Idag pratade jag med T igen om inskrivningsmötet på tisdag. Jag förklarade misstanke om att hon är bipolär, berättade vad det var osv. Frågade vad hon tycker jag hade gjort fel i informationen till henne tidigare. Förklarade att det är svårt att prata med henne eftersom hon blir så arg, att man därför drar sig för det. Att allt vi gör är av omtanke för henne. Jag tom mutade henne med de 6000 som vi får av försäkringsbolaget om hon blir inlagd.
Lite senare på kvällen när pojkvännen var här så sa jag att han kunde följa med på mötet om han ville, sen sa jag att han kunde vara med henne på sina lediga måndagar så jag kunde jobba. Då verkade hon tycka det var en bra ide. Sedan låg hon och jobbade upp ångest, blev sur på pojkvännen, spydde och gick ut och gick i stormen. Kom instormande till mig och skrek och gapade om att hon inte gjort något fel och att hon blev straffad för läkarens misstag. Hon har verkligen ingen verklighetsuppfattning. Hon vet inte vad som är sant och falskt. Skällde på mannen att han sket i henne när hon grät. Han kontrade med att försöker man så får man skit gör det, vilket är sant. Hur vi än gör så gör vi fel i hennes ögon. Det är inte lätt att göra rätt. Och ska vi alltid göra rätt?! Ska vi alltid tillrättalägga allt för henne?! Varför är jag ingen ubermänniska?!:(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar