Framtid

Som förälder till ett sjukt barn som pendlar i sitt mående hela tiden vågar man knappt tänka på framtiden. Det är något man skjuter bort från sin tankevärld. Något som ger en så mycket panik och rädsla att man bara snuddar vid tanken ibland. Det är enklare att bara borra ner sig och köra på. Tänka att allt blir bra på något sätt. Lura sig själv att det kommer bli bra. 

Hur ser framtiden ut för min dotter? Hur ska hon bli frisk? Kommer hon bli frisk? Kommer hon fixa skolan? Kommer hon kunna bo själv? Sköta allt vad det innebär med mat och ansvar? Kommer hon kunna sköta ett jobb? Kommer hon kunna få barn? Ja, der finns 1000 frågor utan svar. Just i skrivande stund är jag inte orolig för att hon ska dö. Hon är så pass stabil och går inte ner i vikt. Jag har under perioden även levt med den oron och det är mer än jag fixar. Det gör för ont.

Jag vet att jag ska ta en dag i taget. Leva i nuet. I april fyller min dotter 18 och då kan jag inte vabba på halvtid längre. Vad hände då? Det är just nu den jobbigaste frågan inför framtiden för mig/oss. Jag vill börja jobba ordentligt igen men förstår inte hur det ska gå till.....

Nära till kaoset

Min känsla igår när T var glad och uppspelt var ändå att det var något annat på gång. Tyvärr fick jag rätt.

Vid läggdags pockade ångesten på och hon började få panik över vågen. Det var fel på vågen. Den visade fel. Den stämde inte. Hon som hade ätit så mycket mat borde väga så mycket mer. Hon känner sin kropp och vågen fungerar inte. Paniken växer men  till slut ger hon sig med orden - I morgon ska jag ha en ny våg!!!!!!

Hon och pojkvännen (21 år gammal) släntrar upp vid 11 tiden. Hon berättar att hon inte mår bra ( det betyder psykiskt förstår jag) En liten stund senare drar hon igång om vågen igen. Den visar för lite. Den måste vara sönder ( i hennes värld väger hon 100 kg och vågen visar fel)

Full med ångest lägger hon sig i soffan och pojkvännen försöker gosa. Hon klarar inte närhet när ångest tar över henne. Hon blir arg. Han blir sårad. Sen drar en timmes kaos och bråk igång. Han sticker iväg efter att hon formligen slängt ut honom men jag vet att hon vill ha honom kvar. Jag brukar aldrig lägga mig i deras grejer men vill inte att det ska urarta som innan jul. Det kostar för mycket av lidande för alla inblandade. Så jag bestämmer mig för att leka Dr Phil. Ber dem komma och sätta sig i soffan och börjar medla och hjälpa dem. Känner att jag dels måste utbilda pojkvännen i vad T går igenom när ångesten tar över henne. Hur hon säger, gör fast hon inte menar. Förklarar förT varför han bara vill dra ifrån henne när hon blir elak och aggressiv. Vi pratade lugnt i över en timme och jag tror faktiskt att det blev riktigt bra. De sa båda att det var skönt, T berättade att just nu får hon hemskt ont i bröstet bara hon blir lite orolig. Det skrämmer henne. 

Kvällen har förflutit lugnt och jag tänker att medicinen nog gjorde att denna dåliga dag för T inte blev så illa som i november- december. Skönt!

Nu ligger jag och lyssnar på stormen som viner utanför. Det blåser rejält

Dans en fredag eftermiddag

Vet inte riktigt vad T sysslar med. Hon har  dansat och sjungit i vardagsrummet i över en halvtimma. Helt uppe i varv och glad. Jag ligger här i soffan och tittar på henne och ler. Samtidigt som jag ler och njuter av föreställningen går tankarna i spinn. Eftersom det finns bipolär med frågetecken kring henne ( hon medicinerar som att hon har det) börjar jag tänka hypomami. Jag slår de tankarna ur hågen och fortsätter njuta av hennes energi. 

Hon har klarat två dagar i skolan och ett skolmöte igår. Härligt! 

Hennes mentor tom kommenterade för mig efteråt att hon känns stabilare. På mötet som var ett bra möte bestämdes att T ska ha förminskad apl som det heter när man praktiserar på vård- och omsorgsprogrammet. Istället för 6 timmar ska hon ha 4. Jag tror det blir en bra lösning för henne som känns genomförbar. Syon hade aldrig träffat någon med 50% frånvaro som ändå inte låg back i några ämnen. Hon var mäkta imponerad. 

Att låtsas må bra

Vår dotter är världsmästare i att låtsas må bra. Det är en egenskap som kostar mycket för hennes del. Det krävs enormt mycket energi av henne för att upprätthålla sitt skådespel. Hon undviker därför mycket sociala kontakter medvetet för att orka med. 

Vi bor långt från resten av vår släkt så när de kommer på besök blir det en hel helg. Det är mer än vad hon klarar av. Vi har därför mer eller mindre avskärmat oss från vår släkt och familj. Det har varit för jobbigt och fått för stora konsekvenser i hennes mående för det ska vara värt det. För vår familj är det givetvis en sorg och de känner sig uteslutna och vet inte heller hur de ska förhålla sig till T. 

De förstår inte heller hur Ts sjukdom är och hur den fungerar. Antingen tycker de hon är ju frisk för att hon dricker coca cola. Man kan väl inte ha anorexia och dricka coca cola?! Eller så tycker de hon verkar så glad och trevlig. Eller så förstår de inte varför hon plötsligt blir arg, tvär och inåtvänd efter att ha petat i sig halva oxfilén. Och jag orkar bara inte förklara och försöka få dem att förstå. Det gör varken från eller till. Jag känner bara att jag blir tyst och sitter bredvid. Som tur är håller mannen låda och är social. 

Kväll nummer två brakar T loss ordentligt. Då har det varit låtsaslek i över en dag. Då rinner ångesten över efter middagen på kvällen. Då har jag stilla suttit sett hennes ångest krypa fram. Till slut går hon till anfall. Hennes ångest fungerar ofta som så att hon måste anfalla. 8 gånger av 10 får jag ta smällen. De andra två pojkvännen. Nu ger hon sig på mig verbalt från ingenstans och börjar skälla och anklaga mig för att prata med en massa folk om hennes problem. Ljuger och hittar på. Gormar och skriker. Jag försöker försvara mig, men i det läget lyssnar hon inte. Jag går in på toan, känner att det blir för mycket. Tårarna rinner och jag känner att jag vill bort. Går in på sovrummet. Ligger i mörkret och gråter. Hör min tappra familj försöka prata reson med henne, men de är för långt borta för att jag ska höra exakt vad de säger. Somnar och vaknar när mannen kommer in på rummet. Går upp i mörkret för att borsta mina tänder. När jag går ut från toan står T utanför dörren olycklig och säger ned darr på rösten "förlåt, jag började må dåligt och jag vet inte varför jag började skälla på dig. Jag vet inte varför? Jag vet att det inte är sant"

Jag samlar mig och ger henne en kram som hon besvarar. Säger"jag älskar dig" och hon svarar " och jag dig" . Jag går in på sovrummet igen men kan inte somna om utan ligger och hör dottern ligga på sitt rum gråtandes medan pojkvännen pratar lugnande med henne. 

Vid frukost är allt som vanligt igen och min familj på besök fattar ingenting och jag orkar inte förklara nattens kram och ord. Det känns som det är för privat. 

Lite oroväckande stabilt

Som mamma till ett så pass sjukt barn som vår dotter är blir man lite skadad. Man kan inte ens glädjas åt att senaste tre veckorna har varit ovanligt stabila gällande dotterns depression. Igår var ett sånt tillfälle då hon tidigare flippat i flera timmar, slagit sönder väggar, sig själv och kanske på mig. Men hon klarade det genom att gå in på sitt rum i en halvtimme. Det är stort! På något stört sätt vågar jag ändå inte tro att något vänt. Vågar inte slappna av, man är alltid på vakt. Det är stört, jag vet, men vi är vana vid kraftiga svängningar i Ts humör och mående. Hon är inne på 5:e veckan med sin nya medicin. Är uppe på 100 mg nu. Målet är 200. Hon startade på 25. Kan det vara den som hjälper? 

Målet är att hon ska vara så pass stabil att hon kan börja utmana anorexin. Stannar i känslan av att idag är en bra dag.

Att själv ta frukost

Sitter och tittar på min dotter äter frukost. Hon ser rätt nöjd ut där hon sitter ätandes en halv bagel med smör och ost. Dricker lite juice. Hon har aldrig gillat frukost, inte ens som liten. Gillar inte yoggi och fil. När hon blev sjuk utrotades frukost ur hennes liv. Nuförtiden äter hon lite av det jag plockar fram till henne. Gör jag mannagrynsgröt äter hon knappt hälften. Gör jag en macka äter hon upp det i mitten. Gör jag fruktfat med vaniljkesella äter hon upp frukten. Ja, hennes frukost bygger på att jag fixar frukost och ställer fram. Annars äter hon inget. En 17 åring som mamma fixar frukost åt. Hur låter det egentligen? Hur har vi hamnat här?

Nu har hon i alla fall fixat macka och juice själv. Igår pratade hon om att det kanske hade varit gott med flingor. Hm, vad händer?

Funderar på om jag ska kommentera sensationen eller ej. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Hur gör ni där ute? 

2015, året då det vänder

2014 var utan att överdriva mitt sämsta jävla år någonsin. Mannen och jag satt exakt för ett år sedan och trodde att värre än 2013 kunde det inte bli, men tji fick vi :( Allt accelererade till ytterligare en nivå detta år. Allt som varit jobbigt innan blev 1000 ggr jobbigare. Det trodde vi helt ärligt att det inte kunde bli då när vi satt och sammanfattade 2013. 

Samtidigt tänker jag att vi har fixat det. Vi står på benen, vill lever. Kanske just nu i skrivande stund lite starkare än på länge.

Det har faktiskt mitt i allt jobbiga , och negativa grejer med Ts mående skett positiva saker som gör att jag känner hopp. Jag är i grunden en väldigt positiv människa och tror på livet.

T har under detta året insett att hon är sjuk och all förnekelse kring detta är borta. 

T har bestämt sig för att börja gå i terapi/ ta emot hjälp.

Hon har äntligen fått mediciner som verkar kunna fungera och som förhoppningsvis kommer ge resultat om några veckor.

Vi trivs i Lund på ätstörningsteamet och känner att vi har fått bra hjälp av empatisk personal. 

T har gått en termin i skolan ( nästan i alla fall)

Min stora och enda önskan inför 2015 är att T kommer börja använda sina vingar.