Nytt gips och glad dotter

Idag var vi uppe med tuppen. Vi har varit i Malmö på handkirurgen. Nytt gips och hon slapp operation. I alla fall något. Hon struntade i skolan och vi bestämde att vi skulle jobba hemma istället med uppgifterna. Dock var jag så trött att jag var tvungen att sova först em lång stund och nu sover hon. Jag har fått en ny tid med läkaren. Vi känner att vi har fler frågor att ställa honom. Jag hade tid hos kuratorn också samma tid så nu försöker jag få tag i henne. Hoppas hon ringer upp snart. 

T har haft några riktigt bra dagar och då kommer tvivlet tillbaka. Har de rätt? Är det här verkligen så allvarligt? Kan det inte gå över av sig själv? 

Vi måste ha hjälp med hur vi ska prata med henne. Hon kommer bli helt knäckt. Varför ska jag ha allt är en fråga som alltid kommer. Den har hon all rätt i världen att ställa men jag har inget svar. Det enda jag kan göra är att gråta och tycka livet är så orättvist mot min lilla vackra flicka. Räcker inte det med ätstörningsdiagnos, dyslexi och drpressionsdiagnos? Måste vi lägga till adhd och bipolär också? 

Jag vill bara ge henne en gnutta hopp och framtidstro. Känna att hon kan påverka sitt liv och att hon kan leva det fullt ut utan begränsningar. Hur ska jag kunna göra det när jag själv börjat tvivla. Jag måste gaska upp mig igen och visa styrka. Det behöver min familj. Jag är motorn som får allt att snurra. De behöver mig.