Besökpstoppen

Besökstoppen

söndag 16 november 2014

Hittat ett bra inlägg

Precis så här känns det för oss ibland, eller rätt ofta. Hittade den på anoreximamman.com.

"Hunger 

SMS:et kommer efter 22:00. Jag svarar inte med en gång, för jag ser det inte. Ljudnivån på middagen hos de goda vännerna dövar mobilens ljud.

När mess nummer två plingar till läser jag dem båda.
Alltså, mamma,jag är jättejättehungrig ikväll igen….. Förstår inte varför!!
Har ätit ordentligt.

Jag försvinner från samtalet, vännernas skratt bleknar och jag är tillbaka i min vanliga värld. Med mat, Monster och Fågelungar. Och tankar.
Vickar mobilen mellan fingrarna och funderar på hur jag ska svara?
Till slut skriver jag att hennes kropp har varit väldigt sjuk och tagit mycket stryk under de här åren. Och med den pågående influensan kanske hon faktiskt behöver mat – och så råder jag henne att ändå äta lite.

De skrattar och pratar runt mig, serverar underbar mat, och de levande ljusen fladdrar hemtrevligt. För en gång skull är vi på middag, inga barn är med och ändå är jag inte heller helt med.

Det tar ett tag och så svarar hon att hon tagit lite chips, och när det inte hjälpte blev det en knäckemacka också.
Hon känner sig störd över hungern. Gillar inte att magen pockar på uppmärksamhet. Tycker det är jobbigt att äta mer än sin ordination. Ventillerar tankar och oro i ett långt SMS som följs av ett till där hon är glad, säger att hon ätit klart och känner sig bättre. Ligger nedbäddad i soffan med hundar, täcke och bra film på TV:n.
Skickar ett hjärta och säger att vi ses sen.
Puss Mamma, du är bäst, oroa dig inte – jag mår bra <3
Jag svarar att jag inte oroar mig, skickar ett hjärta tillbaka och återgår till det sociala livet. Ber om ursäkt för mitt svåra mobilmissbruk,och svarar snällt på frågorna om hur det går med lilla Fågelungen.

Hon har gått upp i vikt ja. Hon har inte så ofta huvudvärk och ont i magen, nej. Hon har slutat tappa håret, check. Och hon är gladare oftare och oftare.
”Ja, och så är hon utskriven från sjukhuset!” säger en av de dinerande vännerna glatt och konstaterar att det går bra för oss. ”Det där sjukhuset ni valde verkar vara toppen, ja, asså, hon är ju nästan tillbaka 100% nu, visst?” Alla tittar på mig, och jag skruvar på mig, svarar att njae, tyvärr är det ju inte så enkelt.
De andra skrattar och kallar mig pessimist. Kastar siffran 98% på mig, och undrar om jag kanske är mer nöjd med det numret?
Jag svarar inte, ler lite och tar en bit cheesecake istället. Ser att Monstret vinkar ensamt där ute i hallen, han vill nog åka hem, men sätter sig vackert och väntar vidare när jag ignorerar honom och istället engagerar mig vidare i bjudningen. 

Bra att han sitter här och dinglar med benen. Jag kan stanna med gott samvete, Fågelungen myser framför TV:n. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar