tänka att det kanske blir bättre. Tänk om de hade kunnat finnas för varandra, kunna stötta varandra. De är två så fina människor som jag älskar så mycket. Jag kan inte tvinga dem att älska varandra, men jag försöker bana väg så gott jag kan. Jag vet att den äldsta dottern inte förstår sig på sjukdomen anorexia. Hon är orolig för sin lillasyster men vet inte hur hon ska hantera det. 

Igår ansträngde de sig båda två och det blev en mysig kväll. Det kommer jag bära med mig den närmsta tiden.