Vi har hamnat på en bra avdelning med 3 stycken till inlagda. Det kallas utredningsavdelning. Vi har fått en underbar kontaktperson som båda jag och T gillar skarpt.
T tycker det är jobbigt mellan varven och då vill hon där i från. Vi har då blivit lyssnade på. Hon känner att hon är där frivilligt. Hon har fått 2 breakdowns som sedan har resulterat i att hon kunnat prata med personal. Det är ett stort framsteg för henne. Hon har kunnat prata om sin ångest med personal, hon har kunnat prata skolsvårigheter med läraren. Hon har varit tillknäppt och sur, hon har varit glad. Tills i dag har hon somnat kring 12 alla dagar och kunnat gå upp vid 8-9. Ett stort framsteg.
Tyvärr blir ätstörningen väldigt framträdande under dessa förhållanden. Det är inget som undgår den observerande personalen. Inte heller hur beroende hon är av mig.
Nu har vi permis till på måndag då vi ska vara där klockan 10. Nu ligger hon och gråter efter att ha retat upp sig på pojkvännen och hans frånvaro under denna veckan. Hon har tydligen sagt till honom att de ska ta en paus. Nu är klockan 1 och hon ligger och gråter förtvivlat inne på sitt rum. Jag har varit inne hos henne. Hon sa lugnt och stilla att hon sagt till honom att de skulle pausa och ville vara i fred. Det fick jag ju respektera förstås. Kan nu inte sova förstås. Får ligga och lyssna på hennes gråt, inget annat att göra. På sätt och vis har jag längtat efter den här dagen. Tror att hans liv och hennes inte passar ihop. Han är 4 år äldre och jobbar natt. Inte så smidigt att kombinera med hennes försök att vända tillbaka dygnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar