Ett steg framåt och två steg bakåt

Ligger här på lördagskvällen och gråter en skvätt. Jag är så trött på att hela tiden få ta emot T:s utbrott. De som hon hela tiden utsätter mig för. Hon slår på mig stenhårt samtidigt som det känns som hon utnyttjar min snällhet. Hon klarar sig inte utan mig, måste dra in mig i allt men samtidigt måste jag väga mina ord på guldvåg. Annars vänder det på en millisekund och hon tar ut ALLT på mig. Hur hård är jag? Hur mycket orkar jag ta? Hur mycket orkar jag hjälpa?! Jag vet att jag är viktig för henne, det är skönt att hon pratar med mig om mycket( även om hon döljer mycket) 

Hon har varit på jättedåligt humör i flera dagar, mycket beror på att hon är frustrerad för hon mår sämre. Säger att det känns som hon stampar på samma fläck. Vill bli bra, vill må bättre. Då gäller det depressionen. Ätstörningen och magfixeringen har henne i ett hårt grepp just nu. Hårdare än på länge tyvärr. 

Igår var pojkvännen här och hon skulle på fest. Vi hade pluggat bra under dagen, skönt. Dock hände det någonting mellan dem innan hon skulle iväg och så vände hon tvärt igen. Började skrika och gapa om att jag gömt tabletterna ( theralen) osv. Det slutade med att hon fick i sig 8 av dessa tabletter när maxdosen är 5. Jag gick in till henne och bad henne gå att u upp dem, fick en ny utskällning men efter 4 minuter gjorde hon det. Sedan blev det ingen fest utan de låg och sov hela kvällen fram till 23 då han skulle iväg och jobba. Då vaknade hon till och satt uppe till 2. Jag hörde att hon packade och förstod att hon skulle iväg på morgonen med pojkvännen när han slutat jobba. Jag råkade gå upp på toan en gång och då kommer hon upp och tjatar och panikar om sin feta mage, är superarg och superledsen. Hör henne sticka vid klockan sex och sover sen som en stock fram till halv 11, normalt?! Mannen och jag bestämmer oss för att åka till Malmö och shoppa och äta. Vi har en bra eftermiddag även om den blev i dyraste laget. 

När vi är på väg till restaurangen ringer hon och vill åka hem. Förstår direkt att nu är det något. Vi avbryter och säger att vi kommer och hämtar henne. Får ett sms där hon frågar vad man ska säga till pojkvännen när hon känner att hon vill vara själv och han blir ledsen. Förstås skriver jag ngt fel och hon blir arg på mig igen. När vi har 15 minuter kvar ringer hon och säger att hon gått därifrån, sedan får vi ha ett långt telefonsamtal tills vi är framme. Hon har givetvis inte ätit på hela dagen och efter att ha krängt en godispåse så piggnar hon till och blir trevlig. Vi äter sushi hemma och badar spa. Ser på lördagsunderhållning och allt känns som vanligt. 

Ända tills jag kommenterar att hon ska väga sig igen, då vänder det igen och hon drar in på sitt rum, sur på mig som vanligt. 

Innan i kväll har hon sagt att hon vill bli väckt tidigt i morgon, att hon vill träna, att nästa vecka vill hon gå i skolan alla dagar. Att hon ska träffa sin tjejkompis på tisdag. Allt låter som godis i mina öron. Hoppas hoppas!! 

God natt!!