Jag ger upp

Att hjälpa någon som inte vill ha hjälp, att älska någon som inte vill bli älskad, att stötta någon som stöter bort en, att försöka vara positiv och stark när man aldrig får något tillbaka. Att när jag är ledsen och mår dåligt möts av hån och ironi. Att allt man säger misstolkas och feltolkas. Att försöka visa att livet är bra och värt att levas för en som pissar på en. Att försöka prata med någon som det inte går att prata med, att gripa efter halmstrån som inte finns och går av hela tiden. Att hitta rätt stig i skogen. Att tas föregiven hela tiden av någon som inte klarar sig utan en.

Som jag mår idag önskar jag ingen annan människa ska behöva uppleva. Idag funderar jag på om jag vill leva mer

Den smällen tog

Efter en bra helg med härligt väder och en pigg dotter så började hon förstås idag få söndagsångest. Det kom som en blixt från klar himmel och resulterade i ett superbråk. Hon började jobba upp sig med att hon inte skulle få ha sin våg med sig. Att de brydde sig för mycket om hennes ätstörning. Bla bla och på 10 minuter har hon jobbat upp sig till vansinne och ska inte med i morgon. Jag kunde strunta i att väcka henne. Jag kontrade med att om hon inte följer med så blir det andra konsekvenser. Att vi då kommer behöva ringa soc. Varpå hon börjar packa sin väska för ett dra. Jag följer med henne in på rummet och frågar vad hon ska göra och vad hon är så rädd för. Då lappar hon till mig som bara den. En och en halv timme senare har jag fortfarande ont. 

Hon är för sjuk, har för stora problem, är för anorektisk. Jag pallar inte!!!!!

Skön fredag

Hon kom upp vid halv 11 idag efter nattens bravader. Inte så dåligt ändå. De hade blivit sams igen. 

Mannen slutade tidigt och det var ett underbart väder så vi bestämde oss för att ta en tur till Köpenhamn. Det blev en härlig dag!! Vi flanerade vid nyhavn och Ströget. T köpte sig ett par skor och vi köpte med oss lite läckerheter hem till kvällen. Mys! 

T ska bli skjutsad till en kompis så jag får klara mig utan vin. 

Omtumlande vecka

Är hemma igen efter den mest omtumlande veckan i mitt liv. Det har varit en berg- och dalbana utan dess like. 

Vi har hamnat på en bra avdelning med 3 stycken till inlagda. Det kallas utredningsavdelning. Vi har fått en underbar kontaktperson som båda jag och T gillar skarpt. 

T tycker det är jobbigt mellan varven och då vill hon där i från. Vi har då blivit lyssnade på. Hon känner att hon är där frivilligt. Hon har fått 2 breakdowns som sedan har resulterat i att hon kunnat prata med personal. Det är ett stort framsteg för henne. Hon har kunnat prata om sin ångest med personal, hon har kunnat prata skolsvårigheter med läraren.  Hon har varit tillknäppt och sur, hon har varit glad. Tills i dag har hon somnat kring 12 alla dagar och kunnat gå upp vid 8-9. Ett stort framsteg. 

Tyvärr blir ätstörningen väldigt framträdande under dessa förhållanden. Det är inget som undgår den observerande personalen. Inte heller hur beroende hon är av mig. 

Nu har vi permis till på måndag då vi ska vara där klockan 10. Nu ligger hon och gråter efter att ha retat upp sig på pojkvännen och hans frånvaro under denna veckan. Hon har tydligen sagt till honom att de ska ta en paus. Nu är klockan 1 och hon ligger och gråter förtvivlat inne på sitt rum. Jag har varit inne hos henne. Hon sa lugnt och stilla att hon sagt till honom att de skulle pausa och ville vara i fred. Det fick jag ju respektera förstås. Kan nu inte sova förstås. Får ligga och lyssna på hennes gråt, inget annat att göra. På sätt och vis har jag längtat efter den här dagen. Tror att hans liv och hennes inte passar ihop. Han är 4 år äldre och jobbar natt. Inte så smidigt att kombinera med hennes försök att vända tillbaka dygnet. 

Första natten avklarad

Hon somnade i natt innan 12. Sen har hon vaknat några gånger under natten säger hon. Mitt snarkande hade förstås stört henne.

Nu är hon theralenbakis och ligger i sängen och degar. Är yr i huvudet och mår illa. 

I morse tog de blodtryck på henne och det var oroväckande lågt 80/44. Puls 49. Vi får se vad det får för konsekvenser. Antagligen träningsförbud och då kommer det ta hus i helsicke. 

Dagen D

Idag halv 2 ska vi vara i Malmö. Så jävla nervös för att vi inte kommer dit. Att hon tvärvänder

Svår nattpanik igen

Helt okej dag igår. Avslutning av innebandysäsongen med 2 mål och en 4:e plats i skytteligan för hela serien. Kvällen också bra, men vid 2 vaknade jag av hysterisk gråt. Pojkvännen sov över men jag gick upp ändå. Hon var helt borta och bara låg och vred sig i panik lilla hjärtat. Stackars henne! Varken jag eller han fick kontakt med henne överhuvudtaget. Till slut förstod vi att hon ville vara i fred så vi gick ut i vardagsrummet och pratade. Han är jätteorolig förstås och tycker det är jobbigt att inte kunna hjälpa henne. Han vill att hon Ska säga varför hon mår dåligt men det kan hon inte. Så klart är hon överstessad över morgondagens inläggning. Det är huvudorsaken. Jag är också livrädd, mest för hur det ska gå och om hon kommer trivas. Det är jobbigt när man sätter allt hopp till detta. Vi ska vara där i morgon klockan halv 2. Håll tummarna!!

Ångrat sig igen

Vägrar gå upp ur sängen och är sur

Nattgråt

Klockan är halv 5. För en halvtimma sen vaknade jag av gråt, hjärtskärande gråt. Gick upp men såg att M var hos henne. Äntligen har han förstått. Härligt mitt i allt elände. Vi vet inte vad som rör sig i hennes huvud den här gången heller. Är det oro för inläggning? Bråk med pojkvän? Eller gråt för allt är skit? Spelar egentligen ingen roll varför. Man vill ju bara kunna hjälpa, men det kan vi inte. Det känns hårt, att inte kunna ta en del av hennes börda och bara slänga bort. Lätta på tyngden och ge hopp till denna underbara unge. Jag älskar henne så det värker i mig. 

En dag av övertalande

Mycket seg dotter att väcka idag, fick inte upp henne förrän halv 2. Hon kände sig seg och konstig. Hade drömt obehagligt sa hon. Vi åt thaimat till lunch och lax till kvällsmat. 

Hade tänkt börja prata med henne om inläggningen men hon slog bakut, sen kom mannen hem och var sjukt otajmad i en kommentar, sen var det kört. Jag åkte och solade och försökte prata med henne igen, då sa hon att hon tyckte jag blev sur om hon inte sa ja. Jag förklarade igen varför jag blir sån. Hemma ringde Eva från behandlingen och undrade hur det gick. Jag ställde några frågor till henne som T hade gällande tid man ska vara där på måndagar, om man måste gå på massage osv. Jag frågade en del om sömnen också och hon sa att T kunde få något att sova på. Dessa svar lugnade T och senare på kvällen sa hon okej, även om det inte var med eftettryck. Nu ska vi vara där halv 2 på måndag. Det fixar vi. Nu jävlar!!!

Vi har börjat planera en resa i maj, T och jag plus ev pojkvännen. Har hittat billigt till Sardinien. Ser helt underbart ut! Tänk ett miljöombyte så skönt det vore!!

Det var en upplevelse

Go unge som vaknade. Kändes skönt att märka att hon var okej. Vi hämtade upp pappa och pojkvän på vägen till Malmö. Spänd stämning men ändå under kontroll på vägen dit. Väl framme stod buptanterna och väntade utanför dörren. Vi hälsade men inte T. På mötet var 3 läkare, 1 psykolog, 2 sjuksköterskor, 1 kurator och våra 2 buptanter. Sjukt mycket folk.

Psykologen höll i mötet och han berättade om remissen och att frågeställningen var bipolär, adhd. Buptsnterna berättade om vårt år osv. Jag och M fick ge vår syn och T bjöds in att prata, något hon inte var så sugen på. En bit in i mötet fick hon flipp och skällde hejvillt på buptanterna och oss. Det kändes som att allt gick åt skogen. Dock fick psykologen in någon poäng. Sa till henne att nu har du varit sjuk i över ett år. Vad har du att förlora på att prova att bli inlagd och få medicin som funkar?! Hon har fått till i morgon för att bestämma sig om hon vill ha sim plats på måndag. I bilen på hemvägen lät det som  hon tänkte gå med på det. Pojkvännen sa till mig att hon går med på det. Hoppas hoppas han har rätt!!!!

Nervös morgon

Sitter i soffan och darrar som ett asplöv. Idag är det dagen med stort D. Vi ska till Malmö för inskrivningssamtal på behandlingsavdelningen. Vi har haft två darriga dagar med hennes utbrott i söndagsnatt som peak. Hon hade mycket ångest som skulle ut ur henne. Dock hade hon lugnat ner sig igår och vi pratade ut och hon är med på banan igen. Hon är livrädd och inser att det här kommer bli tufft. Vi har pratat vidare om bipolär misstankar och vad det är. Mest rädd är jag för att kuratorerna från Bup retar upp henne med sin blotta närvaro. Hon pratar igen och säger att pappa inte bryr sig. Jag vet inte varför hon känner så och vad han inte gör för att hon uppfattar det så. Det måste vi gå vidare med. Låt allt gå bra idag!!

Nattvak, ångest, ilska och sorg

Klockan är nu ett på natten och i morgon ska jag upp och jobba min 20 % dag, underbart. Not!!

Idag pratade jag med T igen om inskrivningsmötet på tisdag. Jag förklarade misstanke om att hon är bipolär, berättade vad det var osv. Frågade vad hon tycker jag hade gjort fel i informationen till henne tidigare. Förklarade att det är svårt att prata med henne eftersom hon blir så arg, att man därför drar sig för det. Att allt vi gör är av omtanke för henne. Jag tom mutade henne med de 6000 som vi får av försäkringsbolaget om hon blir inlagd. 

Lite senare på kvällen när pojkvännen var här så sa jag att han kunde följa med på mötet om han ville, sen sa jag att han kunde vara med henne på sina lediga måndagar så jag kunde jobba. Då verkade hon tycka det var en bra ide. Sedan låg hon och jobbade upp ångest, blev sur på pojkvännen, spydde och gick ut och gick i stormen. Kom instormande till mig och skrek och gapade om att hon inte gjort något fel och att hon blev straffad för läkarens misstag. Hon har verkligen ingen verklighetsuppfattning. Hon vet inte vad som är sant och falskt. Skällde på mannen att han sket i henne när hon grät. Han kontrade med att försöker man så får man skit gör det, vilket är sant. Hur vi än gör så gör vi fel i hennes ögon. Det är inte lätt att göra rätt. Och ska vi alltid göra rätt?! Ska vi alltid tillrättalägga allt för henne?! Varför är jag ingen ubermänniska?!:(

Kalla kriget

Hemma igen och nu är det ställningskrig och kalla kriget som gäller. T har alltid haft en förmåga att vända fokus från det som är rätt sak om hon känner att hon gjort fel. Så har hon förstås gjort igen. Nu är hon sur på mig fast det borde vara tvärt om. Från att ha bett om ursäkt en dag hatar hon mig en annan. Så nu går vi löjligt omkring och är sura. Bra strategi för henne för då slipper hon prata. 

Måttet är rågat

Ligger nu i en säng 40 mil från min dotter, nu orkar jag inte mer. Vill hon inte bli frisk och kämpa varför ska jag göra det?! Ge mig en anledning till det?! Varför ska jag vara så förstående och vänlig?! Alltid finnas där och fånga upp när hon bara blir det minsta pressad skiter i allt och lägger över det på mig. Hon ljuger och förvränger, lägger över det på mig. Får hon bara vara ifred så blir hon frisk. Jo, pyttsan. 

Besök av L från Bup idag hemma och hon berättade att vi fått en återbudstid redan på tisdag, det gjorde förstås T orolig och pressad. Slutade i alla fall med att den vanliga radängan om mig och allt jag hittar på kom fram, hon tänkte minsan inte bli inlagd. Det kunde vi glömma bla bla. Sen gick hon. Kvar satt vi. När mannen kom hem bestämde jag mig för att åka hem till mina föräldrar några dagar. För att markera för henne att nu är mamma ledsen på riktigt. Nu är måttet rågat. Hon har förstått budskapet. Frågat mannen om jag är ledsen. Pojkvännen har kommit och hon har visst varit inställsam och insmickrande. Ringde mig nyss och bad om förlåt för att hon tog ut det på mig. Jag var lite halvtuff så hon la på luren igen. Nu vill hon väl att jag ska krusa henne men det kan hon glömma. Här är jag i några dagar nu och det ska bli skönt att bli ompysslad. 

Ganska lugn period

Ganska lugnt slut på veckan. Hon äter just nu regelbundet och lite, men dock lite mer än vanligt och har skippat godis som gör att hon kräks. Bra!

