Det blev en jävla skitmorgon. T hade bestämt sig för att gå till skolan igår. Hon har inte varit där på en månad. Inte sen vi träffade den andra läkaren Ulf. Jag väckte henne och hon åt en fjärdedels portion av mannagrynsgröten. Suckade och tyckte synd om sig själv. Inte kunnat sova och bla bla. När jag sen sa att hon var tvungen att gå och göra sig ordning gjorde hon det motvilligt med stora tycka synd om sig själv looken. Småsnyftade och tog hundra år på sig. Tiden går och går. Jag vet att börjar jag stressa på henne kommer hon se det som en anledning till att bara skita i allt. Jag väntar och väntar tills det inte längre finns någon rimlig chans att komma i tid. Säger att nu är klockan för mycket och att hon får strunta i skolan idag också. Då vräker hon ur sig något och jag något som typ att man måste kunna passa tider för att leva ett normalt liv. Åker iväg på en 10 min runda med bilen. Behöver inte vara på jobbet förrän om en liten stund så åker hem igen eftersom jag behöver gråta lite.
Tankarna virvlar runt i huvudet. Försöker fundera på vad som jag upplever är problemet. Kommer fram till att oron för hur T ska kunna vända på allt plågar mig så fruktansvärt. Hur ska hon kunna tvinga sig till något? Hur ska hon kunna gå till skolan, passa tider, vända tillbaka dygnet, ta ansvar för mat, ta ansvar för livet? Steget är så stort och jag är så ledsen och orolig. Fattar inte hur jag ska orka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar