Vid läggdags pockade ångesten på och hon började få panik över vågen. Det var fel på vågen. Den visade fel. Den stämde inte. Hon som hade ätit så mycket mat borde väga så mycket mer. Hon känner sin kropp och vågen fungerar inte. Paniken växer men till slut ger hon sig med orden - I morgon ska jag ha en ny våg!!!!!!
Hon och pojkvännen (21 år gammal) släntrar upp vid 11 tiden. Hon berättar att hon inte mår bra ( det betyder psykiskt förstår jag) En liten stund senare drar hon igång om vågen igen. Den visar för lite. Den måste vara sönder ( i hennes värld väger hon 100 kg och vågen visar fel)
Full med ångest lägger hon sig i soffan och pojkvännen försöker gosa. Hon klarar inte närhet när ångest tar över henne. Hon blir arg. Han blir sårad. Sen drar en timmes kaos och bråk igång. Han sticker iväg efter att hon formligen slängt ut honom men jag vet att hon vill ha honom kvar. Jag brukar aldrig lägga mig i deras grejer men vill inte att det ska urarta som innan jul. Det kostar för mycket av lidande för alla inblandade. Så jag bestämmer mig för att leka Dr Phil. Ber dem komma och sätta sig i soffan och börjar medla och hjälpa dem. Känner att jag dels måste utbilda pojkvännen i vad T går igenom när ångesten tar över henne. Hur hon säger, gör fast hon inte menar. Förklarar förT varför han bara vill dra ifrån henne när hon blir elak och aggressiv. Vi pratade lugnt i över en timme och jag tror faktiskt att det blev riktigt bra. De sa båda att det var skönt, T berättade att just nu får hon hemskt ont i bröstet bara hon blir lite orolig. Det skrämmer henne.
Kvällen har förflutit lugnt och jag tänker att medicinen nog gjorde att denna dåliga dag för T inte blev så illa som i november- december. Skönt!
Nu ligger jag och lyssnar på stormen som viner utanför. Det blåser rejält
Hej.
SvaraRaderaDet första jag gjorde,det var att kasta vågen.Visst blev det lite bråk över detta,men ganska snabbt så infann sig också ett lugn.Detta märkte vi i ganska många beslut som vi tog för dottern.När man har anorexia så klarar man inte alltid att ta rätt beslut,utan låter sjukdomen bestämma.Därför måste vi vara starka och hjälpa,fast det blir bråk i början.
Kram
Vi slängde också vågen i början av hennes sjukdom. Efter 2 dagars kaos där hon dunkat huvudet i väggen och ylat av gråt gav vi upp. Det var mer än vi klarade. Hon var som en missbrukare som har abstinens. Vi var helt ärligt rädda för hennes liv. Sjukt vekt av oss kanske och ett dumt misstag vi gjorde då som fortfarande förstör.
RaderaKram