Besökpstoppen

Besökstoppen

tisdag 30 december 2014

Jag är inte hungrig

Så har T sagt de sista tre dagarna så fort vi nämner ordet mat. Ni får äta men jag tänker inte äta. Jag som lovat mig själv att ta det lugnt med maten och tjat håller nu på att stressa upp mig. Tur vi åker hem i morgon så restaurang Anna kan öppna igen. Hon vill ha mat som inte är tung säger hon. Vad är det? Huvudet snurrar, 
Tror hon håller på att nyårssvälta sig. Brukar göra så när hon ska på fest och ska ha klänning. Klänning som visar hennes fläskiga mage. Jag som försöker förklara om och om igen att det är inte fett som synd utan tarmar och andra organ som putar ut för hon har för lite fett. Det är en omöjlig diskussion som jag aldrig vinner. Slutar oftast med att hon bryter ihop, låser in sig på rummet. Någon timme senare blir det svarta jeans och linne. Vi har varit med om detta några gånger nu.

Mannen och jag är bjudna på nyårsfest som vi tänkte gå på. Jag ska köra så jag kan vara redo om det behövs. Sist vi var borta både mannen och jag fick vi ge oss av redan vid 11 när hon mådde dåligt. Vi börjar bli tråkiga gäster att bjuda.

Här är bild från gårdagens utflykt som gick till Marbella. Fint och lyxigt ställe. Igår var första dagen som vi inte kunde sola, annars har vädret varit fantastiskt


måndag 29 december 2014

Pappa

Vår dotter har under denna resa närmat sig sin pappa igen. De har gjort mycket grejer ihop och det märks att de börjar prata på ett annat sätt med varandra, mer förtroligt. Jag har tom några gånger känt mig lite utanför. Samtidigt skriker jag inombords YES! Jag vill inte vara ensam om detta, jag vill att vi delar på allt jobbigt, men det har varit så lätt för mannen att slinka undan. Vår dotter har vid några tillfällen ganska eländigt efterfrågat varför pappa inte visar mer hur han känner kring hennes sjukdom. Detta är kanske starten på något nytt....

söndag 28 december 2014

Ensamhet

Mannen min förstod att jag behövde lite ensamtid och tog T på ett äventyr. Tror de skulle på något akvarium och titta på hajar. Jag älskar att bara sitta och titta ut från terassen på den här utsikten. Solen ska snart gå ner och jag njuter av dagens sista strålar. Det ger mig ro. Tänker stilla att jag ska försöka hitta tillbaka till just denna känsla nästa gång det blir jobbigt

Inre röst

Så här tror jag att min dotter har det hela tiden. Hon vägrar prata om en röst. Då blir hon provocerad. Som jag uppfattar det är dessa ord väldigt sanna. Def är väldigt noga för min dotter att jag inte låtsas förstå vad hon känner. Ingen kan förstå eller låtsas förstå vad hon känner. Punkt slut!!!

lördag 27 december 2014

Nattångest

Vi hade en underbar dag igår fram till läggdags. Vi hade njutit av god hemlagad  pasta marinara. Varit på två shoppingturer och hunnit steka på terassen. T och mannen hade tom varit ute och joggat i linne och shorts.

När vi skulle lägga oss så ringde hon pojkvännen och de har inte bråkat på över 3 veckor, men igår var det dags igen. Jag somnade vid tretiden efter otaliga försök att nå henne. Det är så svårt hur man ska få kontakt med henne när hon blir så. Hon vill vara i fred, men man kan få det kastat i ansiktet vid ett annat tillfälle hur hemsk jag varit som bara låtit henne varit. Jag är glad hon inte slog sönder något i alla fall som hon säkert gjort om vi var hemma. 
Hon har varit som vanligt idag men jag har känt mig helt frånvarande. Känt mig ofantligt trött och håglös. Maten har blivit katastrof idag som följd av detta. Hon har ätit 10 pommes tror jag. Perfekt intag av mat för en hel dag. I morgon måste jag laga mat igen, så är det bara. Även om jag hellre hade satt mig på en restaurang och bara njutit.
Här kommer en bild från Malaga där vi var ikväll. Jag har nog aldrig sett så mycket folk ute på gatorna som här. Mysigt!

fredag 26 december 2014

Bäst att laga mat hemma

Vi har haft en skön och solig dag. Riktigt varmt faktist men solen är inte så stark som man kan önska. Vill bli brunare. 

Efter gårdagen restaurangfiasko och efterföljande tre timmar ångest då hon låste in sig på rummet så har vi lagat mat hemma idag. Då äter hon på ett annat sätt. Skönt! Problemet är att få henne att dricka. Eftersom hon äter litium är det extra viktigt att hon dricker när det är varmt. Annars kan koncentrationen öka och hon kan bli litiumförgiftad. I somras när det var varmt så var det lite oroligt några gånger då koncentrationen ökade till 1.1 istället för 0,8. 
Hon är på gott humör och har suttit i solen med sitt pussel större delen av dagen. Nu ska vi på stan en stund.

