Jag läser och läser så min kära make som är mer äventyrlig av dig tar med sig T och de åker på utflykt några timmar. När de kommer hem vid 19 har vi inte ätit ordentligt på hela dagen. Jag har bestämt mig för att tagga ner med maten den här veckan så jag tar det lugnt. Hon dör inte av svält på en vecka. Mannen och T ät hungriga och har hittat ett ställe som de vill åka till. Vi kör direkt. Väl framme får hon som vanligt beslutsångest delux. Väljer till slut kött med pepparsås. Maten kommer in och blir superdissad av henne. Fett på köttet bla bla. Hon äter en bebisportion, stämningen blir så jävla tryckt som den blir när hennes ångest tar grepp över henne. Mannen försöker äta av hennes mat så vi ska slippa frågor om varför hennes tallrik ser ut som ett slagfält från första världskriget. Hon sluter sig mer och mer. Nu är det inget mysigt längre. Vi åker hem, hon sticker direkt in på sitt rum och vi sitter här i soffan. Det är en ny dag i morgon, nya hinder att kliva över. God fortsättning!!
Att läsa dina starka inlägg och försöken att göra situationen bättre är annorlunda att läsa. Det är fantastiskt att du orkar. Min historia är ganska likt Ts, depression, ätstörningar och dyslexi. Livet kan bli bättre, men det är en kamp och den varar hela livet. Det är svårt att se framåt när livet är som en enda jävla soppa, Du kan verkligen inte göra mer än vad du gör. Du och din man gör ett fantastiskt jobb.
SvaraRaderaTyvärr är det bara att vänta och vara där, tills T är redo att börja bygga upp sig själv. Vilket är det jobbigaste, alla utomstående kan inte göra ett skit för än man själv hittar verktygen att må bättre. Och att tillåta sig att må bättre.
Jag önskar dig och din familj all lycka och jag håller tummarna att T gör framsteg.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaTack snälla Johanna! Vi har förstått att hon måste hitta sin egna vilja och orka bygga upp sig själv men det är så jäkla svårt att stå bredvid. Ibland är vi för ivriga. Jag vet det men det är så svårt att låta bli.
RaderaKram