Här skriver jag av mig eftersom att vårt liv är ganska tufft just nu. Vår dotter lider av psykisk ohälsa sedan drygt två år. Hon har anorexia, depression, dyslexi och är eventuellt bipolär. Att vara mamma till ett barn som mår psykiskt dåligt är tufft på många sätt, man ska finnas, stötta och vara stark eftersom ens barn betyder allt. Jag klarar det för det mesta, men inte alltid. jag är inte heller mer än människa. Läs gärna och lämna gärna en kommentar om du har lust!
måndag 19 januari 2015
Dyka djupt igen
Efter en ovanligt bra vecka kom en djupdykning igen. Allt var frid och fröjd till igår kväll då pojkvännen bestämde sig för att skuldbelägga henne för att hon aldrig vill/ kan vara hemma hos honom. Han väntade med att dra igång det tills på kvällen när hon skulle gå och lägga sig. Jag och mannen hörde direkt att nu var det kört. Jag gick upp och la mig i soffan för att vara redo om det behövdes. Hon jobbade upp sig ordentligt i telefonen för att sedan ligga och gråta fram till klockan ett ungefär. Jag slappnade av och somnade i soffan vid 2 ungefär. Konstigt att jag var trött i morse när klockan ringde vid 6. Det kändes som om jag skulle svimma så trött var jag. T hade mittkurs prov i matte första lektionen som hon faktisk fixade. Jag körde sedan hem henne och åkte och jobbade igen. Hon är riktigt låg idag. Ingen fart i henne alls. Hon ringde mig på jobbet och var ledsen. Jobbigt jobbigt:(
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej.
SvaraRaderaJa det är jobbigt när de är ledsna.Vi upplevde också att vår dotter blev mycket känsligare i anorexian.På bup tyckte de att hon måste jobba med detta,inte förstora upp saker och bry sig så.Återigen så förstår vi nu att det också berodde på sjukdomen.Hon reagerar inte alls på samma sätt nu och gråter inte lika mycket heller.
Det är så skönt att se denna förändring,samt att kunna medla det till andra.
Kram
Så himla skönt att höra! T förstorar verkligen upp allt så det blir oöverstigligt. Hon var lite sådan innan sjukdomen men nu är det galet. Tack igen för dina peppande ord!
RaderaKram
Japp,samma här....lite så innan sjukdomen här också.Men i sjukdomen blev det liksom helt galet.Inte så lätt att få det att funka med pojkvän heller,när man har anorexia.Man är ju så enormt känslig i det mesta som sägs och görs.Men,det är ändå bra..hör ju till det friska om man säger så.
SvaraRaderaKram
Jo, pojkvän gör väl det, men han är ibland en lika stor trigger som mat.
RaderaKram