Att vilja vara som alla andra

Dottern och vi har haft våndats i några dagar. Många av hennes kompisar har bokat resa till Aya Napa i sommar. Det ville ju hon också så klart. Då ställs allt på sin spets. Verkligheten kommer obehagligt nära.  Alla  katastroftankar sätter igång hos mig. Hur ska hon klara detta? Hon som inte ens kan åka buss till skolan själv? Hon som inte kommer kunna beställa en portion mat utan att få panik? Hur blir hennes litiumnivå med så mycket värme och antagligen alkohol? Hotet för litiumförgiftning är överhängande. Hur ska hon orka umgås med folk när hon blir helt utmattad efter 4 timmar i skolan? 

Jag inser att jag inte kan säga att hon inte får. Måste vara smart. Hjälper henne med att kolla, fundera, talar om att jag tycker det är friskt att hon vill försöka, att hon förhoppningsvis mår bättre i augusti. Talar noga om vad jag kommer vara orolig för om hon åker, att jag måste upplysa hennes närmsta kompis om symptom på förgiftning och att hon måste direkt till sjukhus om dessa visar sig. Hon våndas så mycket i tre dagar att jag lider med henne. Vill att vi ska bestämma åt henne. Jag lyssnar och lyssnar. Säger att är det pengarna som stör henne så hjälper vi henne. Hon gråter och gråter. Tycker det är orättvist att hon är sjuk. 

Till slut fattade hon beslutet som vi hoppades på: hon stannar hemma. Mår hon bättre åker hon på en sista minuten med pojkvännen. Hon är tillfreds med sitt beslut och verkar ha släppt det. Puh!!

Dags att ta tag i problemen

Skandal att man ska behöva vänta fyra månader på vård. Skandal att Malmö drar ner på vårdplatser 

http://www.jonkopingsposten.se/artikel/36051/atstorningar-har-hogst-dodlighet

Minns för ett år sedan

För exakt ett år sedan åkte min dotter iväg i en ambulans efter att ha blivit tvångsomhändertagen på Bup. Det var den utan tvekan värsta dagen i mitt liv. Hur känslan av att saker hände som jag inte kunde påverka bara hände. Hur ovissheten och kaoset gjorde mig alldeles förlamad. Minns hur mycket jag grät och hur ont i huvudet jag hade. Funderar på hur jag överhuvudtaget kom hem från Bup. Jag körde 4 mil i bil själv och när jag kom hem upptäckte att jag var utelåst. T hade tagit nyckeln i sin jacka när vi åkte hemifrån. Hur jag fick sitta kissnödig i bilen och frysa två timmar till min bror kom med nyckeln. Mannen hade mött upp T och ambulansen på bupakuten. Jag orkade inte köra åtta mil till i bilen och var rätt utmattad efter de fyra timmarna på Bup innan hon togs därifrån. Hon gick ju rätt hårt åt mig där både fysiskt och psykiskt. Den perioden skyllde hon allt på mig och menade på att hon var sjuk tack vare mig. Hon skrek att hon hatar mig och att jag inte var hennes mamma längre inför alla buptanter som strömmade ut från sina rum för att se vad som hände. Hon var som ett vilddjur. Hon slog så hon förstörde ett rum och sin egen hand. Den gipsades på kvällen. 

Dagen därpå kom hon och mannen hem igen. Utskrivna med orden att det var fel ställe för henne att vara på. Läkaren som lpt:ade henne som jag sedan fich jaga för att få en plan för hur vi skulle gå vidare. Jag minns känslan av oro eftersom ingen riktigt ville ta ansvar för vår dotter och allt som pågick hela våren ända fram till maj då det bestämdes att det var ätstörningen som var prio ett. Lunds ätstörningsteam tog över oss och sedan dess känner både jag och T oss trygga.