torsdag 25 december 2014

Ångesten tar inte semester :(

Inga utlandsresor trollar bort ångest, det vet jag och har återigen fått erfara. Vi har haft en bra dag på terassen med sol, bokläsning och pusselbygge. T är aldrig hungrig men vid 14 fick hon för sig att hon var sugen på glass. Vi åkte ner till strandpromenaden och vi beställde in en nutelladream. Den delade vi alla tre på, mest min man om jag ska vara ärlig. 
Jag läser och läser så min kära make som är mer äventyrlig av dig tar med sig T och de åker på utflykt några timmar. När de kommer hem vid 19 har vi inte ätit ordentligt på hela dagen. Jag har bestämt mig för att tagga ner med maten den här veckan så jag tar det lugnt. Hon dör inte av svält på en vecka. Mannen och T ät hungriga och har hittat ett ställe som de vill åka till. Vi kör direkt. Väl framme får hon som vanligt beslutsångest delux. Väljer till slut kött med pepparsås. Maten kommer in och blir superdissad av henne. Fett på köttet bla bla. Hon äter en bebisportion, stämningen blir så jävla tryckt som den blir när hennes ångest tar grepp över henne. Mannen försöker äta av hennes mat så vi ska slippa frågor om varför hennes tallrik ser ut som ett slagfält från första världskriget. Hon sluter sig mer och mer. Nu är det inget mysigt längre. Vi åker hem, hon sticker direkt in på sitt rum och vi sitter här i soffan. Det är en ny dag i morgon, nya hinder att kliva över. God fortsättning!!

onsdag 24 december 2014

God jul till er alla!

Kom fram vid halv 4 i natt efter en lång resa. Vi vaknade vid halv 11 till strålande solsken. Satt i flera timmar och stekte på terassen, sedan tog vi oss ner till stranden. Jag låg och sov medan T och mannen gjorde en lång utflykt. 
Tog lite tapas och cava på en bar. Perfekt för T, då kunde hon peta i sig lite. Varit och storhandlat och nu sitter vi och utnyttjar de sista solstrålarna. Ska ut och äta ikväll på någon restaurang. En väldigt ojulig julafton, men det var ju målet. Gud så skönt!!!!

måndag 22 december 2014

I morgon åker vi

I morgon kväll åker vi till södra Spanien och staden/byn Nerja. Förra julen var så fylld av ångest och jobbigheter med T. Tre besök på bupakut och en massa annat jobbigt.  T har varit väldigt tydlig med att hon hatar jul, så i år provar vi något nytt genom att åka hemifrån istället. Allt för vårt sjuka barn. Vi har hyrt en jätteflott lägenhet med dubbla terasser. Hoppas kunna sitta där och sola en del och göra en hel del utflykter med hyrbilen. Skönt att ha ett bra utrustat kök för då slipper vi äta så mycket ute. Det är oftast bortkastade pengar och onödig ångest för alla inblandade. 

Äntligen innebandy

Vår dotter brinner för innebandy och träning. Utan att skryta är hon en talang, tyvärr har sjukdomen tagit ifrån henne möjliheten att vara med i distriktslag och spel i högre divisioner.  Den hör hösten har hon inte kunnat träna och spela överhuvudtaget. Sista två veckorna har hon kunnat träna lätt några gånger i veckan utan att må dåligt dagen både fysiskt och psykiskt. 
Trots hennes låga bmi har hon fått hålla igång för läkarna. Det pga hennes värden  inte har varit för alarmerande dåliga. Några tillfällen har puls legat nere under 40. Förra våren var hennes temp på 35,6 under en lång tid. Trycket är lågt men inte under den farliga nivån, så när vi har koll på henne så det inte blir manisk träning får hon träna lätt. Det gör att mycket av hennes ångest lättar och att hon kan äta lite mer. Det är en balansgång, för är man så svårt deprimerad som hon är mår man bra av att aktivera kroppen samtidigt som det lätt blir en besatthet. 
Igår spelade hon årets första match och det gick bra. Hon var så uppåt i bilen på väg hem. Dock fick hon hemsk huvudvärk på kvällen. Vi får se vilket skick hon vaknar i. Nu är det ju jullov så hon kan vara seg idag. Vi ska packa och förbereda resan till Spanien i morgon kväll.

lördag 20 december 2014

Svartsjuka

Inser när andra dottern kommer hem hur inrutat och uppstyrt vårt liv är av T. Att vi fullkomligt låter T styra med allt från vad vi ser på tv, vad vi äter, var vi sitter i soffan, att vi lyssnar på henne utan att avbryta. Vi behandlar henne som en prinsessa och att när vår andra dotter kommer hem och jag är nyfiken på henne och hennes liv blir T fruktansvärt svartsjuk. Orimligt svartsjuk. 
Hur ska man räcka till? Jag är då glad att vi inte har yngre barn. Då undrar jag hur det hade gått? Eller så hade T inte kunnat få sin prinsessroll. Vi måste bryta denna sida hos henne. Hon är sjuk men måste vi sätta lite mer hårt mot hårt 
Bilden är från skridskoturen vi gjorde idag. Gissa vilka som är T:s ben?

Syskonkärlek

Igår kom vår andra dotter hem. Hon är tre år äldre än T och läster till arkitekt. Hon är en driven, ambitiös tjej som vet vad hon vill. Döttrarna har inte den nära, fina kontakt som man önskar att sina döttrar ska ha. Det hade de inte innan T:s sjukdom  och de har det inte nu heller. Det är givetvis en sorg i mitt hjärta, men försöker tänka att det kanske blir bättre. Tänk om de hade kunnat finnas för varandra, kunna stötta varandra. De är två så fina människor som jag älskar så mycket. Jag kan inte tvinga dem att älska varandra, men jag försöker bana väg så gott jag kan. Jag vet att den äldsta dottern inte förstår sig på sjukdomen anorexia. Hon är orolig för sin lillasyster men vet inte hur hon ska hantera det. 
Igår ansträngde de sig båda två och det blev en mysig kväll. Det kommer jag bära med mig den närmsta tiden. 

fredag 19 december 2014

Migrän och nattliga samtal

För att ha bakgrunden till det här inlägget ska man läsa det som jag skrev igår först. 
Myste med räkor och två små glas vin igår. Såg på en lagom lättsmält romantisk komedi och mådde allmänt bra. Gick och la mig redan 23. Vid tvåsnåret vaknade jag med huvudvärken from hell. Jag staplade mig upp för att ta tablett. Höll på att svimma så ont hade jag. Lyckades somna om men väcktes av en arg telefonsignal. Såg att klockan var 04.03 och att det var T. Jaha, varför blir jag inte ens förvånad. Hon grät ömsom var arg som ett bi. Kunde inte sova och hade börjat jobba upp en massa ångest och jobbiga tankar. Tabletten jag tagit hade ingen verkan alls. Jag låg med bultande huvudvärk och försökte få henne att växla in på ett lugnare spår. Det gäller att lyssna och sedan lyckas distrahera henne lagom mycket. Efter en halvtimma kunde hon lägga på. Jag tog nya tabletter och sov en mycket konstig sömn fram till 06.30 då jag vaknade med samma huvudvärk. Funderade på att stanna hemma men efter en kopp kaffe började jag känna mig normal igen. 
Julavslutningen på skolan blev jättefin.! Därefter lite julfika med goa kollegor. Nu har jag en stooor kalkon i ugnen. Ikväll kommer vår andra dotter hem för att fira lillejulafton

torsdag 18 december 2014

Att vara själv

Jag ska vara helt själv i mer än ett dygn. Jag tror knappt att det är sant. T och mannen ska åka till hans föräldrar för att göra en snabbvisit. Vi ska åka till Spanien över jul. Kommer hem på nyårsafton igen så de ville titta till dem innan vi åker. Jag jobbar i morgon så jag stannar hemma. Nu är jag alltså hemma utan att behöva ta ansvar för allt, gud så skönt. Jag såg till att hon har med sig medicindosetten, den är viktigast av allt. Ökade dosen av lamotrigin till 50 mg igår och hon kände av det rejält i morse. Seg i huvudet som bara den och obehagliga drömmar under natten. 

Nu har jag eftermiddag och kväll där jag kan sätta mina behov i centrum. Det låter säkert hemskt konstigt för utomstående när man skriver så, det tom kanske upplevs som lite egoistiskt eller som fruktansvärt överdrivet. Ni därute som har ett barn med liknande problrmatik som min dotter förstår helt garanterat vad jag menar. Att få vara själv utan krav är en lyx som man inte så ofta får uppleva. Idag ska jag nog köpa räkor och äta, det tycker inte T om så det äts inte längre hemma hos oss. Jag tar nog en tur ner tilll stan och sen ska jag nog ta och köra ett Dowtown Abbeymaraton. 

onsdag 17 december 2014

Hur hamnade vi här?

Ibland kan jag bara stanna i stunden och tänka. Hur hamnade vi här? Vad hände?
En stark overklighetskänsla slår över mig med kraft likt en stormvind. 

Så här vill jag inte att mitt/ vårt liv ska se ut men det är så lite jag kan göra för att förändra det. Jag gör vad jag kan men det går så långsamt framåt. Eller går det ens framåt? Jo, sista veckan har T varit så mycket gladare. Hon har klarat vara i skolan en stund varje dag. Hon har inte kräkts ( vad jag vet). Hon har ätit en skollunch. Hon har klarat två veckor med ny medicin utan att flippa. Det har ju gått framåt :) 

tisdag 16 december 2014

Att bara vara jag

Har precis gjort mig fin. Ska ut med jobbet. En ovan känsla för både mig och resten av familjen. Tänker köra dit, gillar inte just nu att dricka alkohol. Vet ej varför, men mår inte bra av det. Tänker att man ska må bra när man dricker alkohol och just nu mår jag inte bra. Ska anstränga mig för att vara den roliga och glada kollega som jag kan vara. Det känns som om det var årtionden sedan jag var den personen, att jag blivit så himla tungsint. Det känns som om jag spelar teater. Jag hatar att spela teater!
Det ska nog gå bra...

måndag 15 december 2014

Sex timmar skola

Nöjd tjej har varit i skolan hela dagen. Säger att hon känner sig ovanligt pigg och det märks. Inga stora utbrott på över en vecka. Nya medicinen? Att alla virus äntligen är väck? 
Hon har fått en och annan kommentar av klasskompisarna. En del på gränsen till elaka. Små gliringar som tjejer är så bra på. T har inte velat att klassen ska informeras om hennes mående. Tycker att det har dom inte med att göra. Då får man nog finna sig i att det blir så. T vill inte ska veta något om henne. 


lördag 13 december 2014

Den bästa av mödrar

Fotot är taget på Hammars backar, Österlen där stora delar av filmen "Den bästa av mödrar" spelades in. Samma backe finns på framsidan av dvd:n. 

De bästa av mödrar, det är så jag ser på alla er därute som kämpar tillsammans eller för era döttrar/söner som lider av psykisk ohälsa. Det är en hård och ibland ( läs ofta) otacksam kamp. Men ni gör skillnad, ni betyder mycket mer än vad era barn visar er. Det tillhör sjukdomen att skylla ifrån sig, att vara elak och egoistisk.
En dag för någon månad sedan kom min dotter hem från skolan och sa: nu vet jag varför jag är så elak mot dig! Det är för jag tycker så mycket om dig och fast jag tar ut min ångest på dig kommer du finnas kvar. Du kommer inte lämna mig. Jag svarade något överrumplat att jag älskar henne oändligt mycket. 

Vips så var ögonblicket över, men den stunden bär jag med mig i mitt hjärta och plockar fram när det är som allra jobbigast.

PS. Jag vet att det finns pappor därute som också kämpar tapper. Kram till er också ds
 

En tung morgon

Ibland är det bara så tungt. Vår dotters sjukdomar och allt som kommer i dess kölvatten. Att ha kämpat i över 2 år utan något tydligt resultat, att ha tappat lite av sig själv längs med vägen. Jag har inte längre någon tydlig identitet som person längre känns det som. Jag jobbar halvtid på ett jobb jag egentligen är väldigt duktig på. Jag som drivit utveckling och varit navet på arbetsplatsen går och gör mina timmar. Det tär på mig men vet att jag inte kan jobba mer för att orka kämpa för min dotter. För så är det, jag kämpar för min dotter. Hade hon kämpar lite mer själv hade hon säkert mått bättre nu. Hur ska jag få henne att kämpa själv?!
Hittade denna lapp i mobilen och mådde lite bättre. Någon gång kan jag jobba igen med det jag brinner för: tolerans.


fredag 12 december 2014

Skola idag yeah!

Efter gårdagens debakel så har T varit i skolan i 4 timmar. Hon förklarade sen när jag kom hem igår att hon drabbats av panik. 
Jag har fått vabintyg för tre månader till. Det är alltid jobbigt att läsa dessa intyg. Blir så konkret på något sätt.  Hon har ju diagnos anorexia och medelsvår depressions episod. Misstanke om bipoläritet. 
Nu har jag varit hemma från och till i 1 1/2 år. Det är vår räddning på så många plan. T som inte vågar vara själv med sina tankar. Inte tar sig mat själv. Inte längre vågar åka buss. Inte orkar gå mer än några timmar i skolan. Alla besök i Lund som är halvdagsprojekt. 

Nu när hon kom till skolan så hade de psykiatriprov. Det trodde vi var om tre dagar. Vi hade börjat plugga på det men var långt ifrån klara. Hon gjorde visst provet ändå. Starkt av henne att inte go bananas och sticka! Hon sa att hon var väldigt nära att panika rejält, men är nöjd nu att hon klarade det.

Fick berättat för mig att en släkting på min farmors sida tagit sitt liv. Den ärftliga belastningen på psykisk ohälsa finns i den delen av vår släkt. Min pappas syster, min farmor, hennes mamma och systrar har som jag ser det drag av bipoläritet, Aspbergers mm. Detta är inget som det någonsin pratats om, väldigt skambelagt. Nu när T mår dåligt så har jag börjat se dessa personer med andra ögon. Man blir inte bipolär i princip utan ärftlig belastning. 

Nu är det fredag och vi väntar in stormen Alexander. Jag vill se svenska hjältar ikväll men det vill inte övriga. 

onsdag 10 december 2014

Kollisionskurs

Ibland blir allt bara så fel. Ligger hemma i soffan och känner mig så tom. Tårarna trillar och jag känner mig misslyckad. 
Det blev en jävla skitmorgon. T hade bestämt sig för att gå till skolan igår. Hon har inte varit där på en månad. Inte sen vi träffade den andra läkaren Ulf. Jag väckte henne och hon åt en fjärdedels portion av mannagrynsgröten. Suckade och tyckte synd om sig själv. Inte kunnat sova och bla bla. När jag sen sa att hon var tvungen att gå och göra sig ordning gjorde hon det motvilligt med stora tycka synd om sig själv looken. Småsnyftade och tog hundra år på sig. Tiden går och går. Jag vet att börjar jag stressa på henne kommer hon se det som en anledning till att bara skita i allt. Jag väntar och väntar tills det inte längre finns någon rimlig chans att komma i tid. Säger att nu är klockan för mycket och att hon får strunta i skolan idag också. Då vräker hon ur sig något och jag något som typ att man måste kunna passa tider för att leva ett normalt liv. Åker iväg på en 10 min runda med bilen. Behöver inte vara på jobbet förrän om en liten stund så åker hem igen eftersom jag behöver gråta lite. 
Tankarna virvlar runt i huvudet. Försöker fundera på vad som jag upplever är problemet. Kommer fram till att oron för hur T ska kunna vända på allt plågar mig så fruktansvärt. Hur ska hon kunna tvinga sig till något? Hur ska hon kunna gå till skolan, passa tider, vända tillbaka dygnet, ta ansvar för mat, ta ansvar för livet? Steget är så stort och jag är så ledsen och orolig. Fattar inte hur jag ska orka...

Just nu hatar jag att laga mat

Ibland känns det som om hela mitt liv går ut på att laga mat. Här lagas mat från grunden två ggr om dagen. Inga halvfabrikat, utan riktigt god näringsrik mat med insmuget fett. Jag blir tjockare och tjockare och dottern har inte gått upp ett kilo på två år. Ibland känns allt så meningslöst

tisdag 9 december 2014

Nej!


Så är vi hemma igen :) Tyvärr säger jag, men hade lovat T att om hon tyckte det var för jobbigt så skulle hon slippa. Det blev alldeles för jobbigt för henne ( inte så oväntat egentligen ) redan efter en dryg timme. Hon fick panik och skulle hem. Monica och M hämtade in henne från parkeringen. Efter lite familjeråd och besök hos André bestämde vi oss för att hoppa av. T sa själv att hon mycket hellre går hos psykologen själv. För oss är det viktigast att hon gör något inte vad. Det passar kanske inte alla att bli friska i grupp. Dock var det skönt att de att alla de andra flickorna och familjerna var helt vanliga familjer. Ibland känner man sig som en mupp, en alien som har drabbats av denna jävla sjukdom.
Dock var T smalast av dem alla i gruppen. Trots att dessa tjejer väger mycket mer har de sämre värden. T verkar ha en ovanligt stark kropp mitt i detta kaos. 
André nöjd över tabletterna så här långt. T säger hon mått ovanligt bra sista 2 dagarna. Nu ska vi ha samma dos en vecka till, sen ska dosen dubblas. 

måndag 8 december 2014

Nervös morgon

Ska snart in och väcka T. Klockan är 06.53. Misstänker att hon trots mild sömntablett, cirrkadin inte somnat i natt. Hon kände sig sjuk igår kväll, lät väldigt förkyld och var konstig i huvudet. 
Hur stora är oddsen för att vi kommer i väg!?

I morgon..

I morgon är första dagen på multifamily i Lund. Vi hoppas på att det blir en bra dag. Målet för den sjuke är:

För oss föräldrar handlar det om att ta tillbaka sitt föräldrarskap och tillsammans med andra föräldrar få kraft för att orka genomföra förändringar. 


söndag 7 december 2014

Lighter than my shadow

Väldigt bra tecknad bok av Katie Green. Läs!!



Mamma

Ibland undrar jag hur många gånger varje dag min dotter säger ordet mamma. Ibland har jag tänkt räkna hur många gånger det är. Uppskattningsvis är det kanske 200 gånger. Hon vill hela tiden ha koll på mig, hela tiden ha min bekräftelse. Mamma, vad gör du? Mamma, sitt här! Mamma, vart ska du? Mamma, jag vill följa med. 
Jag älskar min dotter över allt, men är skrämd över den här utvecklingen i hennes förhållande till mig. Hon som snart är 18 år ska inte ha det här förhållandet till sin mamma. Hon ska ju flyga ut i livet bort från mig, men det känns som hon bara klamrar sig fast hårdare och hårdare i mig.

lördag 6 december 2014

Seg och sjuk lördag

Vi är sjuka och sega. Tre veckors förkylning på oss tre kostar på:(


fredag 5 december 2014

Att få röra vid sitt barn

Min dotter har under tiden hon varit sjuk inte låtit oss röra vid henne. Hon som alltid har suttit uppkrupen i någons knä. Hon som man snusat i nacken. Hon som velat ha kli på ryggen eller massage på nacken. Hon som kommit och "snott" åt sig en kram. Under de senaste 21/2 åren har hon dragit sig undan bara man försökt lägga en hand på hennes arm. Vi har fått höra/se henne gråta förtvivlat utan att få krama henne. Det har nog faktiskt varit det svåraste med hennes sjukdom.
Dock har det börjat hända grejer. Sista tiden har vi fått krama henne när hon varit ledsen. Jag får smeka hennes kind. Hon kommer själv och lägger sitt huvud mot min axel och det känns så skönt. 
Trevlig fredag !

torsdag 4 december 2014

Lång natt

Kärleksproblemen  fortsätter. När hon hade berättat igår om att hon bestämt sig för att gå på multi fick hon väldigt ljumt gensvar från pojkvännen. Hon liknade det med om att hade hans pappa bestämt sig för att ta emot hjälp för sin alkoholism. Hade du bara sagt, "det blir bra".
Hon gjorde slut i alla fall och sa att de inte skulle vara vänner. Han var elak och kallade henne för att vara elak, egoistisk och självupptagen. Det tog henne hårt. Samtidigt vet ni som läst min blogg att det har jag kallat henne för några gånger när hon gått över gränsen mot mig. Dock har jag inte slängt det rakt i hennes ansikte. En svårt psykisk person som hon är är alla dessa saker. Det ingår i konceptet. Jag är hennes mamma och tar det. Jag förstår om en pojkvän inte orkar med henne. Det förstår hon också. Hon sa att nu ska jag inte vara ihop med någon förrän när jag mår så här. Jag tänker inte blanda in en pojkvän i mina problem. Klokt! Fortsättning följer..
Jag kom i säng vid klockan 2. Rejält trött idag. Nu ska vi på litiumprovtagning

Att vara modig

Idag fattade T sitt första modiga beslut att bli frisk från anorexian. Hon går med på att vi börjar på multifamily nästa vecka. Hon gjorde det utan tvång och övertalning. Jag fattar ingenting. Är så fruktansvärt glad och stolt över henne. Dock har jag lovat att hon inte behöver fortsätta om hon inte gillar det utan att sura. Jag har också lovat att inte prata för mycket om henne.
Här är en bild från min promenad innan idag

onsdag 3 december 2014

Morgonmöte i Lund

Idag var vi i Lund redan vid klockan 9. Tidigt tyckte T, men hon masade sig upp.  Där träffade vi läkare och behandlare. De var mycket nöjda över hur förra mötet gått. De tyckte de hade fått ut mycket om T och om oss som familj. Läskigt, men samtidigt nödvändigt för oss att blotta oss för dem. I början av T sjukdom gav jag mig/oss skulden för att det blivit som det blivit. Nu känner jag på ett annat sätt. Jag vet att vi är en fin familj som bryr oss om varandra. Att vi är kärleksfulla engagerade föräldrar. 
De vill att vi ska börja på en multifamilygrupp på tisdag nästa vecka. Då blir det först 4 heldagar och sedan 6 dagar utspridda över kommande år. T var först helt emot det, sen veknade hon lite. Hon är för söt när hon spänner ögonen i läkaren och säger: vad kommer jag få för nytta av det?!
Vi ska fatta beslut i kväll. T får ändå till sist bestämma, vi har tvingat henne på så mycket. 
Hon ska börja med lamotrogin igen. Vi avbröt ju förra försöker när hon fick sina första utbrott. De har ju som bekant fortsatt så det är nog inte tabletterna som  triggade dem. Det är T nöjd med. Hon ville inte sluta med dem. 
Vi glömde prata om kbt, det andra tog så mycket tid. Vi ska dit på tisdag igen så vi får ta det då.

tisdag 2 december 2014

Långt samtal om kärlek

Det är en ynnest att få prata viktiga grejer med sin dotter. I kväll har vi pratat kärlek och deras just nu väldigt dåliga förhållande i över en timme. Jag märkte att hon ville börja prata så jag dröjde mig kvar i fotöljen. Mycket riktigt så var det många tankad som snurrade i hennes huvud. För mig gäller det att sortera hennes tankar, återkoppla och lyssna. Jag vet att jag inte får säga för mycket eller ha för mycket åsikter för då slår hon bakut och stunden är borta. Vi kan inte prata om mat men vi kan prata om kärlek! God natt 

Möte med teamet i morgon

Möte i Lund i morgon klockan 9. Efter vårt möte förra torsdagen så har teamet haft vårt fall uppe för diskussion. Vi får se vad de säger i morgon. 
T är fortfarande sjuk så ingen skola varken igår eller idag. Det är sjukt mycket skolarbete de sista 3 veckorna. Fattar inte hur hon ska fixa det

måndag 1 december 2014

10 myter om anorexia

Det här blogginlägget har Leg sjuksköterska Elise Nilsson skrivit. T och jag mötte henne under våra veckor när vi var inlagda på Bup i Malmö. Jag märkte att hon förstod T på ett djupare plan. Det var även hon som sa att Bups behandlingsavdelning var fel ställe för T och att Lunds ätstörningsklinik skulle ta hand om oss i stället. Läs och begrunda :

”I många år var jag mycket sjuk i anorexia nervosa.” Detta är ord som tagit mig en tredjedel av mitt liv att uttala högt. I kombination med stigmatisering av psykiskt lidande är det all okunskap, alla antaganden, som fått mig att inte våga tala ut förrän nu. Varför ska jag berätta om någonting som omgivningen ändå inte begriper sig på? Varifrån ska jag hitta styrkan att bemöta alla fördomar? Och för vem är det jag berättar?

Ungefär så har mina tankar sett ut. Det är först nu, snart 28 år gammal, och frisk sedan sju år tillbaka, som jag väljer att att inte vara tyst längre. Detta på grund av att när jag själv började jobba som sjuksköterska inom barn- och ungdomspsykiatrin växte en frustration fram inom mig, en frustration över att jag, som legitimerad sjuksköterska, har en massa kunskap som behövs men som förblir tyst. Jag har varit tyst i alldeles för många år. För vem är jag egentligen tyst? Jag vill nu prata om vad anorexi innebär, i stort, för den som är sjuk. Vad det är och vad det inte är. Hur den faktiskt upplevs av den som insjuknat, i motsägelse till hur den bemöts av många. Jag vill öka förståelse. Låt mig få börja med att krossa de vanligaste myterna.

Myt 1: Anorexi handlar om brist på aptit
Anorexia Nervosa betyder på latin ungefär ”nervös aptitlöshet”. Det är en översättning som alltid provocerat mig då den inte överensstämmer med sjukdomsbilden överhuvudtaget. Anorexi handlar inte om en avsaknad av aptit, utan om en avsiktlig självsvält. Redan vid den medicinskt riktiga benämningen finns det alltså en osanning kring anorexi. Jag som själv led av sjukdomen i flera år skulle vilja hävda att aptiten var ständigt närvarande. Längtan efter mat fanns där jämt. Detta i sig är ingenting konstigt. Att drömma om mat är en fysisk reaktion på svält. Det normala, det friska, är dock att på egen hand sträva efter att häva svälten. Den naturliga reaktionen på hunger är att äta!

Anorexi handlar alltså om att motstå kroppens naturliga basala behov. Kanske blir det med denna förklaring lättare att förstå att anorexi handlar om självbestraffning och är ensjälvdestruktiv sjukdom. Som sjuk i anorexi är du hungrig, i princip hela tiden, men du tillåter inte dig själv att äta. Aptiten borrade ett hål i mig och det hålet förblev tomt. Efter mycket långvarig svält kan dock kroppen reagera på ett sätt som kan uppfattas som att man inte har aptit. Den kan då till exempel börja stöta ifrån sig viss föda på grund av att den inte längre, rent fysiskt, kan hantera den.

Myt 2: Anorexi handlar om att inte gilla mat
Jag har alltid, alltid älskat mat. Jag skulle t.o.m vilja påstå att mat är det bästa jag vet. Det är inte maten i sig som anorektiker inte gillar. Det är vad relationen till mat gör med huvudet. Det är ångesten som maten framkallar som anorektikern avskyr och fasar. Mat ger dig ångest, då dess innehåll ofta är oviss. Du vet inte vad maten kommer att göra med din kropp, dvs. det enda du har kontroll över i livet. För att återgå till namnet anorexia nervosa kan man alltså säga att det enda som faktiskt speglar sjukdomen någorlunda korrekt är ordet ”nervös”. Som sjuk i anorexi är du ständigt nervös och ångestfylld.

Myt 3: Anorexi handlar om en diet
Detta är en av de vanligaste myterna, en som verkligen förminskar sjukdomen och den som är eller varit sjuk. Dieter och bantning är i grunden är en aktiv handling för att uppnå hälsa. Anorexi handlar, som jag skrev ovan, om att inte tillåta sig själv. Anorexi handlar om att plocka bort, skära ner, dra in, begränsa. Inte enbart i förhållande till mat. När jag var som sjukast begränsade jag mig vad gäller det allra mesta i livet. Jag hade till exempel extrem kontroll på mina utgifter, jag var oerhört planerad och organiserad och kunde inte för mitt liv hantera spontana aktiviteter. Jag tyckte det var mycket obehagligt med kärleksfull beröring. Varför? Jo, eftersom för de allra flesta börjar anorexi med en känsla av otillräcklighet. Den börjar som en känsla av förakt gentemot en själv. Den börjar som en tro om att för att förtjäna måste man först prestera.

Att slagfältet blir den egna kroppen säger egentligen inte särskilt mycket om vad sjukdomen egentligen handlar om. Kroppen är lätt att ta på; genom kontroll av mat kan du styra kroppen. Kroppskontrollen du får med anorexi blir en illusion om psykologisk kontroll. Du tar inte itu med grundproblemet, för du har aldrig tagit reda på vad det är, men du tycker att ätstörningen, kontrollen över kroppen, får duga. Med ätstörningen har du åtminstone kontroll över någonting. Du är mästaren över din egen kropp. Du vet om det, och det ger dig en sorts inre trygghet som du inte haft förut. Du är medveten om att det inte är rätt, du är medveten om att du förstör din kropp, din hälsa, hela dig själv och ditt liv, men att släppa ätstörningen är ändå det absolut sista du vill. Den är allt du har en garanti på här i livet. Jag hade som sjuk överhuvudtaget inget intresse av olika ”dieter” eller kosthållningar; jag åt restriktivt och jag var restriktiv.

Myt 4: Anorexi handlar om ”viktfobi”
Denna punkt är klurig, eftersom den till viss del, åtminstone ytligt sett, är sann. Anorektiker ÄR livrädda för att gå upp i vikt. Detta är dock ointressant om vi inte även ser till vad rädslan står för. Jag har alltid vetat att jag inte är tjock. Jag har alltid varit smal, och har inte generna för fetma. Jag var inte i närheten av överviktig när jag började dra ner på maten. Vad jag kände dock var att jag inte var tillräcklig. Jag ansåg inte att jag var tillräckligt duktig i skolan, trots att jag oftast fick bästa betyg. Jag ansåg inte att jag var tillräckligt socialt kompetent, trots att jag hade många vänner. Jag ansåg inte att jag var tillräckligt smal, trots att jag var smal.

Individer som drabbas av anorexi är inte dumma i huvudet, ofta är de t.o.m mycket skärpta. De är inte heller blinda. De kan se att de inte är tjocka, de kan se att de är smala. Men detta blir fullkomligt oväsentligt i någons huvud där ingenting duger. Fokuset blir det som i dina ögon inte är perfekt. Du ser bara det som behöver korrigeras. ”Viktfobin” är alltså sann enbart i den bemärkelsen att för en anorektiker symboliserar vikten ett mått på prestation, disciplin och kontroll. Känslan av otillräcklighet sträcker sig över många områden, då anorexi handlar om extremt dålig självkänsla och självförtroende. Vad rädslan för viktuppgång faktiskt handlar om är en rädsla för misslyckande. Att eventuellt misslyckas med det enda du upplever att du är bra på – att kontrollera din kropp – är en ständigt gnagande ångest. För en frisk människa är vikten ett kroppsligt mätvärde. För anorektikern är det ett mått på kontroll. Ett betyg. En siffra som blir en symbol för om du är bra nog eller inte. Så länge siffran på vågen förblir densamma (kontroll) eller sjunker (prestation) sker således en ångestlättnad.

Myt 5: Personer med anorexi är manipulativa, självupptagna och vill bara ha uppmärksamhet
Sjukdomen gör personen manipulativ, eftersom sjukdomen innebär ett tankesätt som kräver att du behåller, och därför döljer, det som oroar omgivningen. Ingen accepterar anorexi, av självklara anledningar. Därför måste du lura omgivningen att du egentligen mår bra. Vad gäller uppmärksamhet kan jag bara säga såhär: det absolut sista jag ville som sjuk var att få uppmärksamhet. Jag har aldrig varit så ointresserad av att bli sedd som när jag var sjuk. Jag ville bara bli lämnad ifred med min ätstörning, min drog.

Myt 6: Anorexi handlar om utseendefixering
Anorexi handlar om utseendefixering enbart i den bemärkelsen att en person med anorexi ständigt vill ha koll på kroppen. De är inte utseendefixerade i den bemärkelsen att de vill vara snygga, vackra, fina, och så vidare. Jag har aldrig i hela mitt liv brytt mig så oerhört lite om hur jag sett ut som när jag var som sjukast i anorexi. Anorexi är en djupt depressiv sjukdom. En av de vanligaste symptomen vid depression är att du helt och hållet slutat bry dig om utseende och hygien. Jag minns exakt vad jag brukade gå klädd i när jag var som sjukast: ett par svarta manchesterbyxor som blivit alldeles för stora för mig och en stor stickad tjocktröja som jag försvann i.

Myt 7: En person som är jättetunn har anorexi
En person kan vara tunn av många olika anledningar. Det är inte kroppsstorleken som gör dig till ätstörd. Det är tankarna. Anorexi är först och främst en psykisk sjukdom, a sickness of the mind. Små tecken som skiljer en anorektisk kropp ifrån en frisk, men tunn kropp kan till exempel vara nedsatt kroppstemperatur, blek och torr hud, lanugobehåring i ansiktet, nacke och rygg, mörka ringar under ögonen, flera lager kläder trots att det är varmt.

Myt 8: ”Det är bara att börja äta!”
Detta är en enorm kränkning gentemot personer som är sjuka i anorexi. För att jämföra med beroendeproblematik så är det ungefär lika ignorant som att be en rökare att ”bara fimpa!” eller en narkoman att ”bara avstå från silen!” Mina föräldrar var alltid mycket stridande i att jag skulle få hjälp; den behandling jag fick i tonåren fick jag relativt snabbt, enbart på grund av deras kamp. Såhär i efterhand kan jag tyvärr se att den behandlingen jag fick då mest var en livlina – en livlina som höll så länge jag bodde hemma, hade föräldrar som vakade över mig, en samtalskontakt som följde upp mig veckovis, medicinerna mot depression och ångest – men som brast så fort jag sedan flyttade hemifrån i 20-årsåldern. Jag skulle då plötsligt äta utan övervakning. Jag skulle plötsligt se till så att jag behöll vikten utan någon att visa upp det för. Jag skulle alltså ta hand om mig själv, FÖR MIG, ingen annan. Vad som hände då var att sjukdomen tog kontroll, igen, och jag gick ner i vikt, igen. Denna gång mycket snabbare. Jag hade tidigare varit sjuk, nu var jag plötsligt allvarligt sjuk, utan skyddsnät. Ju sämre jag mådde desto mer isolerade jag mig själv.

Det var nämligen i isolering som sjukdomen fick möjlighet att ta över hela mig igen. Det var där jag återtog illusionen om kontroll. När experter slutligen talade om för mig att jag skulle kunna dö om sjukdomen fick fortsätta var jag övertygad om att de överdrev. Av rädsla för att någon annan skulle börja bestämma över min kropp sa jag dock åt mig själv flertalet gånger att jag skulle börja äta, på egen hand. Jag sa det, för att jag menade det. Jag ville verkligen det. Jag ville verkligen klara det, men enbart på egen hand. Aldrig att någon skulle få ta över det jag kontrollerat så väl. Jag misslyckades dock med att ta hand om mig själv, varenda gång. Sjukdomen, när den har gått så långt, går oftast inte att stå emot utan hjälp ifrån andra. Jag ansåg aldrig att jag var sjuk nog att få vård. Inte ens när kroppen började säga ifrån tyckte jag att jag förtjänade att börja äta. Jag var ju aldrigtillräcklig, och därför inte heller tillräckligt sjuk. Motvilligt tackade jag ja till ätstörningsbehandling inom slutenvård, och det räddade mitt liv. Idag vet jag att jag var tvungen att lägga över ansvaret på någon annan när jag var i det skicket. Det är alltså absolut inte så enkelt som att bara börja äta. Att äta är att gå till krig med alla demoner i ditt huvud. Att äta är att tappa kontrollen. Att tappa kontrollen är en övermäktig ångest som du i princip hellre dör än drabbas av.

Myt 9: Anorexi är en fas du växer ur
Jag insjuknade i anorexia nervosa när jag var 15 år. Jag var sjuk i sex depressiva år, kantade av enormt mycket ångest. Visst hade jag ljusare år, när jag var som närmast det vi kallar frisk, men i det stora hela var jag utan tvekan sjuk i sex år. Det är en allvarlig sjukdom och som ätstörd kan du inte kan få vård tidigt nog. Ju sjukare du hinner bli, desto starkare blir sjukdomen, desto mer motstridig blir du vad gäller att ge upp den, desto sämre är prognosen att tillfriskna. Det tog mig många år att bli fri och det har tagit mig många år att bearbeta minnena av alla år jag var sjuk. Tillfrisknande ifrån anorexi är ingenting som sker på en dag, några veckor eller månader. Det tar ofta flera år. Ibland kan det ta ett helt liv. Nära hälften blir aldrig helt friska. Anorexi är en sjukdom att ta på allra största allvar. För den som insjuknat och sedan tillfrisknat är kampen mot sjukdomen troligtvis något den måste föra i många år därefter, kanske resten av sitt liv. Anorexi är som en demon i ditt huvud, med en hjärntvättande röst, och det krävs oerhört mycket av dig för att slutligen lyckas be denna röst hålla käft. Men det är så himla, himla värt det! Anorexi går inte att leva med. Anorexin är aldrig nöjd. Obehandlad leder anorexi till döden.

Myt 10: Du kan inte bli frisk från anorexi
Här är det viktigt att definiera frisk ätstörd. Det går helt klart att bli frisk från anorexi, men det kräver väldigt mycket jobb. Det kräver också en acceptans kring att friskhet framförallt innebär att kunna hantera och stå emot tankarna, inte nödvändigtvis att vara helt fri från dem. Det går återigen att jämföra med beroendesjukdomar. En nykter alkoholist kanske alltid kommer att känna sugen efter alkohol, men det som gör den ”nykter” är att den lärt sig hantera det. Personligen är jag idag hundra mil från där jag var när jag var sjuk. Jag lever efter den egna devisen ”Gör motsatsen till vad de anorektiska tankarna säger åt dig!”. Att tillåta mig själv att vara arg på sjukdomen och att ge tillbaka är det som fungerat bäst för mig.

Att välja

En av de svåraste sakerna för T är att välja. Det har bara blivit värre och värre med beslutsångesten. Det gäller alla beslut i hennes liv. Den eller den tröjan? Följa med dit eller dit? Ris eller nudlar? Håret i tofs? Göra slut med pojkvän ? Så fort det blir ett val blir det kortslutning i hjärnan och ångest. Jag försöker hjälpa henne att fatta besluten så hon känner att hon har tagit ett eget beslut, men det är svårt