Nöjd dotter och dimmig hemfärd

Idag känns det som jag var på en hejdundrande fest igår, men det är det värt.

Hämtade T vid halv 2 och var hemma en halvtimma senare. I bilen pladdrade hon på och berättade om hur kul det varit. Hur hon pratat med den och den. Jag fick köra i 50 för det var tät dimma. Lite läskigt faktiskt. När vi närmar oss hemmet säger hon helt plötsligt:" jag är faktiskt lite nöjd över mig själv. Jag var modig idag som utmanade mig själv och lyckades".

Blir tårögd av två anledningar. Den ena för jag känner mig stolt, den andra för jag tänker på hur fruktansvärt dåligt hon mår eftersom att det självklara i att vara glad och social inte längre är självklart för henne. Att det måste ses som ett stort berg att bestiga. Tanken som så ofta slår mig väller över mig igen. Hur kunde det bli så här? 

Idag blir en seg dag och måste bli det fast jag egentligen vill att T ska plugga och komma ifatt med skolarbete. Får bli en avvägning. 

Jag själv ska se på Kalla och planera en kär kollegas avtackning. Ska spela in och redigera en film till henne som jag hoppas ska bli rolig. Det är kul när inspirationen kommer över en. Det har inte varit så ofta senaste åren. 

Ökad dos medicin

Underbart väder i två dagar nu. Det förändrar inget men det hjälper lite. Tog med T på en lång promenad vid havet. Vindarna ruskade om oss och det kändes som vi blev lite mer levande igen.Stegen tillbaka var piggare än på länge. Hon bablade på som om allt var som vanligt. Bestämde sig där och då

för att åka på fest ikväll. Kom på att sist hon gjorde det var på nyårsafton och då åkte hon hem klockan 22. Mitt mammahjärta svämmade över hur konstigt det än låter. Men jag vill så gärna att hon ska orka göra det som andra i hennes ålder orkar. Att träffa folk och glömma bort det som är tråkigt och jobbigt. Att jag sedan ligger här klockan 00.30 och börjar bli orolig. Väntar på att hon ska ringa och vilja bli hemskjutsad snart.

Innan på dagen fick jag tag på läkaren i Lund. Berättade om de senaste två veckornas dåliga spiral och hennes fruktansvärda nedstämdhet. Det var ju bekymmersamt som han uttryckte det. Han berättade också att när det gäller nu terapeut är det lite problematiskt. Att det inte var så lönt med Bup eftersom hon fyller 18 om två månader. Att vi borde satsa på vuxenpsyk i stället nu. Att de skulle prata mer om det när vi träffas om 1 1/2 vecka.

Vi bestämde att han skulle ringa lite senare och då prata med T själv. Det gjorde han halv 6 en fredag. Stackare, han har för mycket att göra. Han pratade med T och de bestämde att hon ska höja litiumet med en tablett. Det finns lite marginal att höja innan det blir förgiftningsfara, men gränsen är hårfin. Nu får vi åka och ta blodprov en massa igen, suck. 

Det finns inte ett enda skit som är roligt längre

Helt okej dag som spårade ut ikväll. T har varit småkrasslig denna veckan. Vi har båda varit hemma och sett på längd VM och tagit det lugnt. Vid kvällsmaten började hon prata om mat som bygger upp imunförsvaret. Hm, alltid djupt vatten när hon drar igång sådana diskussioner och man inte är beredd. Hon är egentligen inte i form för att ta en sån diskussion idag. Jag säger att du har dåligt imunförsvar för du äter för lite och väger för lite. Kontring tillbaka. Det hade jag haft ändå. Jag var mycket sjuk innan jag blev sjuk. Pappa är mycket sjuk. Monologen fortsätter. Den var hon förberedd på. Diskussionen fortsätter men vet till slut inte vad vi diskuterar. Hon lyssnar inte på oss och vi mesar i våra argument för vi vill hålla husfred. Känner på oss att idag är gränsen för tunn. 

Jag lovar att kolla med om hon kan få träffa dietist. 

Hon har körlektion i morgon så vi tar en tur med bilen. Allt går kanon men plötsligt  hamnar vi i en korsning med lite uppför och en bil alldeles för tätt bakom. Panik och nära en olycka. Jag fick dra i handbromsen. Här går våra versioner isär om vad som hände, men jag lägger mig platt. Hon vill hem omedelbart. In på rummet. Nu har hon varit ute och skrikit på mig om att hon aldrig ska köra mer med mig. Det är helt okej för mig. Hon får köra med pappa som aldrig är hemma. 

Avslutar med att skrika att det inte finns något i hennes liv som är roligt längre. Det finns inget som gör henne glad. Att hon inte orkar tvinga sig när allt ändå bara går åt helvete. Varför anstränga sig?!hon kan lika gärna skita i skola, praktik. Allt!!! Sen stänger hon in sig igen och kvar sitter jag i soffan med en klump i magen. Får ringa läkaren i morgon. Ingen bra trend just nu

Tidiga tankar

Vaknade alldeles för tidigt, vid 04.00. Värk på mina bältrosställen och tankar som virvlar. Har vridit och vänt på mig men bestämmer mig till slut för att gå upp. Sätter på en stor kanna kaffe och börjar dagen med lite alvedon. Denna bältros är inte kul!!

Igår var ingen höjdardag. T var mycket låg och mådde inte bra. Sjuk tror jag men som alltid svårt att riktigt veta vad som är problemet. Vi låg och degade hela dagen i soffan. Jag putsade några fönster och gjorde duschkabinen fin. Fixade mat som ratades. Kyckling för torr, ris är äckligt. Hon mår illa. 

Ser på fb att hon nog inte somnat förrän klockan 2. Ska snart väcka henne för att kolla om hon klarar av att gå fyra timmar på praktik. Tror inte det kommer gå bra. Det är tungt nu:( 

Hopplöst

Idag har jag en sån dag då jag inte förstår hur T ska bli frisk och när jag längtar till mitt gamla liv ovanligt mycket.

Första dagen efter sportlovet idag och T har prov i vård och omsorg. Vi har pluggat på lagom mycket under lovet men viktigt att hon går dit och får provet gjort. Hon ska inte har mer hängande efter sig. Sur och otrevlig som vanligt när jag väcker henne. Hon mår inte bra. Ovanligt tänker mitt irriterade jag. Hon bränner tungan på den varma chokladens första zipp. Då gick det inte att dricka den mer. Mackan nyper hon bort några bitar och stoppar i munnen. Börjar måla upp dagens första mattelektion som ett oöverstigligt hinder. Hade hon bara sluppit den så hade hon orkat resten. Slår i dörrar och garderober. Ser svart ut i blicken.Okej, hon får slippa den. Brer en ny macka som hon bryter loss små bitar och äter väl till slut upp halva mackan kan jag uppskatta till efter att ha tittat på smulorna som ligger på tallriken. Tänker hur ska energin från dessa smulor få henne att orka en hel dag? Suck!!

Skjutsar henne till skolan, handlar på hemvägen. Går runt och letar efter saker som jag kan fresta henne med i affären. Är orolig över att hon just nu är ovanligt restriktiv med maten. Ovanligt hård mot sig själv. Vad är på gång?!

Möte med annan mamma

För 15 år sedan hade jag en mycket kär kollega vars dotter blev svårt sjuk i anorexia. Det var andra gången som jag stötte på sjukdomen. Innan hade jag spelat i samma handbollslag med en tjej som blev svårt sjuk. Denna kollega var hemma i ett halvår för att ta hand om sin sjuka dotter. Jag minns att jag försökte förstå hur hennes dotter mådde och vad kollegan gjorde för att hjälpa henne. Jag ställde säkert dumma frågor, ytliga och generaliserande. I går träffades vi igen efter många år. Det blev några intensiva timmar med mycket prat, skratt och gråt. Hon berättade om hur hennes dotters sjukdom sett ut och vad hon tror gjorde henne frisk. Det var så skönt att prata med någon som verkligen vet vad denna monstersjukdom är och har kommit ur den. Hennes dotter är nu 28 år och väntar barn. Denna kära kollega kan jag identifiera mig med. Vi har samma yrke och har samma värderingar. Hon är en sund och klok människa ( och det hoppas jag också vara) som älskar sin dotter över allt annat. 

Idag känner jag mig lite lättare:)

Bra eller dåligt?

Funderar på om det är bra eller dåligt att T de två sista kvällarna inte varit med oss i vår nya stora tv-soffa? Att hon utan att säga något bara rest sig och gått in på sitt rum och inte visat sig mer. Att hon mumlar godnatt inifrån när vi säger godnatt.

Bra om jag tänker att hon är trött på sina föräldrar efter en veckas sportlov. Att hon vill ha lite privacy.

Dåligt om jag tänker att hennes takar har allt fört stort grepp om henne. Att ångesten är för stor.

Ovanligt är det i alla fall och jag undrar vad som ska hända

Ensamhet

Innan T blev sjuk och även under hennes första första sjukår var vännerna viktiga för henne. Hon knöt nya kontakter, var på fester osv. Telefonen gick varm av burrande signaler. Nu är det skrämmande tyst. Jag ser på fb hur den ena 18 års festen efter den andra flyter förbi. Ser alla glada bilder på ungdomar som ler mot kameran. De bilderna träffar mig med enorm kraft. Tittar på min lilla T som ligger bredvid mig i soffan med filten långt upp över näsan. Vet att hon också tycker det är jobbigt. Vet också att hennes kraft just nu inte klarar av att vara trevlig mot kompisar. Det är tungt. 

Varför vänder jag allt mot mig själv?

Lilla fundersamma T funderar på vad som hänt inuti henne den sista veckan. Sitter i bilen och pratar om hur det känns när hon mår dåligt. Att just nu behövs det i princip inget för att hon ska drabbas av jobbig ångest. Det kan visst räcka med ett ord, en blick för att hon vänder det till något negativt om henne. Då trycker det över bröstet, det strålar ut i armarna och förlamar henne. Hon blir rädd, det är fruktansvärt obehagligt. Hon vet att det går över men just nu händer detta flera gånger om dagen. Då i en period vi bara är hemma och ingen stress med skola osv. Vi har ju sportlov. Hon pratar på, är så duktig på att uttrycka sig. Jag lyssna, visar att jag hör men vet att om jag säger ett enda fel ord blir hon arg och sluter sig i bubblan igen. Det enda jag kommer på att säga är: " lilla gumman vad jobbigt du har det"

När mamman inte mår bra

Att kämpa med min oro har jag blivit duktig på. Det är min vardag. Att bli riktigt fysiskt sjuk var länge sedan jag blev, men sista dagarna har varit ett rent helvete. Jag kände redan för en vecka sedan att jag hade komstigt ont i ryggen vid skulderbladen. Tänkte att jag fått någon inflammation. I lördags vaknade jag upp tidigt tidigt med värk både från ryggen och på bröstet. Tankar började virvla, hjärtproblem, kärlkramp kanske? Då förstår ni hur ont det gjorde. Tog tabletter och det släppte lite. Är sån att jag inte springer till läkaren omedelbart. På eftermiddagen blev jag jättedålig igen. Upptäckte områden på överkroppen med blåsor. Google google. Bältros, boom! Var på vårdcentralen och fick det bekräfftat. Ett nytt helvetesdygn med enorm smärta och 39 graders feber. Jag var så dålig att jag inte ens kunde titta på mobilen. Är bättre med febern nu men det börjar hela tiden nya områden med blåsor och värk. Fy fan!

Familjen blir handlingsförlamad när jag är sjuk. Jag blir irriterad. Fick fräsa till igår: kan jag inte få bli sjuk någon gång och ligga här och se hur allt bara flyter på. Hur ngn handlar, lagar mat, städar och plockar undan? Måste du( mannen) bara gnälla om att du inte heller mår bra! Suck:(

Ilsken som ett bi

De senaste dagarna har T varit som ett ilsket bi. Hon har inte varit lätt att tas med. Vi hade första körlektionen i torsdags. Den skötte hon galant. Visade sig att sista veckornas tränande hemma gett resultat. Han flyttade fram henne fyra lektioner. Härligt! Jag hoppas att hon får till sitt körkort innan sommaren. Tänker att det kommer ge henne en helt annan självständighet och jag kan rationalisera bort min chaufförroll. Räcker med alla andra roller jag har. 

Sedan var vi på skolan för uppföljning av den nerbantade tiden på praktiken. Det gick sämre. Hon var sur och oresonabel. Vi bestämde något som jag redan då kände att det kommer inte gå. Det är för mycket, men varje gång jag öppnade munnen högg hon. 

Hon avslutade kvällen med att motvilligt gå på praktiken. I fredags vaknade hon sur som ättika och ingen praktik. Jag kände att jag fick en besvikelse overdose.  Ibland orkar jag inte vara så jävla förstående. Samtidigt vet jag att hon inte klarar att jag är sur/ besviken/ kort i tonen. Det får helt fel effekt. 

När jag kom hem till lunch så ville hon prata om hur planen ska vara med praktiken. Hade tänkt igenom saken. Jag försökte få tag i hennes mentor men hon var på resa. Vi får ta det efter lovet.

Lund igen

Idag var vi och träffade läkaren igen. Monica/ behandlaren var upptagen och det gjorde T lite besviken. Hon gillar Monica och även läkaren, och vill gärna att båda är med på samtalen. Hon tycker det blir mer bättre balans. Så hon började mötet med att sura. Satt som värsta ligisten första kvarten och svarade "vet inte" på alla frågor. Hon hade gjort MADRS innan vi åkte och det var 20 poäng den här gången, så lite bättre i alla fall. 

Vi fick henne att tina upp lite ju längre samtalet gick. Jag hade bestämt mig för att vara lite tuff mot henne idag. Hon vill gärna att medicinen ska göra henne frisk och så ska hon slippa att anstränga sig för övrigt. Jag lyckades få fram en hel del grejer som jag tycker hon behöver jobba med. Hon blev inte arg utan lyssnade. Sedan pratade vi kring psykologen. T sa att hon inte gillade henne och att hon verkade tycka att T inte hade några problem. T sa att hon ville ha hjälp med att komma på vad som var hennes problem. Jag fick igen sagt vad jag vill att T jobbar med. De hade som tur var hittat en man elller kvinna hon fick välja på. Hon brukar säga att hon gillar bättre killar, så hon valde killen som heter Matti. Hon är himla nöjd nu ikväll och känner sig lyssnad på. Skönt! Sa även att hon ska bli frisk innan Monica går i pension.

På hemvägen ventilerade hon igen varför psykologen inte hade tyckt hon hade problem. Vilka tankemonster denna psykolog fick igång i henne. Inte klokt!!

Vi åkte på shoppingrunda efter mötet och åt sallad på Espresso house. 

Pratat med behandlare

Efter förra veckans konstiga feeling när T besökt psykologen ringde äntligen behandlaren upp. Hon var precis lika frågande som jag kring vad som hänt. Tyckte det lät alldeles galet. När hon hade frågat psykologen hur det gått hade hon sagt att T inte hade haft så mycket att säga vad hon behövde hjälp med. Precis som jag anser menade även behandlaren på att det är ett svårt steg att komma på vad man behöver hjälp med. Det är kanske det man behöver hjälp med att formulera. Att T överhuvudtaget pratat var ett stort steg. Hon skulle i alla fall prata med läkaren till vårt möte i morgon. Hon hade en idé med en annan psykolog. Vi får se vad morgondagen för med sig.

Idag har vi fikat på semla. Mums! Även T

Är det inte det ena är det det andra

Sista veckan har det varit kattfokus istället för anorexifokus. Vår ena devon rex har drabbats av tarmproblem. Hon har magrat enormt och bajsar diarré inomhus. Inläggning på djursjukhus och vips blev vi 10 000 kronor fattigare, trots försäkring. Hemma igen och är piggare, men bajsar fortfarande inne då och då. Så här kan vi inte ha det så vi förbereder oss på det värsta. Katterna är T:s liv. Hon ligger alltid i soffan med katterna omkring sig. Säger själv att de är hennes räddning. Givetvis rör detta upp jättemycket i henne och hon processar detta nu. 

I onsdags var vi hos psykologen. Hon tyckte att det varit helt okej. Men kom ut och sa att hon fått tid om 5 veckor. Att hon tyckt att T verkar vara på rätt väg och bara skulle fortsätta. Att allt verkade rätt bra nu. Jag höll på att dö och frågade T om hon skönmålat sitt mående, varav T blir vansinnig på mig. 

End of discussion. 

Under kvällen dyker det ändå upp små fragment av samtalet och jag börjar förstå vad de pratat om. Hon var själv inställd på samtal en gång i veckan och var även hon lite förvånad över vad psykologen sagt. Ger ju henne mixade signaler. 

Väntar nu på samtal från hennes behandlare. Känner att jag måste ventilera med henne om hur detta gick till. Har T i två års tid vägrat prata med någon äntligen bestämt sig för att prata anses hon må för bra. Ni som följt min blogg vet ju även att hennes mående pendlar från djupa dalar till bra stunder. Hm....