Det har varit ett turbulent år men tittar jag tillbaka på hur det var för ett år sedan är jag ändå full av tillförsikt. Det har ju faktiskt gått framåt. Jag får inte glömma det.

Mörka tankar

Tung måndagmorgon där jag till slut bestämde mig för att vara hemma med T, det kändes inte som det var läge att lämna henne själv. Jag blir sjuukt frustrerad och vill skrika till henne att ta sig i kragen. Mitt hjärta bankar och paniken närmar sig. Alla mörka tankar kommer som ett brev på posten. När ska detta helvete vända????

Mitt andra kloka jag vet att hon inte gör detta med flit, att min stress bara ökar hennes. Jag vet, jag vet.... Men jag är bara människa

Nästan som vanligt

T var och jobbade fyra timmar på sin praktik och var nöjd med att klarat 2 av 5 dagar trots att det varit en skitvecka. Hon  bestämde sig för att åka till en kompis en liten stund. Denna kompis försöker tappert att få igång T men oftast med negativt resultat. Hon var där två timmar och sedan hämtade jag upp henne och vi åkte till Malmö för att äta och gå på bio. Mannen skulle ut på egen hand med sina  kompisar. T och jag var och åt fondue. Jag tänkte att det kunde vara smidigt med mat i skålar så hon slapp känna pressen av att en bamsetallrik med mat kom in. Det var ett lyckat drag. Hon åt rätt bra och inget toabesök efteråt.

Vi avslutade kvällen med att se på Imitation game. Den var superbra!!! Till filmen åt hon nog tio kolor. 

Vi hämtade upp en glad och smått överförfriskad man på hemvägen.

Tänk, idag har det känts som en vanlig dag.

Tankar som virvlar

Har fått iväg T till sin praktik både igår och idag, skönt. Hon har piggnat till lite igen även om hon var helt slut efter praktiken igår. Hon är så tapper!!

Har precis pratat med läkaren på telefon. Hade en hel lista med grejer att ta upp och han svarade tålmodigt på dessa. Det är så skönt att prata med honom. Han är så inkännande och peppande. 

Han säger att det tar tid innan medicinen börjar hjälpa. Att vi ska ha tålamod. Att vi är så bra på att ha just tålamod och göra fiffiga lösningar för T. Skönt med lite beröm. Det är lättare sagt än gjort. Jag försöker verkligen. Den andra grejen som oroar mig är vad som händer i april när hon fyller 18 och jag inte längre kan vabba. Just nu jobbar jag halvtid och hjälper T med alla måltider, transporter till skolan, skolarbete, tröstar, peppar, lyssnar, håller sällskap. Målet är givetvis att hon ska klara sitt liv själv, men som läget är gör hon ju det inte. Gör hon det om 3 månader? Oron kryper i mig. Hjärtat slår hårt. Panik. Bestämmer mig för att skjuta undan tankarna ett tag till. 

Finns det någon därute som har förslag på vad jag kan göra när hon fyller 18? Hur har ni löst det utan ekonomisk bankrutt?!

Jag orkar inte tvinga mig

När man är inte mår bra psykiskt av olika anledningar blir det väldigt påtagligt att det finns så mycket i livet som går på autopilot när man är frisk. T är just nu inne i en rejäl svacka och då är varje liten grej en kamp. Att orka gå och duscha, att koncentrera sig på handlingen i en film är tufft. När det gäller att välja kläder eller frisyr är det också omöjligt. När det sedan gäller att ta sig utanför huset och ta sig till skolan eller praktik är det oöverstigligt. I motse bröt hon ihop fullständigt och grät hejdlöst. Gång och gång snyftade hon: det känns så konstigt, jag orkar inte tvinga mig. Allt jag kan göra är att krama om henne och säga att det kommer bli bättre. 

Nu handlar mitt liv väldigt mycket om att aktivera henne i lagom doser. Pusslet har åkt fram igen och jag läser högt för henne. Eftermiddagen har varit rätt mysig .