En stark overklighetskänsla slår över mig med kraft likt en stormvind.
Så här vill jag inte att mitt/ vårt liv ska se ut men det är så lite jag kan göra för att förändra det. Jag gör vad jag kan men det går så långsamt framåt. Eller går det ens framåt? Jo, sista veckan har T varit så mycket gladare. Hon har klarat vara i skolan en stund varje dag. Hon har inte kräkts ( vad jag vet). Hon har ätit en skollunch. Hon har klarat två veckor med ny medicin utan att flippa. Det har ju gått framåt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar