Tempo

Vi sov 12 timmar igår natt, 12 timmar!!!! Vi började dagen med engelsk frukost på hotellet. T lyckades peta och skära i varje grej utan att få i sig mer än lite te och rostbröd. Dock utan panik och tom med lite skämtande om sin röra på tallriken. 

Vi tog en röd buss och lyckades på den resan se riktigt många sevärdheter. Vi stannade vid Big ben och strosade runt. T började mörkna igen, det var massor med folk och hon frös trots dunjacka och vantar. Började gnälla på fotona vi

tog, att hon var ful och tjock osv. Man märkte att nu kommer det braka igen. Mycket riktigt. "-jag vill hem nu!!" Sen tågar hon på i riktning mot en busshållplats, mannen i full fart efter och jag haltande i mitt långsamma tempo. På en buss och hemfärd. Väl hemma på vår station drar hon igång igen med en massa ologiskt ordtjafs. Hon verkar ärligt talat lida av vanföreställningar just nu. Kontentan var att hon ville vara hemma på hotellet själv. Vi var tveksamma men bestämde oss för att ge henne nyckelkortet. Hon tågade iväg och vi gick och drack kaffe och var på mycket dåligt humör. Vräkte av oss till varandra och konstaterade att nu är måttet rågat, detta var sista resan med henne. Vad fan är det för fel på henne?  Vi får be om mer hjälp när vi kommer hem med henne. Så sjukt frustrerade var vi.

Dock var vi överens om att det inte är någon idé att konfrontera henne mer i London, hon är för instabil för att det ska vara säkert. 

Vi bestämde oss för att ge henne två timmar själv. Så vi fördriver två timmar med tankarna på vad hon gör. Skadar hon sig, är hon på hotellet och 1000 andra tankar. Lyckas överleva. 

Med nervösa steg går vi sedan uppför trapporna till hotellrummet. Hon ligger i sängen och stirrar in i väggen. Efter någon timme börjar hon prata igen. Vi fortsätter eftermiddagen och kvällen som inget har hänt. Shopping och vi genomför ett mycket lyckat besök på Jamie Olivers italienska restaurang. Man kunde beställa halva pastaportioner och det var perfekt för henne. Sjukt god mat var det, nästan så vi går dit i kväll igen.

Mysigt småprat på hotellrummet innan vi somnar. Hon planerar resten av tiden. Hon vill hinna äta scones, bakverk, gå i den affären osv. Jag vet att hon så gärna vill äta alla dessa grejer för hon älskar mat egentligen. Hon har ingen våg och då leder allt detta till panik och ångest. Jag vet men det är så jävla svårt. Vill ju bara må bra och njuta. Det vill ju även min sjuka lilla T, jag får aldrig glömma det.