Sorg

Vår fina Molle är död, finns inte längre. Dessa orden gör så jävla ont att skriva. Han blev inte sex månader innan vi tvingades att låta honom somna in. Vi fick inget val utan veterinären var bestämd i sin åsikt. Det var skönt på sätt och vis. 

Han somnade in i T:s knä lyckligt omedveten om att han skulle försvinna. Han trodde vi alla tre låg på golvet inne i undersökningsrummet och grät och gosade med honom för att han var bäst i världen. Det var så han var, lycklig och självsäker på att allt och alla älskade honom mest. 

För att göra en lång historia kort så föddes han inte med världens bästa kropp. Det gjorde att hans ben bröts och att hans höfter var alldeles förstörda så liten han var.

Allt gick fort och vi är nu i total chock, förstår inte hur vi ska komma vidare. Skönt är att vi suttit tillsammans och gråti i soffan. T har varit otröstlig men samlad. 

Ångest

Lilla T har ju varit väldigt pigg på starten av terminen. Har njutit av det men samtidigt undrat hur länge hon ska orka. 

Hon ville till storstaden och ett köpcentrum häromdagen. Ville även prova på att köra stadskörning . Jag som inte varit i en klädaffär på 2 månader tar snällt fram kryckorna och tänker att jag får offra mig. Kan ju vila mig sen. Hon rattar stabilt in och ut från motorvägen och tar rätt placeringar vid filkörning. 

Vi går runt i långsamt tempo och avslutar med en delad pasta på Vapiano. 

Hon blir avsläppt hos pojkvännen. Hon är pigg och glad. Tänker sova där. Kors i taket. Det har hänt en gång sista året. Jag åker hem till mannen. Vi grillar goda korvar, mat som hon inte äter, så vi passar på. Jag undrar om vi inte ska dela en flaska vin. Vädret är fint och det är en tropisk kväll. Mannen är tveksam till om det är en bra idé. Jag säger att hon är ju i superform. Det blev en mysig kväll ute med filtar, ljus och gamla godingar på stereon.

Jag lägger mig och somnar nöjd och glad. Vid 02.00 kommer första sms:et. Jag kan inte andas!! Vi skickar sms fram och tillbaka. Till slut ringer hon och storgråter. Hon sitter utanför hans hus. Jag förklarar åter att jag inte kan köra. Hon måste be pojkvännen. Han vill inte och tycker hon är en jävla barnunge. Han bor 3 mil ifrån oss. Jag letar upp taxinumret och tänker ringa, men blir sen förbannad och ringer honom. Han svarar inte men kör sen hem henne. Slänger av henne i farten typ och gasar iväg. Hon kommer in och vi ligger i soffan och pratar om vad som hänt. Efter en stund har hon lugnat ner sig men börjar då istället ångrat sig att hon åkte. Jag säger att hon inte kan ångra att hon mår dåligt. Så fungerar inte ångest. Man kan inte välja. Vid 4 kryper vi i säng.

Groggy

Sitter hos den snälla läkaren med de utforskande ögonen. Han säger att det syns att jag fortfarande inte ser pigg ut. Han pratar på, jag svarar enstavigt. Koncentrerar mig på att inte bryta ihop totalt. Det räcker med att svetten rinner i mitt ansikte och tårarna rinner sakta nerför mina kinder. Inget sammanbrott Anna är det enda jag tänker. Jag lyckas.

Min kropp och själ mår inte bra. Det behövs en hel del mediciner just nu för att jag ska må bättre. Just nu gör den senaste att jag befinner mig i en dimma av dåsighet. Ingen känsla jag trivs med men får härda ut med i några dagar.

Scones

Mamma jag vill ha scones med Philadelphiaost till frukost. Hon tittar på mig med bedjande blick. Mannen som står och steker ägg till mig eftersom jag vaknat helt under isen tittar på henne. Hon säger snabbt att det kvittar. Jag hoppar upp ur soffan och slänger snabbt ihop två scones. En till henne och en till mig. Hur dåligt jag än mår kan jag inte missa en sån chans. Så är det att ha en ätstörd dotter. Man släpper allt för en frivillig önskan om mat. 

Normal portion

Jag sitter i min solstol på trädäcket. Det är nog sommarens sista varma dag. De lovar regn nästa vecka. Min ork och leder är inte bra så det är det enda jag orkar just nu.

Lagade en fläskfilégryta med kantareller, bacon. Till det olivoljerostade småpotatisar. T hade varit på stranden några timmar med kompisar. Två söta kompisar hon har börjat umgås mer och mer med. Dessa fina vänner tänker alltid på henne och ringer till henne så fort de ska göra något. De är så omtänksamma.

T var hungrig när hon kom hem och eftersom vi sista halvåret kör med att hon plockar mat själv enligt överenskommelse  med henne och läkare tog hon sin tallrik. Hon lägger upp tre potatisar och slevar upp gryta på tallriken. Hon älskar gelé, det passar det mesta enligt henne så därför blir det en rejäl klick av det röda, söta också. Jag lägger märke till detta i ögonvrån. Detta är inget jag får kommentera, då slänger hon tallriken. Det vet jag. Sen kan jag säga något men inte nu. Så börjar jag inse att jag kan inte själv lägga upp mer på min egen tallrik. Jag kan inte äta mer. Jag måste ändå ta lite mer eftersom hon jämför sina tallrikar med mina. Hur ska jag orka?!

Hon slevar i sig allt och jag kämpar. Min matlust är inte bra nu. När hon är klar reser hon sig och klappar sig på magen. Går till tv:n och fortsätter sitt Gossip Girl marathon. Mannen och jag sneglar på varandra över matbordet i tyst förundran och glädje. Det här var ett genombrott som heter duga.

Vad händer?!

Positivt besked

Tumören i min lunga är ofarlig och ska sitta kvar så länge den inte växer. Så skönt och i efterhand förstår jag hur mycket det har tyngt mig. Trodde jag tog det lugnt och sansat men så inte. 

Var hos läkaren häromdagen. Den här gången fungerade tekniken. Det känns bra och han går nu igenom mina olika krämpor på noga vis. Ny tid nästa vecka. Han sa att terapeuten skrivit att jag mår mycket sämre. Stämmer det?! 

Som vanligt

Som vanligt när jag skriver att det går bra med T så händer det något. Idag tror jag pojkvännen har gjort slut. Han har varit märklig mot både henne och oss sista halvåret och ni som läst min blogg vet att jag vill att det ska ta slut. Jag tror att först måste man rädda sig själv innan man kan börja bry sig riktigt om någon annan. De bråkar och blir sams varje vecka. Kallar varandra saker jag aldrig skulle drömma att ta i min mun. Kräver saker och uppoffringar av varandra som man inte gör om man älskar och respekterar varandra. Jag har försökt prata med henne om att de är inne på fel spår. Att man inte gör så mot varandra. Hon tror hon inte klarar sig utan honom men det vet jag att hon gör. Allt kommer bli lättare. Hon blir arg på mig. Tystnad. End of discussion !!

Nu ligger hon på sitt rum och gråter stillsamt. Inte argt som i vanliga fall när de bråkat. Kan han ha gjort slut på eländet?! Jag bävar och önskar på samma gång. Dock tror jag att de snart är ihop igen.