Tar det någonsin slut?!

Tiden går och går. Livet går vidare. Världen förändras. När allt var som värst så var det som om vi ständigt befann oss i en torktumlare. Vi bara åkte runt och runt, skakade och tog oss inte ut. Allt kändes så fruktansvärt hopplöst.
Var befinner vi oss idag då?! Det är en utmaning för mig att skriva det här inlägget och sammanfatta det sista året. Mycket har hänt men ändå inte. T mår mycket bättre i sin ätstörning. Tankarna kring mat och vikt är inte det enda som upptar hennes tankar. Vi var på en resa i julas och det är den första resan sedan hennes insjuknande där inte maten gett henne ångest. Hon var sugen på mat och tyckte det var mysigt att äta mat. Hon väger mer, kanske 5 kg mer. Exakta siffran vet bara T. Jag nöjer mig ned mitt ögonmått. Hon spelar innebandy igen och har ork till att vara så duktig som hon är.
Hon är gladare och stabilare i sitt humör. Hon tar studenten till våren, i och för sig ett år sent och med ett par kurser släpande. Men hon tar studenten!!!!!!
Hon är inskriven på vuxenpsykiatrin, äter en del tabletter. Har valt att efter ett år med terapi ta en paus. Går hos deras sjukgymnast en gång i veckan.
Så vårt liv går vidare. Inte som på räls men det går framåt. Vi är märkta av allt jobbigt som varit. Det behövs inte mycket till för att mannen och jag ska bli oroliga och vaksamma.

Att flyga

Jag är urdålig just nu med att skriva på bloggen, jag vet. Det har varit mycket ett tag och jag är just nu uppslukad av att sitta med min målarbok för vuxna. Barnsligt avslappnande och rofyllt.

T hade ju en månad där hon åt som vanligt och även spelade två innebandymatcher. Nu märker jag att hon tappar igen. Ingen frukost och stenkoll på portionernas storlek. Det är ingen katastrof ännu men min kontroll ökar igen, vakenheten skärps. Har vågat säga till henne att jag blir orolig, men hon fräser bara tillbaka. Det är också ett tecken. 

Hon går ungefär halvtid i skolan, ligger efter med ett par prov men ingen katastrof. Jag har omedvetet släppt kollen på tider för prov, inlämningar osv.

Mitt huvud klarar inte att hålla koll på det just nu. Det har resulterat att hon fått skriva två prov utan att ha pluggat, men klarat det ändå. Utan att få panik och sticka. Skönt!! Jag vill att hon ska klara sånt själv och nu bara måste jag släppa. 

Vi var på bedömningssamtal hos psykolog på vuxenpsyk. Innan vi åkte dit undrade hon vad hon skulle säga. Jag sa bara: du ska ta kontroll över ditt liv och känna att du duger. Hon svarade med er mm.

Väl dör möttes vi av en supergullig kvinna som T fattade tycke för direkt. Dock varnade hon för att det inte fanns tider hos henne förrän i januari. Vad fan!!

Samtalet fortsatte och T berättade och pratade. Jag fyllde i ibland och när mötet närmade sig slutet brast psykologen ut: oh Vad jag vill möta upp dig nu direkt. Du ska inte få gå och må så här dåligt. Kan du komma nästa onsdag?! T log och sa ja. Psykologen undrade om hon vågade komma själv men det ville hon inte. Så de bestämde att jag skulle vara utanför i korridoren. Det känns så jäkla skönt att hon fick en sann och tydlig bild av hur T mår och vad som har blivit hennes handikapp. Det känns som om jag kan släppa taget lite nu.

Just nu när jag skriver sitter jag på Trafikverket i Kristianstad. Vi åkte hemifrån klockan 6 i morse för att T ska göra muntligt förarprov där idag. Håller tummarna för att hon ska fixa det. Sista månaderna har jag läst körkortsfrågorna högt för henne 100 ggr. Räknade ut att det blir 50 timmar. Sedan har jag suttit med henne alla 25 ggr hon kört med bilskoleläraren. Därutöver all övningskörning vi gjort. Pust!!!! Låt henne klara detta. För mig är körkortet en viktig del i hennes självständighetsprocess. Vi bor ju så att man måste åka bil om man inte ska bli skjutsad. Hoppas hoppas!!

Sorg

Vår fina Molle är död, finns inte längre. Dessa orden gör så jävla ont att skriva. Han blev inte sex månader innan vi tvingades att låta honom somna in. Vi fick inget val utan veterinären var bestämd i sin åsikt. Det var skönt på sätt och vis. 

Han somnade in i T:s knä lyckligt omedveten om att han skulle försvinna. Han trodde vi alla tre låg på golvet inne i undersökningsrummet och grät och gosade med honom för att han var bäst i världen. Det var så han var, lycklig och självsäker på att allt och alla älskade honom mest. 

För att göra en lång historia kort så föddes han inte med världens bästa kropp. Det gjorde att hans ben bröts och att hans höfter var alldeles förstörda så liten han var.

Allt gick fort och vi är nu i total chock, förstår inte hur vi ska komma vidare. Skönt är att vi suttit tillsammans och gråti i soffan. T har varit otröstlig men samlad. 

Ångest

Lilla T har ju varit väldigt pigg på starten av terminen. Har njutit av det men samtidigt undrat hur länge hon ska orka. 

Hon ville till storstaden och ett köpcentrum häromdagen. Ville även prova på att köra stadskörning . Jag som inte varit i en klädaffär på 2 månader tar snällt fram kryckorna och tänker att jag får offra mig. Kan ju vila mig sen. Hon rattar stabilt in och ut från motorvägen och tar rätt placeringar vid filkörning. 

Vi går runt i långsamt tempo och avslutar med en delad pasta på Vapiano. 

Hon blir avsläppt hos pojkvännen. Hon är pigg och glad. Tänker sova där. Kors i taket. Det har hänt en gång sista året. Jag åker hem till mannen. Vi grillar goda korvar, mat som hon inte äter, så vi passar på. Jag undrar om vi inte ska dela en flaska vin. Vädret är fint och det är en tropisk kväll. Mannen är tveksam till om det är en bra idé. Jag säger att hon är ju i superform. Det blev en mysig kväll ute med filtar, ljus och gamla godingar på stereon.

Jag lägger mig och somnar nöjd och glad. Vid 02.00 kommer första sms:et. Jag kan inte andas!! Vi skickar sms fram och tillbaka. Till slut ringer hon och storgråter. Hon sitter utanför hans hus. Jag förklarar åter att jag inte kan köra. Hon måste be pojkvännen. Han vill inte och tycker hon är en jävla barnunge. Han bor 3 mil ifrån oss. Jag letar upp taxinumret och tänker ringa, men blir sen förbannad och ringer honom. Han svarar inte men kör sen hem henne. Slänger av henne i farten typ och gasar iväg. Hon kommer in och vi ligger i soffan och pratar om vad som hänt. Efter en stund har hon lugnat ner sig men börjar då istället ångrat sig att hon åkte. Jag säger att hon inte kan ångra att hon mår dåligt. Så fungerar inte ångest. Man kan inte välja. Vid 4 kryper vi i säng.

Groggy

Sitter hos den snälla läkaren med de utforskande ögonen. Han säger att det syns att jag fortfarande inte ser pigg ut. Han pratar på, jag svarar enstavigt. Koncentrerar mig på att inte bryta ihop totalt. Det räcker med att svetten rinner i mitt ansikte och tårarna rinner sakta nerför mina kinder. Inget sammanbrott Anna är det enda jag tänker. Jag lyckas.

Min kropp och själ mår inte bra. Det behövs en hel del mediciner just nu för att jag ska må bättre. Just nu gör den senaste att jag befinner mig i en dimma av dåsighet. Ingen känsla jag trivs med men får härda ut med i några dagar.

