Nervös morgon

Sitter i soffan och darrar som ett asplöv. Idag är det dagen med stort D. Vi ska till Malmö för inskrivningssamtal på behandlingsavdelningen. Vi har haft två darriga dagar med hennes utbrott i söndagsnatt som peak. Hon hade mycket ångest som skulle ut ur henne. Dock hade hon lugnat ner sig igår och vi pratade ut och hon är med på banan igen. Hon är livrädd och inser att det här kommer bli tufft. Vi har pratat vidare om bipolär misstankar och vad det är. Mest rädd är jag för att kuratorerna från Bup retar upp henne med sin blotta närvaro. Hon pratar igen och säger att pappa inte bryr sig. Jag vet inte varför hon känner så och vad han inte gör för att hon uppfattar det så. Det måste vi gå vidare med. Låt allt gå bra idag!!

Nattvak, ångest, ilska och sorg

Klockan är nu ett på natten och i morgon ska jag upp och jobba min 20 % dag, underbart. Not!!

Idag pratade jag med T igen om inskrivningsmötet på tisdag. Jag förklarade misstanke om att hon är bipolär, berättade vad det var osv. Frågade vad hon tycker jag hade gjort fel i informationen till henne tidigare. Förklarade att det är svårt att prata med henne eftersom hon blir så arg, att man därför drar sig för det. Att allt vi gör är av omtanke för henne. Jag tom mutade henne med de 6000 som vi får av försäkringsbolaget om hon blir inlagd. 

Lite senare på kvällen när pojkvännen var här så sa jag att han kunde följa med på mötet om han ville, sen sa jag att han kunde vara med henne på sina lediga måndagar så jag kunde jobba. Då verkade hon tycka det var en bra ide. Sedan låg hon och jobbade upp ångest, blev sur på pojkvännen, spydde och gick ut och gick i stormen. Kom instormande till mig och skrek och gapade om att hon inte gjort något fel och att hon blev straffad för läkarens misstag. Hon har verkligen ingen verklighetsuppfattning. Hon vet inte vad som är sant och falskt. Skällde på mannen att han sket i henne när hon grät. Han kontrade med att försöker man så får man skit gör det, vilket är sant. Hur vi än gör så gör vi fel i hennes ögon. Det är inte lätt att göra rätt. Och ska vi alltid göra rätt?! Ska vi alltid tillrättalägga allt för henne?! Varför är jag ingen ubermänniska?!:(

Kalla kriget

Hemma igen och nu är det ställningskrig och kalla kriget som gäller. T har alltid haft en förmåga att vända fokus från det som är rätt sak om hon känner att hon gjort fel. Så har hon förstås gjort igen. Nu är hon sur på mig fast det borde vara tvärt om. Från att ha bett om ursäkt en dag hatar hon mig en annan. Så nu går vi löjligt omkring och är sura. Bra strategi för henne för då slipper hon prata. 

Måttet är rågat

Ligger nu i en säng 40 mil från min dotter, nu orkar jag inte mer. Vill hon inte bli frisk och kämpa varför ska jag göra det?! Ge mig en anledning till det?! Varför ska jag vara så förstående och vänlig?! Alltid finnas där och fånga upp när hon bara blir det minsta pressad skiter i allt och lägger över det på mig. Hon ljuger och förvränger, lägger över det på mig. Får hon bara vara ifred så blir hon frisk. Jo, pyttsan. 

Besök av L från Bup idag hemma och hon berättade att vi fått en återbudstid redan på tisdag, det gjorde förstås T orolig och pressad. Slutade i alla fall med att den vanliga radängan om mig och allt jag hittar på kom fram, hon tänkte minsan inte bli inlagd. Det kunde vi glömma bla bla. Sen gick hon. Kvar satt vi. När mannen kom hem bestämde jag mig för att åka hem till mina föräldrar några dagar. För att markera för henne att nu är mamma ledsen på riktigt. Nu är måttet rågat. Hon har förstått budskapet. Frågat mannen om jag är ledsen. Pojkvännen har kommit och hon har visst varit inställsam och insmickrande. Ringde mig nyss och bad om förlåt för att hon tog ut det på mig. Jag var lite halvtuff så hon la på luren igen. Nu vill hon väl att jag ska krusa henne men det kan hon glömma. Här är jag i några dagar nu och det ska bli skönt att bli ompysslad. 

Ganska lugn period

Ganska lugnt slut på veckan. Hon äter just nu regelbundet och lite, men dock lite mer än vanligt och har skippat godis som gör att hon kräks. Bra!

Dock mycket huvudvärk och ingen skola. Hon säger att det är tufft att ta sig tillbaka till skolan igen samtidigt som hon vet att hon kommer må dåligt igen. Så väl känner hon sig själv vid det här laget att hon vet att efter regn kommer solsken och tvärtom. Just nu vår i Skåne och det gör ju en piggare. 

Storasyster kom hem i torsdags, skulle kolla på sin kattunge som fortfarande bor hos uppfödaren. T piggnade till av detta och tonen dem emellan var fin. På fredagen var vi tre på stan och var även ute och fikade. Då var det någon hon kände igen på fiket så hon kunde inte äta. 

Mannen och jag var på Bup och träffade tanterna. De ställde frågor i 45 min om hennes tidiga utveckling. Svåra frågor, bra att vi är båda. Vi har äntligen fått tid för inskrivningssamtal. Det blir den 25 mars. Om 2 veckor och så blir nog själva inläggningen veckan därpå. Jag måste hinna ta ett samtal till med henne och förklara att det här är vår sista chans, att nu måste även hon bjuda till. Hon kommer få svara på och säga ja eller nej till inläggningen. Det blir en nervös dag. 

Så här kan vi inte ha det längre, det är bara konstgjord andning.

Hur kunde allt bli så fel? Vad hände? När hände det? Vad utlöste det? På Bup ställer man frågor om trauma och något sådant har ju inte inträffat. 

Annars är vi en lugn glad öppen familj som har rest och upplevt mycket tillsammant. Barnen har varit vårt allt. Så hamnar vi här. Det är tiufft att hantera. Jag får inte låta skulden ta över, inte kväva mig. Måste måste kämpa!!!

Dag som började med bråk slutade mysigt

Fick inte iväg henne till skolan. Hon var tvär och vrång. Hade ont i halsen och bihålorna. Jag dräpte en kommentar typ "alltid är det något" och sa att hon måste kunna bita ihop lite. Hon blev vansinnig och ledsen, jag sa till henne att jag skulle försvinna några timmar och det gjorde jag. Tog en lång promenad vid havet. Tvättade bilen, var på Apoteket, handlade. Efter ngr timmar ringde hon och sa förlåt. Jag sa samma sak. Hon sa att hon just nu inte kan bita ihop och tvinga sig själv. Det bara går inte. Hon sa att kan du inte komma hem. Förstås gjorde jag det bums. 

Vi var och kollade på katter, var på vrllingeblomman och Emporia. Tvmys och nu ligger jag i sängen. Klockan är över 1. Hon har ätit bra idag och ingen ångest. Bra!

Några dagar sen sist

Dagen efter mitt förra inlägg ringde jag till Bup igen. Vill ju försöka skynda på förloppet. T själv säger: borde jag inte ha förtur?! Fick prata med Le. Hon blev förstås orolig över T man märkte att hon inte ville ta några beslut här utan sa att L, läkaren skulle ringa upp. Våran ordinarie läkare jobbar ju inte i Skåne dessa veckor. Hon ringde upp sent på dagen. Ställde frågor för att kolla om T var självmordsbenägen, vilket jag inte bedömde det som utan mer ledsen och med hopplöshetskänsla och utan livsgnista. När jag försöker väcka henne förstår hon inte varför hon ska gå upp. Det är väl ingen mening. Har fått upp henne till 3 på eftermiddagarna och hon har varit uppe till 4-5 på nätterna. På lördagen var det bandymatch. Hon och jag skulle stå i caféet innan men jag fick förstås inte upp henne. Vi blev jätteoams och jag stack själv. M fick sen skjutsa henne till matchen. Hon var duktig konstigt nog och gjorde avgörande målet. Pojkvännen här på kvällen och jag fortsatte markera att jag var sur. 

På söndagen gick hon och pojkvännen upp vid 9. Hon skulle vända dygnet sa hon. Sedan fick hon och jag tvinga hem pojkvännen lite tidigare. T kände att hon behövde vara själv för att inte trötta it. Sig helt. Vi pluggade lite och sen åkte hon dit. M och jag fick rn kväll för oss själva. Skönt!

Jag jobbade för första gången igår. Hämtade henne efter jobbet. Läkaren ringde igen och ville att jag skulle fylla i en humördagbok och det kan jag väl göra för att se om det finns några mönster. Hon frågade förstås om sjukdomar i släkten. Kunde inte låta bli att nämna M och mina små misstankar om honom. Jobbigt :(

T gjorde muffins i natt. Somnade inte förrän 4, men ska försöka väcka henne snart och se om hon ska till skolan. Håller tummarna!!