Varför vänder jag allt mot mig själv?

Lilla fundersamma T funderar på vad som hänt inuti henne den sista veckan. Sitter i bilen och pratar om hur det känns när hon mår dåligt. Att just nu behövs det i princip inget för att hon ska drabbas av jobbig ångest. Det kan visst räcka med ett ord, en blick för att hon vänder det till något negativt om henne. Då trycker det över bröstet, det strålar ut i armarna och förlamar henne. Hon blir rädd, det är fruktansvärt obehagligt. Hon vet att det går över men just nu händer detta flera gånger om dagen. Då i en period vi bara är hemma och ingen stress med skola osv. Vi har ju sportlov. Hon pratar på, är så duktig på att uttrycka sig. Jag lyssna, visar att jag hör men vet att om jag säger ett enda fel ord blir hon arg och sluter sig i bubblan igen. Det enda jag kommer på att säga är: " lilla gumman vad jobbigt du har det"