Scones

Mamma jag vill ha scones med Philadelphiaost till frukost. Hon tittar på mig med bedjande blick. Mannen som står och steker ägg till mig eftersom jag vaknat helt under isen tittar på henne. Hon säger snabbt att det kvittar. Jag hoppar upp ur soffan och slänger snabbt ihop två scones. En till henne och en till mig. Hur dåligt jag än mår kan jag inte missa en sån chans. Så är det att ha en ätstörd dotter. Man släpper allt för en frivillig önskan om mat. 

Normal portion

Jag sitter i min solstol på trädäcket. Det är nog sommarens sista varma dag. De lovar regn nästa vecka. Min ork och leder är inte bra så det är det enda jag orkar just nu.

Lagade en fläskfilégryta med kantareller, bacon. Till det olivoljerostade småpotatisar. T hade varit på stranden några timmar med kompisar. Två söta kompisar hon har börjat umgås mer och mer med. Dessa fina vänner tänker alltid på henne och ringer till henne så fort de ska göra något. De är så omtänksamma.

T var hungrig när hon kom hem och eftersom vi sista halvåret kör med att hon plockar mat själv enligt överenskommelse  med henne och läkare tog hon sin tallrik. Hon lägger upp tre potatisar och slevar upp gryta på tallriken. Hon älskar gelé, det passar det mesta enligt henne så därför blir det en rejäl klick av det röda, söta också. Jag lägger märke till detta i ögonvrån. Detta är inget jag får kommentera, då slänger hon tallriken. Det vet jag. Sen kan jag säga något men inte nu. Så börjar jag inse att jag kan inte själv lägga upp mer på min egen tallrik. Jag kan inte äta mer. Jag måste ändå ta lite mer eftersom hon jämför sina tallrikar med mina. Hur ska jag orka?!

Hon slevar i sig allt och jag kämpar. Min matlust är inte bra nu. När hon är klar reser hon sig och klappar sig på magen. Går till tv:n och fortsätter sitt Gossip Girl marathon. Mannen och jag sneglar på varandra över matbordet i tyst förundran och glädje. Det här var ett genombrott som heter duga.

Vad händer?!

Positivt besked

Tumören i min lunga är ofarlig och ska sitta kvar så länge den inte växer. Så skönt och i efterhand förstår jag hur mycket det har tyngt mig. Trodde jag tog det lugnt och sansat men så inte. 

Var hos läkaren häromdagen. Den här gången fungerade tekniken. Det känns bra och han går nu igenom mina olika krämpor på noga vis. Ny tid nästa vecka. Han sa att terapeuten skrivit att jag mår mycket sämre. Stämmer det?! 

Som vanligt

Som vanligt när jag skriver att det går bra med T så händer det något. Idag tror jag pojkvännen har gjort slut. Han har varit märklig mot både henne och oss sista halvåret och ni som läst min blogg vet att jag vill att det ska ta slut. Jag tror att först måste man rädda sig själv innan man kan börja bry sig riktigt om någon annan. De bråkar och blir sams varje vecka. Kallar varandra saker jag aldrig skulle drömma att ta i min mun. Kräver saker och uppoffringar av varandra som man inte gör om man älskar och respekterar varandra. Jag har försökt prata med henne om att de är inne på fel spår. Att man inte gör så mot varandra. Hon tror hon inte klarar sig utan honom men det vet jag att hon gör. Allt kommer bli lättare. Hon blir arg på mig. Tystnad. End of discussion !!

Nu ligger hon på sitt rum och gråter stillsamt. Inte argt som i vanliga fall när de bråkat. Kan han ha gjort slut på eländet?! Jag bävar och önskar på samma gång. Dock tror jag att de snart är ihop igen.

innebandy

Mitt i mitt sjukkaos har T börjat må bättre. Hon äter ingen frukost men jag gör rekordtidig lunch hela tiden så det är ändå okej. Hon äter helt klart större mängder mat på lunch och middag. Vågar lägga upp mera, ibland äter hon upp och ibland inte. Jag vet att hon kämpar hårt just nu så jag gör ingen affär av det. Innan har hon lagt upp 2 köttbullar och den minsta potatisen hon hittar, en klick sås och lingon. Nu sist tog hon 4 köttbullar och 2 potatisar, alltså dubbel mängd. Hennes morot just nu är att hon ska få börja träna bandy igen och det har hon fått okejat av läkaren i Lund. Så långe hon äter som hon gör, inte kräks och värdena håller sig på bra nivå. Hon vill spela bandy och ta igen förra säsongen som försvann pga sjukdomen. Härligt att se henne taggad och med vilja!!  Jag njuter och känner mig lite lugn för en gångs skull. Håller tummarna för att nu är vi inne i en tid med förändring, en vändpunkt!!

Läkarbesök

Den sympatiska läkaren med snälla blicken sitter bakom sitt skrivbord. Just nu är han stressad och irriterad eftersom datasystemet lagt ner. Han kommer inte åt något. Det är andra gången vi träffas och han har varit på semester. Han kommer nog inte ihåg mig. Vet inte att jag knappt kan sitta eftersom jag väntar på besked från CT röntgen. Jag hjälper honom på traven. Han har en hög med papper på skrivbordet och där ligger mitt svar. Jo, knölen sitter i lungan och den är 1 cm. Han förklarar att han ska ringa till lungläkaren i eftermiddag så jag snabbt kan komma dit. Skönt! Han lyckas komma snabbt in på datorn och ser att ett prov som handlar om reumatism visat positivt. Hm! Hög sänka, hm! Jag får remittera dig vidare där också. Gastroskopi behöver göras också men vi avvaktar det andra. Utslängd från datorsystemet igen. Han ger upp och ber om ursäkt, säger att vi får boka en ny tid snabbt

Min kropp verkar just nu leka rundor med mig. Går den bokstavligt sönder av stress? Ibland undrar jag?!

Idag börjar mina kollegor jobba efter sommarlovet. Det känns jobbigt att jag inte är där:(

Upp som en sol ned som en pannkaka

T har haft en bra vecka. Jobbat med maten så det märks att hon försöker. Den stora grejen är att hon lägger upp mycket mer mat på tallriken. Sen lämnar hon ju en del, men bara se mängden mat på tallriken känns bra. Hon pratade med behandlaren i Lund i över en timme och provat att träna två KORTA pass innebandy utan att kroppen slagit bakut. Hon har varit på stranden med kompisar och varit på en fest. 

Däremot vaknade hon upp idag och det svarta trillade över henne totalt. Några av hennes vänner har åkt till Aya Napa och det stör henne. Hon vill vara där och ångrar sig fullt förståligt. Hon har glömt att hon inte kan vara hemifrån och klara sig utan mig mer än en dag. Det finns inte just nu med i hennes tankar. Puts väck!! Anledningen till att hon inte åkt med var att vi skulle till Italien i juni. Att vi inte hade råd med både ny hund och resa är inte hennes fel. Att vi har varit både i Spanien och London sedan december har hon glömt. Hon bara tittar anklagande på oss och lider demonstrativt. Stackars henne!!!!! Att jag är skitnervös för mitt besked om lungan i övermorgon bryr hon sig inte om. Att jag inte hade klarat en italienresan i skicket jag varit i spelar ingen roll. Hon är sjuk och är elak när hon mår dåligt. Jag vet det. Försöker inte påverkas men det går fan inte. Hon tar sig innanför skinnet och det gör ont!!

Hålla andan

"Andas in!" Jag andas in och bristen rör sig. "Nu kan du andas igen!" Detta upprepas några gången medan jag körs igenom en cirkelformad grej. Jag är på CT röntgen för att kontrollera vad min knöl kan tänkas vara. Jag har gått i ett konstant vakum och oro sista två veckorna men under undersökningen känner jag ett lugn. Det är klart att det inte är cancer. Det är en ofarlig vävnadsgrej. Jag är inte döende! Dagen efter undersökningen sitter samma känsla kvar. Det är lugnt!

På måndag får jag svaret och sen kan jag gå tillbaka till att må lagom dåligt pga allt annat. Deal!?

Nu ska jag njuta av att det är soligt och varmt. 

Skriver av mig

Just nu offentliggör jag inte det jag skriver. Jag sparar det som utkast. Kommer det ut på bloggen så gör det det när jag är redo. Just nu är jag inte redo för att dela med mig på bloggen att jag är rädd för att dö. Att jag förra veckan efter lungröntgen fick ett samtal som vände upp och ner på min värld. Vi har hittat en 1 cm knöl på höger lunga som vi tror, men vi vill kolla upp det mer noga eftersom att det skulle kunna vara i mjukdelarna också. Du ska göra en skiktröntgen snarast. Du ska inte oroa dig. Nej, jag ska inte oroa mig säger jag käckt utan att ställa följdfrågor. Smart!

Nu går jag i ett vakum. För det mesta är det okej, men så kommer paniken över mig med full kraft. Pang! Jag ska dö och det fort antagligen. Klart jag har den värsta jävla cancern man kan ha: lungcancer. Jag som inte tagit ett bloss i hela mitt liv, jag som aldrig utsatts för passiv rökning. Jag är död om ett år. Kvävd till döds. 

Hur fan ska T klara det? Hur ska hon kunna gå vidare utan att förgöras av dåligt samvete över allt elakt hon i sin sjukdom skrikit till mig. Hur ska hon få i sig mat och klara sitt liv?! Jag vill se henne frisk och lycklig!!

En annan del känner att det faktiskt ska bli grymt skönt att få slippa allt. Mitt liv är inte så kul just nu. Helt ärligt är det skit!

Det har varit en skitsommar. Jag har inte mått bra en enda dag. Jag känner mig lite piggare korta stunder nu med mer järn i kroppen. T har inte heller varit pigg och prover gjordes på henne i veckan. Lågt HB men framförallt stor järnbrist. Tog blodtryck och det var också alldeles för lågt. Inte konstigt att hon bara orkar ligga i soffan. Telefontid i morgon, då fpr vi se hur vi går vidare. Jag och T hade en ordentligt arg ordväxling på sms igår. Hon är arg på mig för jag inte ser att hon försöker. Att det aldrig duger när hon försöker äta. Jag är aldrig nöjd. Jag kontrar med att jag aldrig kan vara nöjd förrän hon är frisk. Ingen rolig dag igår alltså 

Paus

Jag tar paus ett tag från bloggen eftersom jag inte orkar uppdatera den på något tillfredställande sätt. Vare sig min kropp eller hjärna fungerar som sig bör dels givetvis pga alla påfrestningar med T. Utöver det har det även tillstött ett större, mycket obehagligare problem med min hälsa som inte T kan beskyllas för;(

Jag avvaktar jobbigt svar och för att orka stå på benen och ta hand om mig själv och T så tar jag paus ett tag. Ta hand om er och uppskatta det ni har❤️

Miljöombyte

Vi åkte till Småland för ett avbrott och miljöombyte. Svärföräldrarna har en stuga vid en sjö långt ute i skogen. T och mannen var ute och plockade kantareller. Vi spelade kort och läste svärmors skvallertidningar. Jag försökte lösa korsord men det gick sådär. Jag äter järntabletter och annan järnrik kost. Känner mig långsamt piggare. 

Efter några dagar åker vi hem igen och det kändes skönt att komma hem igen. 

Zombie

Mitt mående har sista veckan bara blivit sämre och sämre. Hjärtat har flimrat nästan hela tiden, jag har haft ont i bröstet och huvudet. Jag har andats som jag inte får luft och vinglat fram för jag har varit så yr och för att öronen susar. Dock har den förlamande tröttheten och apatin varit värst. Jag har varit en zombie, enbart legat i soffan eller sovit. Inte orkat läsa eller se på tv. Tankarna har virvlat runt? Vad händer? Är det så här det känns att fullständigt gå in i väggen? Varför just nu? Hur ska jag kunna hjälpa T? Nu går ALLT åt skogen!! Lovade ju mig själv förra veckan att mår jag inte böttre på måndag ska jag ringa läkare igen. Mannen har velat köra in mig på akuten men jag har vägrat. 

