Mycket jag vill skriva men har ingen ork

Det finns så mycket jag vill/ borde skriva för att minnas. För att minnas denna tid tror jag är viktig för läkeprocessen men just nu är min ork väldigt liten. Nästan obefintlig. Jag ligger just nu och tittar rakt ut i tomma intet. Funderar på om jag ska orka röra mig, orka gå och kissa, orka gå och laga mat. Efter en halvtimmas tänkande lyfte jag mobilen och bestämde mig för att skriva lite.

Sista två månaderna drygt har T utvecklats till ett argt monster som får fruktansvärda utbrott. När hon får dessa så slår hon mig, slår sönder väggar, tar alla foton som finns på henne och gömmer under sängen. Skriker de mest hemska elaka saker man bara kan tänka sig. Dessa utbrott har skett några gånger i veckan och pågår i ca en halvtimme. Efter det är hon ledsen och ångerfull. 

Förra helgen hade vi besök av min familj och allt var frid och fröjd på fredagen. Hon är världens goaste, charmig och det enda spåret av sjukdom är att hon äter pyttelite. På lördagen vaknar hon upp som ett monster. Alla ser att hon inte mår bra och mycket riktigt brakar det samman. Hon lugnar ner sig och bestämmer sig för att ta en två veckors paus från pojkvän. Han startar oftast dessa utbrott. Jag tvingar iväg henne på fest som hon upplever som riktigt trevlig. Hon dricker utan att bli full. Vill bli hämtad i rimlig tid och känns glad. Härligt! Kompisarna som jag involverat för att pusha henne lite sköter sig bra. Det dyker upp sms ibland och det gör henne så glad. Hon har fått omdömen i från skolan och trots mer än 50% frånvaro har hon på väg till högre betyg i alla ämnen utom matte och engelska. Imponerande! 

I torsdag var vi i Lund och där träffade vi Ulf Wallin, han är typ legendaren inom ätstörningsvården. Han var inkallad som handledare, extra rådgivare eftersom de i teamet inte känner att de gör så mycket nytta för T. Mötet gick ut på att vi satt och hade ett samtal med honom och övriga i teamet satt bakom en spegelvägg i ett annat rum. Det var så vi blev intervjuade första gången i Lund också och då de inte tog emot oss. Samtalet flöt på bra. Han var superproffsig och T var modig. Hon berättade mycket om hur hon mår och låste sig inte en enda gång. Hon berättade om utbrotten, sitt liv som styrs av vågen, kräkningar osv. Hon berättade att hon mår mer dåligt än vad hon mår bra osv. Mitt i detta kaos framstod nog vi som en rätt gullig familj och det vet jag inte om det är bra eller dåligt när det gäller våra utsikter att få hjälp. Han menade på att T utöver allt annat har total hjärnstress, typ som utmattnings syndrom efter allt kämpande som hon har gjort de senaste 2-3 åren. Att hennes ork är helt slut. Att vi inte borde pressa henne överhuvudtaget med skola och liknande. Detta lät både rimligt och konstigt i våra öron. Skönt med en förklaring till varför hon har förvandlats till ett monster och skönt för det här kan man ju bli frisk ifrån. Samtidigt lite hopplöst för precis som T sa. Varför blev jag inte bättre förra året när jag inte gick i skola alls? Vi ska nu träffa teamet nästa vecka så får vi se hur vi ska gå vidare. Ibland känns det som de inte vill att vi ska vara där eftersom hennes andra problem är större just nu än själva ätstörningen. 

Idag är vi båda hemma från skola och jobb. Hon kunde inte sova i natt så vid 02.30 drack vi varm choklad och åt knäckebröd.