Samtal

Utdrag från ett samtal

Efter vårt förra samtal har jag tänkt på att ditt största problem är att du skuldbelägger dig själv hela tiden i alla situationer. Du märker det inte själv, du är inte medveten om det, du tror att du inte gör det eftersom du vill vara superkvinna. 

Tystnad. 

Skuld är den mest förödande känslan av alla känslor. Den bryter ner en. Den har brutit ner dig mer än du förstår. Du tror att du har gått vidare och inte skuldbelägger dig själv. Det stämmer inte. 

Tystnad 

Det är länge sen jag såg en kvinna med så lite energi och en kropp i så stark panik. Jag ska försöka hjälpa dig få tillbaka kraft. Jag lovar.

Fortsätt nu och ha en mysig födelsedag , det var ju nästan synd att du skulle behöva komma hit och bli så ledsen på din födelsedag. Tänk nu på vad vi pratat om så ses vi nästa vecka.

Tvära kast

Tittar på mobilens display som lyser upp. Det är T som ringer och avbryter min för tillfället väldigt mysiga flykt från verkligheten. Jag har precis suttit på en filt vid havet och druckit rött bubbel med goa vänner. Har skrattat, njutit och känt mig mer levande än jag gjort på flera månader. Vi är alla som sitter rätt stukade av livet på olika vis, men i det sammanhanget kan vi berätta och dela med oss om saker och händelser vi aldrig annars gör. Vi är trygga med varandra och vi respekterar varandras olikheter. Trots i allt jobbiga kan vi skratta åt varandras och vårt eget elände.

Det börjar bli småkyligt och vi bestämmer oss för att gå upp mot stugan. På tomten  finns ett helt bestånd med liljekonvaljer, min favoritblomma. Jag stannar upp och luktar. Får en luktförnimelse från min barndom och minns alla buketter med liljekonvaljer jag plockat. Telefonen börjar vibrera ilsket och vips är jag i beredskapsläge igen. I andra ändan hör jag T som snyftar "mamma". Mitt hjärta snörps åt och jag svarar " vad är det gumman?". Nu är det bara hulkande och snyftningar från andra sidan. T är i väg på sitt livs äventyr. Hon fick biljett till Summerburst i Göteborg av sin pojkvän i 18-års present. De ska vara borta fredag till lördag natt. Sova en natt på hotell och se Axwell och ingrosso, Avicii mm. En dröm för en frisk T, men nu det mest skrämmande hon kan göra. Vara borta från oss en natt. Det har hon inte varit på mycket, mycket länge. Hela veckan har varit darrig och ett stort utbrott har vi överlevt. Hon har varit omänskligt nervös. 

Nu ligger hon på ett hotellrum i Göteborg och går igenom en ångestattack delux. Jag pratar och lugnar, försöker avleda och till slut märker jag att hon kommer tillbaka. Jag säger att tvinga dig nu till arenan och titta på Axwell och mår du fortfarande inte bra så hämtar vi dig i natt ( det är ju bara 35 mil).Vi småpratar ytterligare en stund och sen säger hon hejdå. 

Jag går tillbaka till stugans värme och anstränger mig för att hitta tillbaka till den varma känslan jag hade innan telefonen  ringde och påminde mig om att mitt liv är inte som alla andras liv. Jag lyckas inte helt, känslan av oro är för stor. 

Väl hemma får jag ett sms från henne som är fullt med glada gubbar och hjärtan där hon berättar hur bra det varit och att hon hoppas att även jag haft det trevligt. 

När jag sovit en timme ringer telefonen och då undrar hon om hon ska ta sin medicin som hon glömt ta klockan åtta. 

Ilska

"Tror du jag är så dum att jag kräks över en timme efter jag ätit!!! Att jag väntar så länge" " Jag har börjat parfymera badrummet för jag luktar så mycket svett" "kan du inte bara låta mig vara!!" " Du bara skapar problem som inte finns"

Orden och alla försvarsargumenten  flödar när jag pratar med henne. Väntade tills hon gjort kvällens kräkning på badrummet och jag hittat säkra spår. 

Försöker prata, säger att jag vill hjälpa henne. Hur kan jag hjälpa henne? Möts av vassa ord och ilska. Hon vägrar erkänna fast hon sitter med rosa kinder och hon vet att jag vet att hon ljuger. 

Mellomys

Att se på mello kräver godis och annat gott för att inte somna. T laddar upp hela dagen. Hon vill ha chips och dipp. Hon vill ha Tutti fruttigodis. Oh, vad hon är laddad. För tävlingen eller godiset det är frågan?! 

Kompenserar matintaget under dagen för att ha marginaler. Jag låter det vara och kommenterar det inte. 

Kvällen kommer och hon börjar optimistiskt." Jag vill ha chips nu, vill du också ha?" Jag drar på det. Är proppmätt efter middagen. "Jag vill inte ha om inte du ska ha. Vill du ha? " " Jo, det hade varit gott" Så där sitter jag och äter chips fast jag inte vill ha. Det är så underbart vad man gör för sin ätstörda dotter. Hon ger sig på godiset också, tar en bit och biter den i små små bitar. Jag ser att tankarna börjar snurra. 

Helt plötsligt kommer hon på att hon ska gå och bada. Då vet jag att nu kan hon inte hantera ångesten längre efter att ha ätit 2 dl chips och 5 tuttifrutti godis. Det måste upp. Honatt det inte hörs att hon kräks när hon låter badkarets vatten rinna. Jag vet att hon sista veckan har haft en kräkperiod. Jag vet att hon brukar kunna sluta igen. Jag vet att jag måste prata med henne. Jag vet att hon kommer bli väldigt arg.

Trädgård

Sitter på trädäcket och tittar ut över trädgården. Det kliar i fingrarna och när kaffet är urdrucket ger jag mig nog ut för att dela lite funkior och annat smått och gott. Känner mig lite inspirerad faktiskt. En ovanlig känsla som jag nog ska följa. 

Trädgård har varit en stor hobby för mig under de senaste 20 åren och det här är den andra trädgården som jag byggt upp. Jag älskar att kombinera färg, form, höjd i rabatterna. Jag älskar att hitta ovanliga fynd av växter. Jag går igång på rosor och perenner. Jag och mannen har varit runt i England på tre trädgårdsresor så det är ett gemensamt intresse. 

Här är några bilder på mina blommor 

Att erkänna för sig själv

Dagarna går sin gilla gång här hemma. Jag har fokus på att hålla mig lugn och göra så lite som möjligt, stanna upp när alla tankar börjar flyga rundor i mitt huvud tänka att det bara är tankar. Det är inte lätt men det går lite bättre. Min chef ringde för en stund sedan och undrade hur jag mådde. Det kändes lite bra. 

Har träffat terapeuten ett par gånger och det kan nog bli bra. Hon ställer frågor som jag logiskt vet svaret på men som egentligen ställer till det mer för mig och mitt mående än jag vill erkänna. Att våga visa sig svag, att  vara oumbärlig superkvinna, att tänka på alla andra men inte sig själv osv.  Hon säger att jag måste vara oerhört försiktig eftersom mina energinivåer är så extremt låga. Det är så små marginaler till att jag skulle kunna trilla dit helt och hållet. Det ska jag inte göra!!! 

För mig är det så overkligt att jag mår så här, att jag är så skör. Det är inte jag. Jag vill inte vara så här. 

Fokusskifte

Denna ljuvliga varelse kom in i vår familj i fredags och sen dess är inget sig likt. Vi har fått en bebis och nytt fokus. Det ska ut och kissas flera gånger i timman. Han ska få obegränsat med tyck om och uppmuntran. Mår han bra? Längtar han efter mamma? Sover han? Är han hungrig? Den kommentaren som är sagd minst 1000 gånger är:"Åh, så söt han är!"

T tar sitt uppdrag på största allvar på alla tider förutom när han vaknar vid 4-5 tiden på morgonen och behöver kissa. Då messat hon mig och så tar jag ut honom och sen lägger jag mig på en madrass på golvet och försöker sova vidare. Han leker då runt mig en stund och sen lägger han sig och sover en stund till. 

Som sagt nytt fokus och det är lite befriande faktiskt. Ibland har det känts som vår familj har en litet lock på oss, att vi lever i anorexi, depressionsbubblan och att det har blivit vi på något sätt. Att i vår familj reagerar mannen och jag direkt på ett speciellt tonfall hos T. Hur mår hon? Kommer ångesten? Kräks hon? Kommer aggressionsutbrottet? Gråter hon? Vi blir på helspänn direkt. 

Nu sitter vi och tittar på en bedårande söt valp istället och det känns skönt.

Äntligen lite positiva besked

Efter att allt känts som om det gått emot oss ett bra tag har vi äntligen fått lite positiva besked. 

Mannen har fått ett nytt jobb nära där vi bor som innebär att han kommer kunna hjälpa till mer hemma.

Vi verkar få ett positivt besked angående vårdbidrag som gäller till juni nästa år. Det innebär att jag inte behöver jobba heltid. 

Nu är det bara T:s försäkringspengar som vi hoppas ska komma också.

Nu ska jag fortsätta sitta i solen och göra ingenting.

Skolidrott

Tvingade iväg T på skolidrotten i morse. Tycker att det är onödigt att inte bli godkänd i det när hon egentligen är så duktig. Det var orientering i skogen parvis. Hon och hennes partner gick banan på en timme. Jag hämtade henne efteråt och hon var helt okej. Väl hemma tar hon slut helt. Kroppen blir konstig och hela hon mår konstigt / dåligt. Den tar slut liksom. Den känslan har hon resten av dagen.

T har de två senaste veckorna ätit bättre än på evigheter. Några gånger till och med mer än mig. 

Jag vet ju att det finns några ungdomar med liknande problem som läser det jag skriver. Känner ni igen det som beskriver? Hur länge har ni ätit bra innan kroppen börjar svara igen? Tacksam för respons, givetvis från alla, inte bara ungdomar. 

Sjukskrivning

Efter att ha träffat min läkare så hade hon bytt inställning igen. "Nu får du inte jobba mer!!!!" sa hon när jag berättade vad som rörde sig i mitt huvud och eftersom att blodtrycket blivit ännu högre trots medicin. "Gå i terapin och gör bara sånt du mår bra av!"

Så det är så jag gör nu och det känns så skönt. Bara det gjorde att jag kan slappna av på ett annat sätt. Att en tyngd försvunnit från mina axlar. 

Här är en bild från min morgonpromenad.

Hund

Får jag presentera vår nya familjemedlem som T står och håller i ett fast grepp. Om en vecka kommer han hem och tills dess ska vi komma på ett namn. 

Vi har ju som jag skrivit tidigare varit sugna på hund men inte kunnat enas om ras. Nu föll alla bitar på plats och vi kom överrens om denna lilla Berner sennenvalp. Han har alla bra sidor i sitt temperament vi vill ha. Glad, lugn och trofast familjehund. Används även som terapihundar. På minuslistan kom storleken men vi kom fram till att det var coolt. 

Högt blodtryck

Har haft väldigt lite energi den här veckan till att skriva. Känner dålig motivation och känner att jag upprepar mig själv. Jag vill inte hitta på saker att skriva utan jag vill att de ska komma av sig själv. 

Mitt blodtryck har visat sig ligga skyhögt och har med medicin försökt få ner det. Det har gått ner lite men det är inte bra nog ännu. Har dock en hel del jobbiga biverkningar av både den och den antidepressiva jag också börjat äta. Så nu får jag se hur T har haft det när hon har börjat ta sina mediciner. 

T har haft en stabil vecka, peppar peppar

Energi

Jag kom hem helt slut efter min dag på jobbet medan T var pigg och glad. Hade gjort sig lyxmackor som hon var så nöjd över. 

Blev lite förberedelser för morgondagens engelska nationella och psykiatri. 

Helt plötsligt säger hon att hon är sugen på att jogga långsamt med pappa. Han tackar aldrig nej till motion så sagt och gjort sticker de ner till havet och springer. T har inte ens tänkt tanken att träna de sista 4 månaderna, så detta var ett framsteg. I morgon ska hon och sjukgymnasten börja träna upp hennes klena överkropp på deras gym. Tänker somna med en go känsla. 

Sömn

Suck, ska nu iväg på min första jobbdag på ett tag. Vad händer? Somnar vid halv 12, men vaknar upp halv 2. Inte en chans att somna om. Försöker dricka mjölk, byter sovplats, provar läsa lite. Nej, tankar virvlar och min hjärna går på högvarv. Ligger och lyssnar på när tidningsbudet kommer, regnet som smattrar, fåglar som kvittrar. Går in på sovrummet igen, ligger och lyssnar på mannens andetag. Vid halv 5 går jag upp. Gör frukost och plattar håret. Tar blodtrycket, inser att än hjälper inte min blodtrycksmedicin. Bit ihop och pröva jobba idag. Det kommer säkert gå bra

För stora kläder

Att prova kläder med T är en nervpärs, jag tror nog jag skrivit om det förut. Hon blir oftast på fruktansvärt humör i provhytter. Så där arg att blicken är svart och hon blir inåtvänd. För mig gäller det att vara maximalt osynlig men samtidigt ha en åsikt. Sjukt svårt!

Just nu är det ju modernt med mönstrade, lite stora byxor. Överallt i affärerna finns de. T tycker det är snyggt och försöker om och om igen hitta ett par som duger. Hon provar och konstaterar argt att hon ser tjock ut, att hon ser bred ut och att de är konstiga. Nej, hon ska inte ha några!! Gången efter samma visa, nu tror jag nog hon provat 15 olika par och samma resultat. 

Hon letar även efter korta jeansshorts och när även stl 34 är för stort är det inte kul. Då blir hon arg för att de tillverkar för stora storlekar. Det är ju inte klokt att  hon som ändå inte är så liten kan hitta ett par som passar. 

Just nu har hon tyvärr slutat bry sig lite om hur hon är klädd, väljer oftast hoodie och mjukisbyxor. Det är ingen bra trend känner jag. 

Besök hos mina föräldrar

Jag har inte orkat ha besök den sista tiden, men mina föräldrar vill ju fira T:s födelsedag. Jag och T bestämde oss för att åka de 35 milen dit de bor och sova över en natt. Mannen har gubbaträff hemma hos oss så vi var sugna på att komma hemifrån. T pratade nästan oavbrutet de två första timmarna om Valborg och festen hon varit på. Pratade om den goda frukosten hon ätit med kompisarna. Som vanligt när hon är speedad tänker jag mani. Nu är hon manisk, nu kommer det de väntat på. Det är ju inte så, det vet jag, eller chansen är liten. Varför kan jag inte bars vara glad att hon är glad?! Tredje timmen spelade hon musik och sen somnade hon. 

Det har varit en mysig kväll hos mina föräldrar. De hade fin oxfilé med goda tillbehör. T fick panik direkt när de i hennes enorma filébitarna las på tallriken. Mamma får jag skära bort halva direkt?!sen åt hon bara upp hälften av sin halva bit. Jag lät henne vara, hon satt med oss vid matbordet och pratade glatt om allt möjligt. Det blev en mysig middag trots att hennes tallrik hade mycket kvar. 

Vi avslutade kvällen med film och småprat. Alla känner sig nöjda och glada , det har ju varit lite kaos de sista gångerna T har träffat mina föräldrar, så detta var skönt för alla.

Legendariskt möte

Vaknade upp nyss efter att ha sovit bort tidernas migränanfall. Det är tredje gången i mitt liv som jag drabbas av migrän och att jag fick det just igår är väl inte helt otippat. Både samtal med min läkare och möte i Lund med T:s läkare och behandlare. 

Kvällen till Valborg bestämmer sig T för att åka till en vän i Lund med två andra kompisar. De ska ha tjejkväll och sedan ge sig ut i Lund på Valborgsfirande på förmiddagen. Vi har möte vid tre hos hennes läkare, och jag förstår att Valborg i Lund innebär någon form av alkoholintag. Upplyser henne om att det mötet är viktigt. Inga problem mamma, jag är ansvarsfull. Skjutsar henne till tåget vid sju och sedan har jag en härlig ensamkväll eftersom mannen är på konsert. Ska hon verkligen fixa att sova över? Hon har inte gjort det vare sig hos pojkvän eller kompisar på över ett år. Gjort några försök men behövt bli hämtad när ångesten har blivit för jobbig.

Jag skriver godnatt och får godnatt tillbaka. Halvslumrar hela natten, väntar omedvetet på att hon ska ringa. Det gör hon inte dörren halv 8 på morgonen, på ett strålande humör. Vi bestämmer hur det ska gå till när vi ska hitta varandra bland 30 000 valborgsfirande ungdomar. Vi hittar en bra lösning och tid. 

Innan vårt möte tillbringar jag med storasyster som bor och läser i Lund. Vi äter lunch och pratar. Hon är lite solbränd efter en resa till Holland med skolan och är så glad och lycklig. Pojkvännen och hon har fått en tvåa med inflyttning i juli. Livet leker för henne just nu och jag blir varm i hela hjärtat när jag tänker på henne. 

Efter mycket om och men hittar jag T, och vi åker på mötet. Jag känner på lukten att hon har druckit. Scannar in att hon är sansad och helt okej, bara lite, lite påverkad. Bestämmer mig för att vi åker till mötet. De känner också att T luktar, vi utbyter lite ögonkast. T pratar på mer än vanligt. Vi börjar prata och sen blir det en timme riktigt bra möte, så bra att läkaren på väldigt mycket skoj säger att lite Redbull och vodka innan nästa möte också T så kan vi prata om viktiga saker igen. Under mötet berättade hon om hur hur dåligt hon mådde veckan innan sin födelsedag. Att jag hade fog för min oro. Att hon hade velat dö. Att det nu känns lite bättre igen. 

Hon berättade att hon är orolig för mig och känner skuld. Att hon vill bli självständig, men att det måste gå långsamt.

Vi pratade halva mötet om mat och hur hon ska våga äta mer. För första gången kunde vi vara lite tuffa mot henne när hon berättar att hon visst äter jättemycket. Passande nog hade hon suttit och petat i en Cesarsallad jag hade tagit med mig till henne. Det var en ren straffspark till oss. De frågade om hon ville träffa en dietist och det ville hon. När mötet var slut sa läkaren att det här var ett legendariskt möte av två anledningar. Dels att hon var salongsberusad men framförallt för vi kunde prata om mat utan att hon blev vansinnig.