Att vilja vara som alla andra

Dottern och vi har haft våndats i några dagar. Många av hennes kompisar har bokat resa till Aya Napa i sommar. Det ville ju hon också så klart. Då ställs allt på sin spets. Verkligheten kommer obehagligt nära.  Alla  katastroftankar sätter igång hos mig. Hur ska hon klara detta? Hon som inte ens kan åka buss till skolan själv? Hon som inte kommer kunna beställa en portion mat utan att få panik? Hur blir hennes litiumnivå med så mycket värme och antagligen alkohol? Hotet för litiumförgiftning är överhängande. Hur ska hon orka umgås med folk när hon blir helt utmattad efter 4 timmar i skolan? 

Jag inser att jag inte kan säga att hon inte får. Måste vara smart. Hjälper henne med att kolla, fundera, talar om att jag tycker det är friskt att hon vill försöka, att hon förhoppningsvis mår bättre i augusti. Talar noga om vad jag kommer vara orolig för om hon åker, att jag måste upplysa hennes närmsta kompis om symptom på förgiftning och att hon måste direkt till sjukhus om dessa visar sig. Hon våndas så mycket i tre dagar att jag lider med henne. Vill att vi ska bestämma åt henne. Jag lyssnar och lyssnar. Säger att är det pengarna som stör henne så hjälper vi henne. Hon gråter och gråter. Tycker det är orättvist att hon är sjuk. 

Till slut fattade hon beslutet som vi hoppades på: hon stannar hemma. Mår hon bättre åker hon på en sista minuten med pojkvännen. Hon är tillfreds med sitt beslut och verkar ha släppt det. Puh!!