Sagt och gjort så ringde jag. Höll inte på att få en tid för sköterskan hade själv gått in i väggen och läste min journal och såg att jag har en depression. Hon sa att tyvärr är det nog så här du kommer må ett tag. Jag stod på mig och sa att det känns verkligen så fysiskt. Fick en tid dagen efter hos den nya läkaren som jag fått nu när min gamla läkare har slutat. Han var inkännande och lugn. Trodde också på det psykiska men såg i mina papper att jag låg ju på ett knappt för lågt  blodvärde i juni och tyckte det var värt att följa upp. Dagen efter ringer han upp och säger att mitt HB är riktigt, riktigt lågt. Att det sjunkit akut sista månaden. Inte konstigt att jag mått som jag gjort. Jag lägger på och googlar. Ser att jag kan checka av alla symptom som man har vid riktigt allvarligt låga värden. Sedan är ju inte anemi i sig en sjukdom som han säger utan det finns en annan orsak till det som måste utredas. Jag oroar mig inte för det utan tycker bara att det är så sjukt skönt att jag har en fysisk åkomma som det går att medicinera mot. Nu ska jag orka hjälpa T igen. Nu ska jag inte bara vara en zombie. Snart är jag på G!!!

Kär vän

Har träffat en kär vän idag. En vän jag träffar alldeles för sällan men som betyder väldigt mycket för mig. Att kunna sitta ner och prata om allt mellan himmel och jord, högt och lågt, innerligt och utan censur. Välbehövligt och enormt skönt. 

Sova middag

Ligger i vår säng och lyssnar på T:s lugna andetag och kattens spinnande. Jag har precis vaknat efter en middagslur men T sover fortfarande. Jag gick och la mig efter vi kommit hem från Lund och läkaren och hon kom snabbt efter. Jag vill  också ligga här och vila med dig. 

Vi låg med våra mobiler en stund och sedan slocknade vi.  Mannen ligger nog och sover till Tour de france om jag känner honom rätt. När jag ligger här och lyssnar på hennes andetag känns hon så lugn och trygg, precis som hon inte har några problem. Tiden står stilla och allt är som vanligt för en stund. Ingen grå hinna över huden och en blick som ser ledsen och arg ut på samma gång.  När jag tittar på henne ser hon brunbränd och vacker ut. Min fantastiska T.

Idag gick vi upp tidigt eftersom vi skulle till läkaren i Lund. Vi lämnade Molle hos storasyster och åkte sen på mötet. Det var bara läkaren där eftersom M har semester. Det var ett helt okej möte, utan att vi pratade om allt för jobbiga/ djupa saker. Ganska slätstruket om jag ska vara helt ärlig. 

Efter mötet åkte vi hem till storasysters nya lägenhet och fikade. 

T ville köra hem och det innebar motorvägspåfarter och avancerad körning i 6 mil. Det gick alldeles galant!!

Efter solsken kommer regn

Det låter som en klyscha men är så sant. Jag tänkte igår när jag skrev att det var lugnt att det kommer jag få äta upp. Det är så det brukar vara och det är så det tydligen alltid kommer vara. Hon började redan igår kväll när vi gått och lagt oss skriva ett sms där det stod att hon inte mådde bra. Jag med sömntablett i kroppen tvingar mig upp och knackar på hennes dörr. Vi går upp och sätter oss i soffan och jag vet att min uppgift är att få tankarna att försvinna genom att prata om annat och distrahera henne. Efter någon timme kan vi gå och lägga oss igen. 

Idag lyser solen ute men inte hos T. Hon ligger i mörkret på sitt rum och har bitit två bett på mackan och druckit en halv mun av sitt te. Jag låter henne vara och blir som vanligt när hon inte mår bra fasligt effektiv för att slippa tänka och känna. Jag sorterar och städar fast jag inte orkar. Vi får se hur dagen fortsätter. Tur i oturen vi ska till läkaren i Lund i morgon.