Hämtade T vid halv 2 och var hemma en halvtimma senare. I bilen pladdrade hon på och berättade om hur kul det varit. Hur hon pratat med den och den. Jag fick köra i 50 för det var tät dimma. Lite läskigt faktiskt. När vi närmar oss hemmet säger hon helt plötsligt:" jag är faktiskt lite nöjd över mig själv. Jag var modig idag som utmanade mig själv och lyckades".
Blir tårögd av två anledningar. Den ena för jag känner mig stolt, den andra för jag tänker på hur fruktansvärt dåligt hon mår eftersom att det självklara i att vara glad och social inte längre är självklart för henne. Att det måste ses som ett stort berg att bestiga. Tanken som så ofta slår mig väller över mig igen. Hur kunde det bli så här?
Idag blir en seg dag och måste bli det fast jag egentligen vill att T ska plugga och komma ifatt med skolarbete. Får bli en avvägning.
Jag själv ska se på Kalla och planera en kär kollegas avtackning. Ska spela in och redigera en film till henne som jag hoppas ska bli rolig. Det är kul när inspirationen kommer över en. Det har inte varit så ofta senaste åren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar