Min dotter är en fullblodsegoist

I vårt hus har vår dotter ensamrätt på att må dåligt. Hon ser ner på mig när jag mår dåligt som jag gör idag. Hon säger: oh, vad det är synd om dig med förakt i rösten. Vad har du att må dåligt över?!!!

Stackars dig som har mig!! Hennes sjukdom har gjort henne till en kall och hård människa som inte kan förstå hur andra mår. Att någon gång få höra ett värmande ord hade känts skönt. Att någon gång få en kram eller höra tack för att du finns. Jag hoppas den dagen någon gång kommer. Jag önskar av hela mitt hjärta

Önskelista

1. Att min dotter ska kunna äta utan att få ångest eller behöva kräkas. Kunna äta upp all mat på tallriken, inte skära sönder maten i små, små bitar.

2. Att min dotter ska bestämma sig för att ta emot hjälp från behandlare, läkare och psykolog. Att hon inte längre tror hon ska fixa allt detta jobbiga själv.

3. Att hon slutar väga sig 15 ggr om dagen. 

4. Att hon kan le så det även syns i hennes ögon.

5. Att hon ska orka vara med sina vänner. 

6. Att hon ska orka gå i skolan på 100% utan att ta helt slut. 

7. Att hon ska våga berätta för sina vänner hur hon mår och inte spela teater för dom. 

8. Att hon ska våga väga mer än 45 kg, vikten som hon har som övre gräns. 

9. Att min dotter ska känna sig värd att älskas och att det inte är något fel på henne. 

10. Att jag ska kunna jobba 100% igen.

Samtal med lärare

T ska egentligen ha praktik men mår inte bra. Dels har hon nog fått lite av min influensa som däckat mig sista dagarna. Dels mår hon inte bra, det kan betyda det mesta. Hon har i princip inte sovit på 2 nätter nu. I natt somnade hon vid halv 6. Fick i alla fall upp henne vid 11.

Ringde och pratade med hennes mentor som är en empatisk person. Berättade om läget och om mötet vi haft. Hon skulle ringa praktikplatsen och prata med dom. Skönt!

From januari ska T ha 13 veckors praktik 3 dagar i veckan plus 2 hela skoldagar. Det kommer hon aldrig klara. Vi behöver nog lägga upp en plan. Tyckte det ändå kändes hoppfullt.

T pusslar och pusslar. Hon har snart byggt 4 1000 bitars pussel sista månaden. Hon säger att hon kopplar bort sina tankar då. 

Mycket jag vill skriva men har ingen ork

Det finns så mycket jag vill/ borde skriva för att minnas. För att minnas denna tid tror jag är viktig för läkeprocessen men just nu är min ork väldigt liten. Nästan obefintlig. Jag ligger just nu och tittar rakt ut i tomma intet. Funderar på om jag ska orka röra mig, orka gå och kissa, orka gå och laga mat. Efter en halvtimmas tänkande lyfte jag mobilen och bestämde mig för att skriva lite.

Sista två månaderna drygt har T utvecklats till ett argt monster som får fruktansvärda utbrott. När hon får dessa så slår hon mig, slår sönder väggar, tar alla foton som finns på henne och gömmer under sängen. Skriker de mest hemska elaka saker man bara kan tänka sig. Dessa utbrott har skett några gånger i veckan och pågår i ca en halvtimme. Efter det är hon ledsen och ångerfull. 

Förra helgen hade vi besök av min familj och allt var frid och fröjd på fredagen. Hon är världens goaste, charmig och det enda spåret av sjukdom är att hon äter pyttelite. På lördagen vaknar hon upp som ett monster. Alla ser att hon inte mår bra och mycket riktigt brakar det samman. Hon lugnar ner sig och bestämmer sig för att ta en två veckors paus från pojkvän. Han startar oftast dessa utbrott. Jag tvingar iväg henne på fest som hon upplever som riktigt trevlig. Hon dricker utan att bli full. Vill bli hämtad i rimlig tid och känns glad. Härligt! Kompisarna som jag involverat för att pusha henne lite sköter sig bra. Det dyker upp sms ibland och det gör henne så glad. Hon har fått omdömen i från skolan och trots mer än 50% frånvaro har hon på väg till högre betyg i alla ämnen utom matte och engelska. Imponerande! 

I torsdag var vi i Lund och där träffade vi Ulf Wallin, han är typ legendaren inom ätstörningsvården. Han var inkallad som handledare, extra rådgivare eftersom de i teamet inte känner att de gör så mycket nytta för T. Mötet gick ut på att vi satt och hade ett samtal med honom och övriga i teamet satt bakom en spegelvägg i ett annat rum. Det var så vi blev intervjuade första gången i Lund också och då de inte tog emot oss. Samtalet flöt på bra. Han var superproffsig och T var modig. Hon berättade mycket om hur hon mår och låste sig inte en enda gång. Hon berättade om utbrotten, sitt liv som styrs av vågen, kräkningar osv. Hon berättade att hon mår mer dåligt än vad hon mår bra osv. Mitt i detta kaos framstod nog vi som en rätt gullig familj och det vet jag inte om det är bra eller dåligt när det gäller våra utsikter att få hjälp. Han menade på att T utöver allt annat har total hjärnstress, typ som utmattnings syndrom efter allt kämpande som hon har gjort de senaste 2-3 åren. Att hennes ork är helt slut. Att vi inte borde pressa henne överhuvudtaget med skola och liknande. Detta lät både rimligt och konstigt i våra öron. Skönt med en förklaring till varför hon har förvandlats till ett monster och skönt för det här kan man ju bli frisk ifrån. Samtidigt lite hopplöst för precis som T sa. Varför blev jag inte bättre förra året när jag inte gick i skola alls? Vi ska nu träffa teamet nästa vecka så får vi se hur vi ska gå vidare. Ibland känns det som de inte vill att vi ska vara där eftersom hennes andra problem är större just nu än själva ätstörningen. 

Idag är vi båda hemma från skola och jobb. Hon kunde inte sova i natt så vid 02.30 drack vi varm choklad och åt knäckebröd. 

Hittat ett bra inlägg

Precis så här känns det för oss ibland, eller rätt ofta. Hittade den på anoreximamman.com.

"Hunger 

SMS:et kommer efter 22:00. Jag svarar inte med en gång, för jag ser det inte. Ljudnivån på middagen hos de goda vännerna dövar mobilens ljud.

När mess nummer två plingar till läser jag dem båda.
Alltså, mamma,jag är jättejättehungrig ikväll igen….. Förstår inte varför!!

Har ätit ordentligt.

Jag försvinner från samtalet, vännernas skratt bleknar och jag är tillbaka i min vanliga värld. Med mat, Monster och Fågelungar. Och tankar.
Vickar mobilen mellan fingrarna och funderar på hur jag ska svara?

Till slut skriver jag att hennes kropp har varit väldigt sjuk och tagit mycket stryk under de här åren. Och med den pågående influensan kanske hon faktiskt behöver mat – och så råder jag henne att ändå äta lite.

De skrattar och pratar runt mig, serverar underbar mat, och de levande ljusen fladdrar hemtrevligt. För en gång skull är vi på middag, inga barn är med och ändå är jag inte heller helt med.

Det tar ett tag och så svarar hon att hon tagit lite chips, och när det inte hjälpte blev det en knäckemacka också.
Hon känner sig störd över hungern. Gillar inte att magen pockar på uppmärksamhet. Tycker det är jobbigt att äta mer än sin ordination. Ventillerar tankar och oro i ett långt SMS som följs av ett till där hon är glad, säger att hon ätit klart och känner sig bättre. Ligger nedbäddad i soffan med hundar, täcke och bra film på TV:n.
Skickar ett hjärta och säger att vi ses sen.
Puss Mamma, du är bäst, oroa dig inte – jag mår bra <3

Jag svarar att jag inte oroar mig, skickar ett hjärta tillbaka och återgår till det sociala livet. Ber om ursäkt för mitt svåra mobilmissbruk,och svarar snällt på frågorna om hur det går med lilla Fågelungen.

Hon har gått upp i vikt ja. Hon har inte så ofta huvudvärk och ont i magen, nej. Hon har slutat tappa håret, check. Och hon är gladare oftare och oftare.
”Ja, och så är hon utskriven från sjukhuset!” säger en av de dinerande vännerna glatt och konstaterar att det går bra för oss. ”Det där sjukhuset ni valde verkar vara toppen, ja, asså, hon är ju nästan tillbaka 100% nu, visst?” Alla tittar på mig, och jag skruvar på mig, svarar att njae, tyvärr är det ju inte så enkelt.
De andra skrattar och kallar mig pessimist. Kastar siffran 98% på mig, och undrar om jag kanske är mer nöjd med det numret?
Jag svarar inte, ler lite och tar en bit cheesecake istället. Ser att Monstret vinkar ensamt där ute i hallen, han vill nog åka hem, men sätter sig vackert och väntar vidare när jag ignorerar honom och istället engagerar mig vidare i bjudningen. 

Bra att han sitter här och dinglar med benen. Jag kan stanna med gott samvete, Fågelungen myser framför TV:n. 

Ingen bra månad

Det har verkligen inte varit en bra period. T har inte mått bra, varit djupt nere i hålet. Vissa perioder är hon som vanligt men så dyker hon igen. Inte mycket till närvaro i skolan men ligger inte efter så mycket ändå. Ligger ett prov back bara. Det hjälper inte att hon lyckas med prov och liknande. Det får henne inte att känna sig lyckad och nöjd med sig själv.

madrassprotokollet är uppe på 30 så det är INTE bra.

Maten pendlar upp och ner. Hon har börjat peta och skära sönder maten så ibland är det svårt att se vad hon äter. 

Lägger alltid upp pytteportioner men är det gott kan hon inte ibland låta bli att ta upp mer. Vissa dagar lever hon på sötsaker. Det tycker hon är gott:(

Mannen och jag varit i Lund och pratat med läkare och behandlare. Där vill de att ny medicon ska provas, terapi börjas. Vi kan inte bara låta henne vila i ätstörningen. Just nu känns det som vi när den och hon kan hålla på ganska ifred. Vi håller upp henne över ytan men hon själv vill inte bli frisk. 

Kaos i veckan då hon fick ett jäkla utbrott igen och slog mig. Allt detta var en bulles fel.

Igår hade vi serioustalk med henne där vi lagt över bollen till henne. Vill du må bättre? Säg vad du vill? Hur ska din hjälp se ut? Först var hon aggressiv och la över all skit på oss, sen tyst, sen gick hon. Lite senare på kvällen sa hon helt plötsligt: jag tror yoga kan vara bra. Lilla gumman<3 nu får mamma leta yoga

 

Idag är en tung dag

Idag är jag orkeslös och tung i hela kroppen. T likaså. Trots en riktigt bra vecka förra veckan så dök hon ner i hålet igen i helgen och försökte verkligen ta sig till skolan idag men hon orkade inte.