Paus

Jag tar paus ett tag från bloggen eftersom jag inte orkar uppdatera den på något tillfredställande sätt. Vare sig min kropp eller hjärna fungerar som sig bör dels givetvis pga alla påfrestningar med T. Utöver det har det även tillstött ett större, mycket obehagligare problem med min hälsa som inte T kan beskyllas för;(

Jag avvaktar jobbigt svar och för att orka stå på benen och ta hand om mig själv och T så tar jag paus ett tag. Ta hand om er och uppskatta det ni har❤️

Miljöombyte

Vi åkte till Småland för ett avbrott och miljöombyte. Svärföräldrarna har en stuga vid en sjö långt ute i skogen. T och mannen var ute och plockade kantareller. Vi spelade kort och läste svärmors skvallertidningar. Jag försökte lösa korsord men det gick sådär. Jag äter järntabletter och annan järnrik kost. Känner mig långsamt piggare. 

Efter några dagar åker vi hem igen och det kändes skönt att komma hem igen. 

Zombie

Mitt mående har sista veckan bara blivit sämre och sämre. Hjärtat har flimrat nästan hela tiden, jag har haft ont i bröstet och huvudet. Jag har andats som jag inte får luft och vinglat fram för jag har varit så yr och för att öronen susar. Dock har den förlamande tröttheten och apatin varit värst. Jag har varit en zombie, enbart legat i soffan eller sovit. Inte orkat läsa eller se på tv. Tankarna har virvlat runt? Vad händer? Är det så här det känns att fullständigt gå in i väggen? Varför just nu? Hur ska jag kunna hjälpa T? Nu går ALLT åt skogen!! Lovade ju mig själv förra veckan att mår jag inte böttre på måndag ska jag ringa läkare igen. Mannen har velat köra in mig på akuten men jag har vägrat. 

Sagt och gjort så ringde jag. Höll inte på att få en tid för sköterskan hade själv gått in i väggen och läste min journal och såg att jag har en depression. Hon sa att tyvärr är det nog så här du kommer må ett tag. Jag stod på mig och sa att det känns verkligen så fysiskt. Fick en tid dagen efter hos den nya läkaren som jag fått nu när min gamla läkare har slutat. Han var inkännande och lugn. Trodde också på det psykiska men såg i mina papper att jag låg ju på ett knappt för lågt  blodvärde i juni och tyckte det var värt att följa upp. Dagen efter ringer han upp och säger att mitt HB är riktigt, riktigt lågt. Att det sjunkit akut sista månaden. Inte konstigt att jag mått som jag gjort. Jag lägger på och googlar. Ser att jag kan checka av alla symptom som man har vid riktigt allvarligt låga värden. Sedan är ju inte anemi i sig en sjukdom som han säger utan det finns en annan orsak till det som måste utredas. Jag oroar mig inte för det utan tycker bara att det är så sjukt skönt att jag har en fysisk åkomma som det går att medicinera mot. Nu ska jag orka hjälpa T igen. Nu ska jag inte bara vara en zombie. Snart är jag på G!!!

Kär vän

Har träffat en kär vän idag. En vän jag träffar alldeles för sällan men som betyder väldigt mycket för mig. Att kunna sitta ner och prata om allt mellan himmel och jord, högt och lågt, innerligt och utan censur. Välbehövligt och enormt skönt. 

Sova middag

Ligger i vår säng och lyssnar på T:s lugna andetag och kattens spinnande. Jag har precis vaknat efter en middagslur men T sover fortfarande. Jag gick och la mig efter vi kommit hem från Lund och läkaren och hon kom snabbt efter. Jag vill  också ligga här och vila med dig. 

Vi låg med våra mobiler en stund och sedan slocknade vi.  Mannen ligger nog och sover till Tour de france om jag känner honom rätt. När jag ligger här och lyssnar på hennes andetag känns hon så lugn och trygg, precis som hon inte har några problem. Tiden står stilla och allt är som vanligt för en stund. Ingen grå hinna över huden och en blick som ser ledsen och arg ut på samma gång.  När jag tittar på henne ser hon brunbränd och vacker ut. Min fantastiska T.

Idag gick vi upp tidigt eftersom vi skulle till läkaren i Lund. Vi lämnade Molle hos storasyster och åkte sen på mötet. Det var bara läkaren där eftersom M har semester. Det var ett helt okej möte, utan att vi pratade om allt för jobbiga/ djupa saker. Ganska slätstruket om jag ska vara helt ärlig. 

Efter mötet åkte vi hem till storasysters nya lägenhet och fikade. 

T ville köra hem och det innebar motorvägspåfarter och avancerad körning i 6 mil. Det gick alldeles galant!!

Efter solsken kommer regn

Det låter som en klyscha men är så sant. Jag tänkte igår när jag skrev att det var lugnt att det kommer jag få äta upp. Det är så det brukar vara och det är så det tydligen alltid kommer vara. Hon började redan igår kväll när vi gått och lagt oss skriva ett sms där det stod att hon inte mådde bra. Jag med sömntablett i kroppen tvingar mig upp och knackar på hennes dörr. Vi går upp och sätter oss i soffan och jag vet att min uppgift är att få tankarna att försvinna genom att prata om annat och distrahera henne. Efter någon timme kan vi gå och lägga oss igen. 

Idag lyser solen ute men inte hos T. Hon ligger i mörkret på sitt rum och har bitit två bett på mackan och druckit en halv mun av sitt te. Jag låter henne vara och blir som vanligt när hon inte mår bra fasligt effektiv för att slippa tänka och känna. Jag sorterar och städar fast jag inte orkar. Vi får se hur dagen fortsätter. Tur i oturen vi ska till läkaren i Lund i morgon.

Theory of everything

Vi har det just nu förhållandevis lugnt med T. Hon är stabil, har inga utbrott och ovanligt lite ångest kring maten. Däremot börjar jag bli mer och mer orolig för mig själv. Jag är så orkeslös att jag inte orkar ett smack. Skrämmande!!!! Får låta veckan gå men fortsätter det så här får jag nog ta tag i saken nästa vecka, suck.

Igår såg vi på den fantastiska filmen the theory of everything som handlar om Stephen Hawkings liv, ett geni som i ung ålder drabbades av ALS och fick två år kvar att leva. Han trotsar det och lever fortfarande 72 år gammal. Det var en film om kärlek, att kämpa och att allt är möjligt. T och jag grät så det skvalade, pojkvännen skruvade på sig och mannen tog inte upp mobilen en enda gång. Det kändes fint att vi kunde sitta tillsammans och se den.