Minns för ett år sedan

För exakt ett år sedan åkte min dotter iväg i en ambulans efter att ha blivit tvångsomhändertagen på Bup. Det var den utan tvekan värsta dagen i mitt liv. Hur känslan av att saker hände som jag inte kunde påverka bara hände. Hur ovissheten och kaoset gjorde mig alldeles förlamad. Minns hur mycket jag grät och hur ont i huvudet jag hade. Funderar på hur jag överhuvudtaget kom hem från Bup. Jag körde 4 mil i bil själv och när jag kom hem upptäckte att jag var utelåst. T hade tagit nyckeln i sin jacka när vi åkte hemifrån. Hur jag fick sitta kissnödig i bilen och frysa två timmar till min bror kom med nyckeln. Mannen hade mött upp T och ambulansen på bupakuten. Jag orkade inte köra åtta mil till i bilen och var rätt utmattad efter de fyra timmarna på Bup innan hon togs därifrån. Hon gick ju rätt hårt åt mig där både fysiskt och psykiskt. Den perioden skyllde hon allt på mig och menade på att hon var sjuk tack vare mig. Hon skrek att hon hatar mig och att jag inte var hennes mamma längre inför alla buptanter som strömmade ut från sina rum för att se vad som hände. Hon var som ett vilddjur. Hon slog så hon förstörde ett rum och sin egen hand. Den gipsades på kvällen. 

Dagen därpå kom hon och mannen hem igen. Utskrivna med orden att det var fel ställe för henne att vara på. Läkaren som lpt:ade henne som jag sedan fich jaga för att få en plan för hur vi skulle gå vidare. Jag minns känslan av oro eftersom ingen riktigt ville ta ansvar för vår dotter och allt som pågick hela våren ända fram till maj då det bestämdes att det var ätstörningen som var prio ett. Lunds ätstörningsteam tog över oss och sedan dess känner både jag och T oss trygga.

Det har varit ett turbulent år men tittar jag tillbaka på hur det var för ett år sedan är jag ändå full av tillförsikt. Det har ju faktiskt gått framåt. Jag får inte glömma det.