Scones

Mamma jag vill ha scones med Philadelphiaost till frukost. Hon tittar på mig med bedjande blick. Mannen som står och steker ägg till mig eftersom jag vaknat helt under isen tittar på henne. Hon säger snabbt att det kvittar. Jag hoppar upp ur soffan och slänger snabbt ihop två scones. En till henne och en till mig. Hur dåligt jag än mår kan jag inte missa en sån chans. Så är det att ha en ätstörd dotter. Man släpper allt för en frivillig önskan om mat. 

Normal portion

Jag sitter i min solstol på trädäcket. Det är nog sommarens sista varma dag. De lovar regn nästa vecka. Min ork och leder är inte bra så det är det enda jag orkar just nu.

Lagade en fläskfilégryta med kantareller, bacon. Till det olivoljerostade småpotatisar. T hade varit på stranden några timmar med kompisar. Två söta kompisar hon har börjat umgås mer och mer med. Dessa fina vänner tänker alltid på henne och ringer till henne så fort de ska göra något. De är så omtänksamma.

T var hungrig när hon kom hem och eftersom vi sista halvåret kör med att hon plockar mat själv enligt överenskommelse  med henne och läkare tog hon sin tallrik. Hon lägger upp tre potatisar och slevar upp gryta på tallriken. Hon älskar gelé, det passar det mesta enligt henne så därför blir det en rejäl klick av det röda, söta också. Jag lägger märke till detta i ögonvrån. Detta är inget jag får kommentera, då slänger hon tallriken. Det vet jag. Sen kan jag säga något men inte nu. Så börjar jag inse att jag kan inte själv lägga upp mer på min egen tallrik. Jag kan inte äta mer. Jag måste ändå ta lite mer eftersom hon jämför sina tallrikar med mina. Hur ska jag orka?!

Hon slevar i sig allt och jag kämpar. Min matlust är inte bra nu. När hon är klar reser hon sig och klappar sig på magen. Går till tv:n och fortsätter sitt Gossip Girl marathon. Mannen och jag sneglar på varandra över matbordet i tyst förundran och glädje. Det här var ett genombrott som heter duga.

Vad händer?!

Positivt besked

Tumören i min lunga är ofarlig och ska sitta kvar så länge den inte växer. Så skönt och i efterhand förstår jag hur mycket det har tyngt mig. Trodde jag tog det lugnt och sansat men så inte. 

Var hos läkaren häromdagen. Den här gången fungerade tekniken. Det känns bra och han går nu igenom mina olika krämpor på noga vis. Ny tid nästa vecka. Han sa att terapeuten skrivit att jag mår mycket sämre. Stämmer det?! 

Som vanligt

Som vanligt när jag skriver att det går bra med T så händer det något. Idag tror jag pojkvännen har gjort slut. Han har varit märklig mot både henne och oss sista halvåret och ni som läst min blogg vet att jag vill att det ska ta slut. Jag tror att först måste man rädda sig själv innan man kan börja bry sig riktigt om någon annan. De bråkar och blir sams varje vecka. Kallar varandra saker jag aldrig skulle drömma att ta i min mun. Kräver saker och uppoffringar av varandra som man inte gör om man älskar och respekterar varandra. Jag har försökt prata med henne om att de är inne på fel spår. Att man inte gör så mot varandra. Hon tror hon inte klarar sig utan honom men det vet jag att hon gör. Allt kommer bli lättare. Hon blir arg på mig. Tystnad. End of discussion !!

Nu ligger hon på sitt rum och gråter stillsamt. Inte argt som i vanliga fall när de bråkat. Kan han ha gjort slut på eländet?! Jag bävar och önskar på samma gång. Dock tror jag att de snart är ihop igen.

innebandy

Mitt i mitt sjukkaos har T börjat må bättre. Hon äter ingen frukost men jag gör rekordtidig lunch hela tiden så det är ändå okej. Hon äter helt klart större mängder mat på lunch och middag. Vågar lägga upp mera, ibland äter hon upp och ibland inte. Jag vet att hon kämpar hårt just nu så jag gör ingen affär av det. Innan har hon lagt upp 2 köttbullar och den minsta potatisen hon hittar, en klick sås och lingon. Nu sist tog hon 4 köttbullar och 2 potatisar, alltså dubbel mängd. Hennes morot just nu är att hon ska få börja träna bandy igen och det har hon fått okejat av läkaren i Lund. Så långe hon äter som hon gör, inte kräks och värdena håller sig på bra nivå. Hon vill spela bandy och ta igen förra säsongen som försvann pga sjukdomen. Härligt att se henne taggad och med vilja!!  Jag njuter och känner mig lite lugn för en gångs skull. Håller tummarna för att nu är vi inne i en tid med förändring, en vändpunkt!!

Läkarbesök

Den sympatiska läkaren med snälla blicken sitter bakom sitt skrivbord. Just nu är han stressad och irriterad eftersom datasystemet lagt ner. Han kommer inte åt något. Det är andra gången vi träffas och han har varit på semester. Han kommer nog inte ihåg mig. Vet inte att jag knappt kan sitta eftersom jag väntar på besked från CT röntgen. Jag hjälper honom på traven. Han har en hög med papper på skrivbordet och där ligger mitt svar. Jo, knölen sitter i lungan och den är 1 cm. Han förklarar att han ska ringa till lungläkaren i eftermiddag så jag snabbt kan komma dit. Skönt! Han lyckas komma snabbt in på datorn och ser att ett prov som handlar om reumatism visat positivt. Hm! Hög sänka, hm! Jag får remittera dig vidare där också. Gastroskopi behöver göras också men vi avvaktar det andra. Utslängd från datorsystemet igen. Han ger upp och ber om ursäkt, säger att vi får boka en ny tid snabbt

Min kropp verkar just nu leka rundor med mig. Går den bokstavligt sönder av stress? Ibland undrar jag?!

Idag börjar mina kollegor jobba efter sommarlovet. Det känns jobbigt att jag inte är där:(

Upp som en sol ned som en pannkaka

T har haft en bra vecka. Jobbat med maten så det märks att hon försöker. Den stora grejen är att hon lägger upp mycket mer mat på tallriken. Sen lämnar hon ju en del, men bara se mängden mat på tallriken känns bra. Hon pratade med behandlaren i Lund i över en timme och provat att träna två KORTA pass innebandy utan att kroppen slagit bakut. Hon har varit på stranden med kompisar och varit på en fest. 

Däremot vaknade hon upp idag och det svarta trillade över henne totalt. Några av hennes vänner har åkt till Aya Napa och det stör henne. Hon vill vara där och ångrar sig fullt förståligt. Hon har glömt att hon inte kan vara hemifrån och klara sig utan mig mer än en dag. Det finns inte just nu med i hennes tankar. Puts väck!! Anledningen till att hon inte åkt med var att vi skulle till Italien i juni. Att vi inte hade råd med både ny hund och resa är inte hennes fel. Att vi har varit både i Spanien och London sedan december har hon glömt. Hon bara tittar anklagande på oss och lider demonstrativt. Stackars henne!!!!! Att jag är skitnervös för mitt besked om lungan i övermorgon bryr hon sig inte om. Att jag inte hade klarat en italienresan i skicket jag varit i spelar ingen roll. Hon är sjuk och är elak när hon mår dåligt. Jag vet det. Försöker inte påverkas men det går fan inte. Hon tar sig innanför skinnet och det gör ont!!

Hålla andan

"Andas in!" Jag andas in och bristen rör sig. "Nu kan du andas igen!" Detta upprepas några gången medan jag körs igenom en cirkelformad grej. Jag är på CT röntgen för att kontrollera vad min knöl kan tänkas vara. Jag har gått i ett konstant vakum och oro sista två veckorna men under undersökningen känner jag ett lugn. Det är klart att det inte är cancer. Det är en ofarlig vävnadsgrej. Jag är inte döende! Dagen efter undersökningen sitter samma känsla kvar. Det är lugnt!

På måndag får jag svaret och sen kan jag gå tillbaka till att må lagom dåligt pga allt annat. Deal!?

Nu ska jag njuta av att det är soligt och varmt. 

Skriver av mig

Just nu offentliggör jag inte det jag skriver. Jag sparar det som utkast. Kommer det ut på bloggen så gör det det när jag är redo. Just nu är jag inte redo för att dela med mig på bloggen att jag är rädd för att dö. Att jag förra veckan efter lungröntgen fick ett samtal som vände upp och ner på min värld. Vi har hittat en 1 cm knöl på höger lunga som vi tror, men vi vill kolla upp det mer noga eftersom att det skulle kunna vara i mjukdelarna också. Du ska göra en skiktröntgen snarast. Du ska inte oroa dig. Nej, jag ska inte oroa mig säger jag käckt utan att ställa följdfrågor. Smart!

Nu går jag i ett vakum. För det mesta är det okej, men så kommer paniken över mig med full kraft. Pang! Jag ska dö och det fort antagligen. Klart jag har den värsta jävla cancern man kan ha: lungcancer. Jag som inte tagit ett bloss i hela mitt liv, jag som aldrig utsatts för passiv rökning. Jag är död om ett år. Kvävd till döds. 

Hur fan ska T klara det? Hur ska hon kunna gå vidare utan att förgöras av dåligt samvete över allt elakt hon i sin sjukdom skrikit till mig. Hur ska hon få i sig mat och klara sitt liv?! Jag vill se henne frisk och lycklig!!

En annan del känner att det faktiskt ska bli grymt skönt att få slippa allt. Mitt liv är inte så kul just nu. Helt ärligt är det skit!

Det har varit en skitsommar. Jag har inte mått bra en enda dag. Jag känner mig lite piggare korta stunder nu med mer järn i kroppen. T har inte heller varit pigg och prover gjordes på henne i veckan. Lågt HB men framförallt stor järnbrist. Tog blodtryck och det var också alldeles för lågt. Inte konstigt att hon bara orkar ligga i soffan. Telefontid i morgon, då fpr vi se hur vi går vidare. Jag och T hade en ordentligt arg ordväxling på sms igår. Hon är arg på mig för jag inte ser att hon försöker. Att det aldrig duger när hon försöker äta. Jag är aldrig nöjd. Jag kontrar med att jag aldrig kan vara nöjd förrän hon är frisk. Ingen rolig dag igår alltså