Har precis pratat med läkaren på telefon. Hade en hel lista med grejer att ta upp och han svarade tålmodigt på dessa. Det är så skönt att prata med honom. Han är så inkännande och peppande.
Han säger att det tar tid innan medicinen börjar hjälpa. Att vi ska ha tålamod. Att vi är så bra på att ha just tålamod och göra fiffiga lösningar för T. Skönt med lite beröm. Det är lättare sagt än gjort. Jag försöker verkligen. Den andra grejen som oroar mig är vad som händer i april när hon fyller 18 och jag inte längre kan vabba. Just nu jobbar jag halvtid och hjälper T med alla måltider, transporter till skolan, skolarbete, tröstar, peppar, lyssnar, håller sällskap. Målet är givetvis att hon ska klara sitt liv själv, men som läget är gör hon ju det inte. Gör hon det om 3 månader? Oron kryper i mig. Hjärtat slår hårt. Panik. Bestämmer mig för att skjuta undan tankarna ett tag till.
Finns det någon därute som har förslag på vad jag kan göra när hon fyller 18? Hur har ni löst det utan ekonomisk bankrutt?!
Hej.
SvaraRaderaSvårt det där,själv gjorde jag allt det där i 4 år.
Saken är,att någon gång måste de ta eget ansvar.Du måste hjälpa henne med det.
Allt kan inte komma helt plötsligt,då blir det för mycket på en gång och risk att allt rasar.
Sätt er och prata med henne och hör hur hon tänker,be henne göra en plan om hur ni skall släppa över till henne.Samtidigt gör ni själva en plan för hur ni tycker att man kan börja släppa på ansvaret.Sedan sätter ni er och jämför planerna och kommer överens om ett bra första steg.Sedan följ upp en gång i veckan,går det bra så kanske kan ni släppa på något mer.
Detta hjälpte oss.
Kram
Ja, du har så rätt. Egentligen är det sånt vi gjort med vår andra dotter och när T var yngre. Just nu är jag glad om hon klarar av att gå till skolan 75% av tiden och inte få några genomklappningar så jag gör allt annat. Det känns enklast så men vet att jag gör henne en björntjänst. Det börjar dock bli dags för att göra som du säger, så svårt bara att hitta rätt timing. Kram
Radera