Besökpstoppen

Besökstoppen

söndag 15 mars 2015

Att inte ge upp

Fick häromdagen en fråga från en ätstörd tjej/kille. Hen undrade hur jag behöll motivationen och inte gav upp om min dotter.

 Jag vill bara börja med att beklaga att du mår så dåligt och att du känner att dina föräldrar håller på att ge upp. Det måste verkligen vara skitjobbigt för dig. Inte nog med att du är allvarligt sjuk i en ätstörning så känner du att du glider ifrån dina föräldrar och är en belastning för dem. Stackare, det ska ingen få bära. Jag lider med dig och med dina föräldrar. Dock tror jag inte dina föräldrar är på väg att ge upp men de är inne i en svacka. Det tär enormt på dina föräldrar också din sjukdom och som förälder är det så himla svårt att känna att man är till hjälp. Är du som min dotter så skjuter du säkert ifrån dig dina föräldrar, håller det mesta inom dig. Har svårt att sätta ord på hur du mår och vad som styr dig. Jag vet bara hur skönt det varit de gånger min dotter släppt in mig i hennes tankar, ångest eller vad det än är. De gånger har gett mig kraft och energi. Då känner jag att jag kan hjälpa och stötta. När vi är i det läget att jag bara tjatar och kontrollerar maten och hon sitter tyst och bara blänger. Då är det svårt för mig att orka kämpa. Då känner jag mig handlingsförlamad och ledsen. 
Jag tänker mycket på hur min dotter var före sjukdomen. Tittar mycket i gamla album osv. och tänker på tex vad som gjorde henne glad då . Hon är ju enormt förändrad som människa men jag måste hela tiden påminna mig om att det här är inte hon, det är sjukdomen anorexia som gjort henne till den hon är just nu. Att hon finns kvar därinne och vill komma tillbaka. 
Jag försöker också prata framtid och möjligheter eftersom jag vill att hon också ska göra det. Tror det är viktigt för henne att inte bara bli sin sjukdom. 

Nu har jag pladdrat på, men det viktigaste för att du och dina föräldrar ska orka kämpa på är att ni måste prata med varandra. Ta hjälp av varandra och du måste på något sätt visa för dem att de är viktiga för dig i ditt tillfrisknande. Det ger dem kraft, jag lovar!
En stor varm lycka till kram <3

2 kommentarer:

  1. TACK för ditt svar. Dock tror jag att de nästan verkligen kommer ge upp..tyvärr, men jag måste börja kämpa därför. Jag är en tjej på 16 år för den delen, jag vill inte att de ska ge upp på mig, jag behöver dem. Din blogg hjälper mig jättemycket, tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Snälla börja kämpa lilla du!!! Mest för din egen skull men även för dina föräldrars skull. Jag håller tummarna ❤️

      Radera