Dock mycket huvudvärk och ingen skola. Hon säger att det är tufft att ta sig tillbaka till skolan igen samtidigt som hon vet att hon kommer må dåligt igen. Så väl känner hon sig själv vid det här laget att hon vet att efter regn kommer solsken och tvärtom. Just nu vår i Skåne och det gör ju en piggare. 

Storasyster kom hem i torsdags, skulle kolla på sin kattunge som fortfarande bor hos uppfödaren. T piggnade till av detta och tonen dem emellan var fin. På fredagen var vi tre på stan och var även ute och fikade. Då var det någon hon kände igen på fiket så hon kunde inte äta. 

Mannen och jag var på Bup och träffade tanterna. De ställde frågor i 45 min om hennes tidiga utveckling. Svåra frågor, bra att vi är båda. Vi har äntligen fått tid för inskrivningssamtal. Det blir den 25 mars. Om 2 veckor och så blir nog själva inläggningen veckan därpå. Jag måste hinna ta ett samtal till med henne och förklara att det här är vår sista chans, att nu måste även hon bjuda till. Hon kommer få svara på och säga ja eller nej till inläggningen. Det blir en nervös dag. 

Så här kan vi inte ha det längre, det är bara konstgjord andning.

Hur kunde allt bli så fel? Vad hände? När hände det? Vad utlöste det? På Bup ställer man frågor om trauma och något sådant har ju inte inträffat. 

Annars är vi en lugn glad öppen familj som har rest och upplevt mycket tillsammant. Barnen har varit vårt allt. Så hamnar vi här. Det är tiufft att hantera. Jag får inte låta skulden ta över, inte kväva mig. Måste måste kämpa!!!

Dag som började med bråk slutade mysigt

Fick inte iväg henne till skolan. Hon var tvär och vrång. Hade ont i halsen och bihålorna. Jag dräpte en kommentar typ "alltid är det något" och sa att hon måste kunna bita ihop lite. Hon blev vansinnig och ledsen, jag sa till henne att jag skulle försvinna några timmar och det gjorde jag. Tog en lång promenad vid havet. Tvättade bilen, var på Apoteket, handlade. Efter ngr timmar ringde hon och sa förlåt. Jag sa samma sak. Hon sa att hon just nu inte kan bita ihop och tvinga sig själv. Det bara går inte. Hon sa att kan du inte komma hem. Förstås gjorde jag det bums. 

Vi var och kollade på katter, var på vrllingeblomman och Emporia. Tvmys och nu ligger jag i sängen. Klockan är över 1. Hon har ätit bra idag och ingen ångest. Bra!

Några dagar sen sist

Dagen efter mitt förra inlägg ringde jag till Bup igen. Vill ju försöka skynda på förloppet. T själv säger: borde jag inte ha förtur?! Fick prata med Le. Hon blev förstås orolig över T man märkte att hon inte ville ta några beslut här utan sa att L, läkaren skulle ringa upp. Våran ordinarie läkare jobbar ju inte i Skåne dessa veckor. Hon ringde upp sent på dagen. Ställde frågor för att kolla om T var självmordsbenägen, vilket jag inte bedömde det som utan mer ledsen och med hopplöshetskänsla och utan livsgnista. När jag försöker väcka henne förstår hon inte varför hon ska gå upp. Det är väl ingen mening. Har fått upp henne till 3 på eftermiddagarna och hon har varit uppe till 4-5 på nätterna. På lördagen var det bandymatch. Hon och jag skulle stå i caféet innan men jag fick förstås inte upp henne. Vi blev jätteoams och jag stack själv. M fick sen skjutsa henne till matchen. Hon var duktig konstigt nog och gjorde avgörande målet. Pojkvännen här på kvällen och jag fortsatte markera att jag var sur. 

På söndagen gick hon och pojkvännen upp vid 9. Hon skulle vända dygnet sa hon. Sedan fick hon och jag tvinga hem pojkvännen lite tidigare. T kände att hon behövde vara själv för att inte trötta it. Sig helt. Vi pluggade lite och sen åkte hon dit. M och jag fick rn kväll för oss själva. Skönt!

Jag jobbade för första gången igår. Hämtade henne efter jobbet. Läkaren ringde igen och ville att jag skulle fylla i en humördagbok och det kan jag väl göra för att se om det finns några mönster. Hon frågade förstås om sjukdomar i släkten. Kunde inte låta bli att nämna M och mina små misstankar om honom. Jobbigt :(

T gjorde muffins i natt. Somnade inte förrän 4, men ska försöka väcka henne snart och se om hon ska till skolan. Håller tummarna!!