När skulden blir för stor

När T har sårat mig på något sätt drabbas hon alltid av enorm skuld. Hon slår knut på sig själv för "att vara till lags" och vara den glada T igen. Hon blir som ett litet, litet barn. Jag hatar när hon gör så. Ibland behöver hon be om ursäkt för det hon gjort/ sagt, så är det. För mig räcker det med det. Jag vill inte att hon ska känna skuld för det hon gör när hon inte mår bra. Jag pratar gärna om det, vad som rörde sig i hennes huvud när hon mådde dåligt. Pratar gärna med henne om allt, men vill inte hon ska försöka vara snälla T som ska gottgöra. Detta pratar jag mycket med henne om. Hon känner det som om hon förstört hela vårt liv. Det är alldeles för tungt för en sjuk 17- åring att bära. Jag skulle bara vilja ta denna skuld och lyfta bort från hennes axlar. Tänker att försvinner den så blir oddsen för att hon ska kunna bekämpa sin sjukdom mycket bättre.