Framtid

Som förälder till ett sjukt barn som pendlar i sitt mående hela tiden vågar man knappt tänka på framtiden. Det är något man skjuter bort från sin tankevärld. Något som ger en så mycket panik och rädsla att man bara snuddar vid tanken ibland. Det är enklare att bara borra ner sig och köra på. Tänka att allt blir bra på något sätt. Lura sig själv att det kommer bli bra. 

Hur ser framtiden ut för min dotter? Hur ska hon bli frisk? Kommer hon bli frisk? Kommer hon fixa skolan? Kommer hon kunna bo själv? Sköta allt vad det innebär med mat och ansvar? Kommer hon kunna sköta ett jobb? Kommer hon kunna få barn? Ja, der finns 1000 frågor utan svar. Just i skrivande stund är jag inte orolig för att hon ska dö. Hon är så pass stabil och går inte ner i vikt. Jag har under perioden även levt med den oron och det är mer än jag fixar. Det gör för ont.

Jag vet att jag ska ta en dag i taget. Leva i nuet. I april fyller min dotter 18 och då kan jag inte vabba på halvtid längre. Vad hände då? Det är just nu den jobbigaste frågan inför framtiden för mig/oss. Jag vill börja jobba ordentligt igen men förstår inte hur det ska gå till.....