Vår dotters jobbiga resa mot att bli frisk har pågått i 2,5 år nu. Jag har lagt allt åt sidan och bara borrat ner huvudet och kört. Har inte tvekat en sekund, bara kört på. Det har varit dalar och toppar. Det har gått framåt,men i snigelfart. All min energi går åt till att planera mat, handla, laga mat, hjälpa T, stötta T, tänka på T, oroa mig för T, ringa samtal som har med T att göra, träffa läkare, träffa behandlare, skjutsa till psykolog, hjälpa T med skolan eftersom hon inte går så mycket där, skjutsa till praktik, ha kontakt med hennes lärare, övningsköra, hjälpa till med teori och säkert ännu mer grejer som jag inte kommer på just nu.
Jag minns inte längre vem jag är. Jag minns inte vad jag tycker är roligt att göra. All tid som jag inte ägnar åt T eller de 50% jag jobbar ligger jag i soffan. Jag bara ligger och ligger. Funderar på om det finns något roligt att göra. Jag kommer inte på något. Vad är kul och vad ger mig energi?! Jag vet inte. Jag är en hyfsat klok människa och inser att detta inte är bra. Jag orkar bara inte göra något åt det. Vet att jag borde börja tvinga mig till grejer, men jag minns ju inte vad som är kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar